Var går egentligen gränsen mellan daglig verksamhet och ett riktigt jobb?

För ett antal år sedan hade jag en pojkvän vars syster hade en mental funktionsnedsättning och gick till daglig verksamhet. Hon trodde att hon jobbade med att packa nötter som sedan såldes i butik, och det trodde länge jag också eftersom det var så hon beskrev det för mig. Att hon jobbade med att packa nötter på ett lager.
Tills jag fick veta av min kille att nötterna aldrig säljs. De töms ur lådorna, skickas ut och packas om. Igen och igen och igen.
Det gjorde mig rasande. Så förnedrande och meningslöst.
Om hon bevisligen klarar att sortera och paketera varor - varför då inte ge henne ett riktigt jobb med såna uppgifter?
Och om de inte har råd att anställa henne, varför inte låta henne ägna sin dagliga verksamhet åt något som faktiskt gör nytta. Hjälpa till i föreningslivet eller något.
Daglig verksamhet är ibland kanon, men ofta bara meningslös förvaring av människor som har så mycket mer att ge.