Partner Borderline, får paniiiik!!

Det jobbigaste är nog att jag får svårt att känna trygghet med henne. Ena stunden så känns det påriktigt som att vi ska leva hela livet med varandra och nästa stund när vi har ett tjafs så känns det som att hon kan göra slut och det gör att jag aldrig kan slappna av i relationen

Nej, du behöver inte stå ut med.det här!!!

Dont stick you dick in crazy!!

Det är ditt eget personliga val att vara tillsammans med henne. Om du gillar livet som det är så kan du fortsätta er relation. Annars kan man välja att lämna och hitta någon annan utan psykiska problem. 

Jag har diagnosen. Just trygghet i relationen är enormt viktigt för mig och då vill jag även kunna ge honom det. 

Det där som hon gör, ghosta och försöker få dig att springa efter henne blir väldigt elakt tycker jag. Har man den diagnosen och själv bli behandlad så skulle man må fruktansvärt dåligt och att då försöka ge honom man älskar just den horribla känslan är faktiskt riktigt jäkla elakt. 

Nu vill jag inte säga som de andra att lämna pga att ja...men hon måste sluta använda sin borderline som nån slags konsult i hur man är elak mot sin partner. För jag tror det är så hon gör. Vad hade gjort mig ledsen om han gjorde? Han kommer kanske inte bli lika ledsen men skulle jag bli förstörd själv kommer det åtminstone såra. Ens egna överdrivna känslor blir som nån slags elakhets-konsult. Vet inte hur jag skall beskriva det men man skall inte göra så. 

Borderline är ju ett av de personlighetssyndrom där rätt sorts behandling har god effekt; efter terapi är det inte ovanligt att patienterna inte ens når upp till kriterierna för diagnos längre. Vilken terapi är det hon mottagit, är den specifik för borderline (dvs DBT eller MBT)? Vanliga psykologsamtal har inte samma effekt.

MEN - det är hennes ansvar att se till att få behandling, och hon är även ansvarig för hur hon beter sig mot dig. Om hon inte ser sitt beteende mot dig som ett problem som hon aktivt ska göra något åt SNARAST, så hade jag gjort slut. Det är inte ditt ansvar att vara tillsammans med henne, ex för att du tycker synd om henne eller annat.

Om du vill ha en trygg partner så ska du nog välja någon utan psykisk ohälsa. Har en anhörig som är paranoid (fast inte med borderline) och där svänger det snabbt. Trygg är nog det sista jag tänker på.

Du har inte funderat på att bara ignorera när hon ghostar dig? Då behöver du inte avsluta relationen ens, eller oroa dig för hur hon ska ta det. Det är hennes eget val att vara med dig eller inte.

Tror du att hon kommer ghosta för evigt? Det tror inte jag. Även om det kanske vore bäst så. Men du kan ge henne en hint om att det är verkningslöst som medel för maktkamp. Då kanske hon slutar att använda sig av det.

Det är det extrema bekräftelsebehovet som ligger bakom. En borderline har blivit neglegerad av någon förälder som barn, och känner inte att någon älskar hen tillräckligt. Det hon gör med ghostandet är att testa din kärlek för henne. Se om du kommer krypandes på dina bara knän. 

Det är svårt att veta om hon någonsin kommer att känna sig trygg i att du älskar henne. Jag gjorde det med tiden, men det tog väldigt lång tid (utan behandling iaf). Jag blev mycket bättre med åldern, tryggare. Känns inte som saker berör mig på samma sätt längre. Jag vet att jag klarar mig själv vid en separation. Var bara tvungen att uppleva en sån, och känna av att det inte var så farligt som i mina katastroftankar.

Förstår att du inte vill vänta en evighet, men kräv att hon söker ytterligare hjälp, eller fundera på om du orkar leva ditt liv så i fortsättningen. Det är svårt att övertyga en borderline att man inte är intresserad av andra eller otrogen, eftersom personen har svårt att förstå vad du ser i henne som inte hennes förälder gjorde. Att hon är värd att bli älskad.

Men sist men inte minst. Alla är individer så hon kanske skiljer sig lite från andra med borderline. Vad som är klart dock, är att det är mycket svårt utan all hjälp man kan få. 

Om du vill satsa på er kärlek, försök vara där för henne och stötta i att söka hjälp.

Det är jättesvårt att hitta bra stöd/hjälp som anhörig tycker jag, för vanliga resonemang som är applicerbara på vanliga människor fungerar inte alls. Man kan inte resonera, inte nå fram. Man tror att man gör det och människan ifråga bedyrar att allt ska bli bättre men så händer något och man är tillbaka på ruta ett. 

Jag levde själv med en partner med bpd, gjorde allt i min makt för att hjälpa honom hjälpa sig själv men ibland måste man inse att det enda sättet att rädda sig själv är att lämna. Det måste finnas en exceptionell sjukdomsinsikt och vilja att bli bättre hos henne för att er gemensamma tillvaro ska bli hållbar. Finns inte det? Då är det bara att fortsätta må dåligt eller lämna. En bok som hjälpte mig mycket med den processen var "Stop Caretaking the Borderline or Narcissist: How to End the Drama and Get On with Life" av Margalis Fjelstad. 

Det är jättesvårt att lämna, för ofta är människor med bpd underbara personer när de mår bra. Det är den känslan man vill tillbaka till och stanna för. Men det är oftast inte värt det. Det är också så att vi som dras till bpd och narcissister ofta har eget trauma i bagaget, kanske som vi inte ens hunnit reflektera över, men som gör att vi accepterar dynamiken som uppstår. Så oavsett hur du väljer att göra så fundera över hur du hamnade i den här relationen och om det kanske är så att du själv behöver jobba med dig själv och din förmåga att bygga relationer och sätta gränser. Det kommer gynna dig i längden. 

Jag valde att lämna, inte för att jag inte älskade honom, för det gjorde jag verkligen och gör fortfarande, utan för att jag kände att jag behövde rädda mig själv. Det fanns inget mer av mig att ta av och jag levde i ständig stress och ovisshet för när nästa skov av paranoia och anklagelser skulle komma. Min psykolog sa till mig att relationer är lite som på flyget, vid kris måste man sätta på sig syrgasmasken innan man kan hjälpa andra. För om du själv håller på att duka under kan du inte hjälpa någon annan heller. 

Skickar styrkekramar och önskar dig all lycka till i detta. 

Jag håller inte med henne att du ska vara förstående när hon anklagar dig för otrohet och du då ska bevisa motsatsen om du kan och tex behöva använda det digitala för det. Om du någonsin varit otrogen mot henne då hade jag fattat det lite grann men detta är ju på en helt annan nivå. Det här är sjuklig paranoia och kontrollbehov på din integritets bekostnad. 

Jag har levt med ex som varit svartsjuk + med min partner som också varit svartsjuk men skillnaden där var att de visste om att de ägde det här problemet, det var genant för dem. Jag har fattat i efterhand att de ville dölja det, men till sist fick sa de det. De kunde ändå skilja på att de inte misstänkte mig för något, med någon, med att de hade med deras egen rädsla att göra. Jag har aldrig flörtat eller varit otrogen i en relation. Jag förstod inte då vart det här kom ifrån. Jag var nog lite naiv. Jag var inte svartsjuk om dem. Jag hade inte de tankarna då. Det var när jag blev sjuk (depression) som jag började känna mig som sämre och mitt sätt var då att ta steg tillbaka, dra mig undan, inte att jag ghostade, men att jag bara tog avstånd från situationen, partnern, det han sagt har sårat, gjort honom osäker, förvirrad mest, jag ghostade inte, aldrig, men jag ville visa mig från min bästa sida vilket inte var det lättaste, jag drog mig undan för att försöka få tillbaka min energi, min pep. Det gick så där det där. 

Särskilt mot slutet misstänkte min partner om jag hittat någon annan och följde efter mig(!), något man ser i filmer, men där var ingen annan, men aldrig att han skulle anklaga mig för otrohet, kräva att jag skickar bild var jag är från nånstans!. Han erkände det sen när han blivit bättre.  Jag fick också veta hur han haft koll på mig via det digitala, men jag var så okunnig och ointresserad på den tiden att jag fattade noll först vad han berättade. Han berättade det som om det var en hemlighet han avslöjade, att han visste han gjort fel. Han gjorde de här sakerna när han blev sämre, och när vi blev sämre. "Jag måste få veta". 
Jag hade inga självmordstankar under min depression men han använde min depression för att ursäkta sig med att han måste ha koll på mig så om jag skulle "försvinna" (eller tycka jag försvann) skulle han ändå veta vart jag var. Han kunde ta min mobil helt apropå och gå igenom rätt framför mig, sa han skulle ta bort något, så det var inte bara i hemlighet, det var öppet med, men jag begrep det bara inte, jag bara tyckte: vad bra, det behövdes antagligen. Jag såg inte att det hade med svartsjuka, kontroll att göra. 

Hon däremot försvarar sitt beteende och kräver få veta vart du är. Försvarar sin paranoia. Försvarar sin svartsjuka. Det är synd om henne. Är det inte synd om dig?? Varför är det inte synd om dig? Antingen saknar hon insikt, är så självisk att det bara är hennes känslor som ska styra, eller så gör hon det här fullt medvetet för att såra, skada dig, göra dig svagare, lättare kan kontrollera dig. 

Jag har som regel att om någon gör tystnadsleken, eller ghosting mot mig, gör jag bara detsamma. Tand för en tand som det heter. Då brukar de komma efter ett tag. Det handlar om makt och kontroll. De vill du ska må så dåligt som möjligt under tiden. De ser sig själva som offer under tiden och de kräver att du ska se dem som offer också. De tror på något tokigt sätt när det gått en viss tid att varför springer, hör hen inte av sig till mig? Jag bjuder inte på det. Bjud inte på det. Tycker det är så satans barnsligt. Vad är det för jävla taktik? Det löser ingenting. I ett förhållande handlar det också hur pass bra man kan lösa sina konflikter för konflikter får alla. Vem orkar? 

Min partner och jag hade lite olika sätt när vi blev psykiskt dåliga. Jag hade inte den här starka rädslan för att bli övergiven. Jag var inte tillräckligt jobbig för honom för att han skulle överge skeppet. Han har sagt till mig att han hade aldrig den tanken att han skulle lämna mig, och då tänker jag att jag kan inte ha varit så jobbig, trots allt, men hade han lämnat mig där och då hade jag förstått det, då hade jag fått ta det. Han hade rädsla för att bli övergiven. Han blev det också, på sätt och vis, men jag tror det stärkte honom med för han klarade det ju. Vi mådde båda pyton, minst sagt, men vi klarade det.  Jag har läst om borderline att  man kan ha det med. Hon vill inte du ska överge henne? Men hon överger ju dig när hon behandlar dig så här? 

I psykvården är de väl medvetna om hur familj och vänner lider, man pratar om att anhöriga ska "orka med", och så är det, orkar man inte så orkar man inte, och du vet du har försökt, och det hjälper inte, för det ligger inte hos dig, du kan inte lösa det här, bara hon kan det. Då ska du inte ha dåligt samvete för att du lämnar. Jag hade dåligt samvete för jag trodde jag drev honom till utmattning, delvis iaf, men jag hade inget dåligt samvete för att jag var tvungen att lämna. Om du beslutar dig för att lämna, ha inget dåligt samvete för det, du har gjort allt du kunnat, allt du orkat med, nu orkar du inte mer längre i så fall. I vårt fall var det att jag inte orkade med längre som fick honom att söka hjälp. 

Det typiska FL-svaret.

Jag har personlig erfarenhet av kvinnor med borderline. Mitt råd är att göra slut innan du går under. För hon kommer att dra dig ned och krossa ditt hjärta. Finns terapi men om hon nu skulle börja med det så finns det inga garantier för att det fungera och det kan ta lång tid. 
Så bespara dig för mycket hjärtesorg och gå vidare, det finns fler fiskar i havet.