Hjärtat går sönder - mitt barn väljer bort mig

Du måste vända dig till soc. Att sitta hemma är ju skadligt för barnet i längden.

Tror du inte att pappan kommer att tröttna? Det verkar ju som om han inte är så intresserad av att ta hand om sitt barn. 

Tjata på pappan om allt han måste komma ihåg med skolan. Hänvisa lärare, annan skolpersonal och eventuella vårdkontakter till pappan så att de ringer till honom i stället eftersom sonen är där. 

Då är jag rätt säker på att pappan själv kommer att övertala sonen att återgå till 50/50. 

Sonen är i en ålder när han inte förmår att uppskatta det du gör för honom. Tonåringar tänker inte så. Jag har en själv (på heltid) så jag vet hur det är. Omtanke och engagemang är bara tjat i tonåringars värld. 

Jag förstår att det gör ont men försök att inte ta det personligt. Hans tonårshjärna prioriterar väldigt kortsiktigt. Det handlar inte om hans känslor för dig. 

Tack för stöttande ord. Jag blir väldigt ledsen men jag vet ju att det är som du säger och klandrar inte sonen för att välja hemmet med mindre krav. Pappan är inte ointresserad av att vara förälder men han tampas med egna problem och har svårt att komma tillbaka efter utbrändhet. Det gör att han inte orkar så mycket och är dålig på att ställa krav och vara konsekvent. Det har gjort att jag känner att det är mycket av uppfostran och att pränta in goda vanor som faller på mig och det kanske har blivit lite tjatigt ibland. 

Jag tror inte pappan kommer orka ha sonen där på heltid. Jag måste så klart sätta mig och prata med dem båda och försöka hitta en lösning. Ska försöka samla kraft och göra det om några dagar.

Du måste vända dig till soc. Att sitta hemma är ju skadligt för barnet i längden.

Det klart, TS, att ditt barn väljer bort dig, du ställer ju krav och hos dig kan han inte skolka och kolla film hela dagarna. Du är ju på rätt spår, slutför inte barnet utbildningen kommer han att bli ett socialfall, absolut. Han måste skärpa sig, farsan tycks ju vara helt oduglig så där ska han inte bo.                                                                                                                                               Fortfarande finns det några internatskolor i Sverige, inte gratis, men grabben behöver komma till en ny miljö med krav på läxläsning. Förmodligen släpar han efter och behöver gå om något år.                                                                                                                                               När jag läser inlägg som dessa känner jag adrenalinet rusa till. Vi äldre testade också gränser som barn, vi var ju barn utan konsekvenstänk, men barn ska inte bestämma hur deras tid ska användas utan det gör vuxna! Det måste finnas krav på närvaro i skolan och läxläsning är en självklarhet!  Under min skoltid tvingades man iväg, det var inte tal om att skolka. Jag gick dessutom i privatskola och där ställdes krav kan jag lova. Ja, och så alla diagnoser, alltid finns det något att skylla på, nja, vi hade också några som hade det svårt, men då satt föräldrarna med barnen, läste, repeterade och räknade alla söndagar.                                                                                                                                       Det som händer i barnets liv är att han inte kommer in på arbetsmarknaden. De enklaste arbeten kräver gymnasiekompetens och utan den blir det väl Samhall eller liknande. Vill han ha det på det viset? Vill han inte kunna bo i egen lägenhet, kanske skaffa bil och umgås i ett kamratgäng och träffa en trevlig tjej? Vill han i stället bli ett socialfall och bo hemma tills han är 40 för att sedan flytta till något LSS-boende? Är det ett sånt liv han vill ha? Visa honom tråden.

Det låter tufft att du måste vara den som är drivande och tar ansvar. Bra att ni kan prata med varandra i alla fall. 

Har sonen kontakt med BUP eller får ni något annat stöd? 

Det klart, TS, att ditt barn väljer bort dig, du ställer ju krav och hos dig kan han inte skolka och kolla film hela dagarna. Du är ju på rätt spår, slutför inte barnet utbildningen kommer han att bli ett socialfall, absolut. Han måste skärpa sig, farsan tycks ju vara helt oduglig så där ska han inte bo.                                                                                                                                               Fortfarande finns det några internatskolor i Sverige, inte gratis, men grabben behöver komma till en ny miljö med krav på läxläsning. Förmodligen släpar han efter och behöver gå om något år.                                                                                                                                               När jag läser inlägg som dessa känner jag adrenalinet rusa till. Vi äldre testade också gränser som barn, vi var ju barn utan konsekvenstänk, men barn ska inte bestämma hur deras tid ska användas utan det gör vuxna! Det måste finnas krav på närvaro i skolan och läxläsning är en självklarhet!  Under min skoltid tvingades man iväg, det var inte tal om att skolka. Jag gick dessutom i privatskola och där ställdes krav kan jag lova. Ja, och så alla diagnoser, alltid finns det något att skylla på, nja, vi hade också några som hade det svårt, men då satt föräldrarna med barnen, läste, repeterade och räknade alla söndagar.                                                                                                                                       Det som händer i barnets liv är att han inte kommer in på arbetsmarknaden. De enklaste arbeten kräver gymnasiekompetens och utan den blir det väl Samhall eller liknande. Vill han ha det på det viset? Vill han inte kunna bo i egen lägenhet, kanske skaffa bil och umgås i ett kamratgäng och träffa en trevlig tjej? Vill han i stället bli ett socialfall och bo hemma tills han är 40 för att sedan flytta till något LSS-boende? Är det ett sånt liv han vill ha? Visa honom tråden.

Du är ute och cyklar. Min son är inte korkad, han har bra betyg. Får han bara lugn och ro och möjlighet att ta sig an skoluppgifter på sitt sätt klarar han skolan galant. Det som har hänt är att han har hamnat i en klass med ett stort dominant gäng av skräniga killar som stör honom (de stör alla) och trakasserar honom för att han är en nörd i deras ögon. Om några skulle in på internat med tydliga krav så är det den gruppen av babianer. 

Jag vet att han måste till skolan, han mår inte bättre i längden av att sitta hemma, men det gör samtidigt ont i mig att tjata på honom att gå dit när jag vet att han kommer hem ledsen och utmattad.

Om ni inte redan gjort det så är ett hett tips att ha med psykologen på möten med skolan. Det har varit jättebra för oss iaf. 

Om pappan inte ser till att han kommer till skolan ska du orosanmäla till soc