Snälla säg att det är mig det är fel på

Han ÄR en idiot och kör silent treatment. 

Exakt vad gör honom så underbar att du verkligen tycker att detta är sunt att leva med?

Innerst inne vet jag nog det men det finns väl alltid flera sanningar? Han säger att han mår dåligt. Att han har ångest och han har varit utbränd. Han säger att det är jag och de stora barnen som stänger ute honom och bara bryr oss om oss själva. Jag håller inte med men vad är det som säger att jag har rätt? I hans värld är ju jag den elaka. 

Ni är väl märkliga båda två. Ni passar bra ihop.

Han kan må dåligt ja men det är ingen ursäkt för att bete sig riktigt illa.  
Han är vuxen och måste ta ansvar för sina handlingar och ta konsekvenserna av det han gör. 

Så gör du och gissningsvis era barn också så varför skulle det inte gälla honom? 

Håller med Fjäril Kär att detta också är silent treatment. 

Var det ditt fel för att din dotter ändrade om i skåpet bland muggarna som skulle gett honom fog för sin tystnad?
Nej nej. 🙂
Skulle det vara din dotters fel som skulle gett honom fog för sin tystnad?
Nej nej nej. 🙂

Han är missnöjd över någonting helt annat, men muggarna blev närmast föremål för honom att kunna utöva sin bestraffnings tystnad. 

Av vana (då jag antar att det skett fler gånger) så vet han att du reagerar på hans tysta behandling. Den som inte har upplevt det, vet inte. Men det är en misshandel som saknar ord över hur hemsk den är. 

Därför förstår jag också att du trots detta inte lämnar eftersom dessa bra stunder slår ut allt det som varit dåligt på ett ögonblick. Allt man vill är att det just ska vara bra igen som får en att känna denna balans.
I den stunden av balans så känns det som att det dåliga aldrig har inträffat eftersom dess bekräftelse är så stark, trots att man tidigare nästan dött av ångest. 

Om det bara hade varit dåligt så hade de flesta kunnat lämna för längesen. 🙂 

Så egentligen är det inte han som person du är beroende av, utan själva känslan du känner av att vara hel utav dessa bekräftelsekickar när ni har era bra stunder. Som bara kan uppstå när du har anpassat dig på hans villkor. 😒

Det är det som gör det hela komplext och svårt att kunna lämna. 

Han blev förbannad på att du satt på en tvätt?
Vilken toppenkille. 

Respektlöst är väl snarare att ändra om i skåpen utan att fråga? Dvs din dotter skulle ha visat resultatet och frågat om det var ok. Du i din tur borde ha pratat med sambon om att kanske ha sakerna i skåpet på det sätt som dottern gjort. Man måste inte ha saker på samma plats år ut och år in. Bra att förnya ibland.

Ang. tvätten så är sambon en omogen surpuppa.

Att vara tyst och inte umgås efter maten måste vara ok att få göra om man känner för det, såvida det inte handlar om "silent treatment" från hans sida för det är så klart inte alls ok.

Du har funderat på att lämna honom flera gånger men han har fina sidor också. Tänk istället, när han visar sina sämsta sidor, är han verkligen ok att vara med då? Det är DÄR du ska lägga bedömningen, inte att det finns bra saker eller att de eventuellt kan uppväga. Det är det sämsta man ska titta på istället.

Tack för era svar. Min fundering är om det är Silent treatment för att vara taskig eller om det är för att han inte har förmågan att prata. Han är väldigt introvert. 

Vad gäller skåpen i köket är det ofta han själv möblerar om och det hade nog varit okej om det varit jag men inte okej för att det var dottern. Han är noga med att skilja på vuxen saker och barn. 

Vad gäller tvätten var det att jag förstörde hans planer för dagen. Det jobbiga är att inte veta vad han ska störa sig på nästa gång och att det nästan kväver mig när han är på sitt dåliga humör. 

Har han en diagnos...?

Svar till Cookie1982:

Det känns inte rimligt att eventuella svårigheter att uttrycka sig automatiskt ska landa i att det osar missnöje i rummen. 
Jag tror snarare det handlar om passiv aggressivitet där han använder självömkans-kortet som vapen för att få sin omgivning att känna skuld. 

Är detta något som kommit de senaste åren? Det verkar som om han mår rejält dåligt och inte orkar med varken sig själv eller dina barn. Minsta motgång blir en katastrof, typiskt när man mår dåligt psykiskt.
Vad säger han när du pratar med honom om hans beteende och hur du känner? Kan han tänka sig att ta hjälp? Har han något konkret förslag om hur han skulle kunna må bättre och vara mer tolerant? Menar han allvar med att du är elak? Inser han att han riskerar relationen?

Vad gäller temuggarna tycker jag att han hade rätt. Han bor här på heltid, din dotter på halvtid(?). Han måste ha större rätt än hon att placera muggarna. Men varken det eller tvätten är skäl att bråka eller bestraffa någon.
Då han är introvert är det inte konstigt att han inte pratar så mycket.

Inlägget är riktat till TS, jag klickade fel när jag skulle svara.

Det har blivit värre de senaste åren. När vi träffades var han gullig mot barnen men nu pratar han knappt med dem. Självklart är det okej att få vara ifred men han deltar aldrig i samtal eller aktiviteter som vi gör tillsammans. Det är jag och barnen. 

Han är en person varannan vecka när vi har tre barn och en annan varannan när det bara är vår gemensamma som är hemma. 

När han blev utbränd fick han en samtalskontakt via jobbet eftersom det var jobbrelaterat. Han fick därför hjälp med sin jobbsituation men han är inte intresserad av hjälp för att må bra och han är definitivt inte intresserad av parterapi som jag föreslagit flera gånger. 

Och du stannar med honom för att.....?

Är detta verkligen en bra miljö för barnen att ha det så här?