Barndomstrauman och allt som kommer med dem
Att ha haft många svåra händelser i barndomen kan göra att man får emotionella problem i vuxen ålder. Likaså påverkas hjärnan så att man kan få svårigheter att minnas, att hantera stress, att planera osv.
Jag hade en svår barndom på många sätt, som jag inte vill gå in på nu.
men jag är säker på att mitt sätt att fungera och känna nu i vuxen ålder beror på den olyckliga barndom jag hade.
Jag önskar jag kunde hela min hjärna och min kropp på något sätt. Min teori är att man behöver försätta både nervsystemet och hjärnan i en långvarig känsla av trygghet och kontroll, som man inte hade som barn.
Hur gör man det?
Meditation, något annat? En del av mig tror att hälsosamma relationer, oavsett om de skulle vara av det vänskapliga eller romantiska slaget skulle kunna vara en avgörande faktor för att må så bra som det är möjligt, men det är svårt att få till när man mår dåligt. Det säger sig självt, man blir liksom någon som andra inte vill vara runt när man är traumatiserad.
Pendlar mellan att vilja försöka "hela" mig själv så gott det går, och att känna att jag bara vill ge upp livet. Vet inte vad som är det bästa steget. Känner mig så enormt ENSAM. Bara ensam och stressad och ångestfylld. Ständigt. Har haft sömnsvårigheter hela mitt liv.
Jag är bara så slut. Så TRÖTT på livet. Kan man liksom ta sig vidare på något sätt? Slippa känna sig som en zombie, som någon som existerar, men inte lever?