Barndomstrauman och allt som kommer med dem

Jag är rädd för att gå in i en relation pga en jobbig uppväxt. Mina föräldrar var underbara när jag växte upp, det är det som hände runt om som gjort detta.

Har du provat terapi (t.ex. TF-KBT, PDT)? Om du bor i Göteborg har GUs Psykologiska Institution en klinik där psykologer under utbildning bedriver terapi för en liten kostnad. Vet inte hur det ligger till på KI och de andra institutionerna runtom i landet.

Är du mer experimentellt lagd och vill ge dig själv en ordentlig nystart finns retreats i t.ex. Holland som erbjuder psykedelika som behandling (t.ex. Nysnö). Det påstås av vissa motsvara typ 1000 terapitimmar (psykedelikan "lägger sig som nysnö" över inkörda spår i hjärnan). Psykedelika lämpar sig inte för alla (tidigare psykoser är t.ex. en kontraindikation), men organisationerna och terapin är seriös.

Jag förstår om du är skeptisk till medicin men medicinen hjälper till att läka också. Du har bara provat det ena, behandling (samtal) och jag skulle gissa på att du är utmattad, har ångest osv gör att du inte kunnat tillgodogöra dig behandlingen så bra som du kunnat ta in det om du också gått på någon medicin. Är du rädd för att ta mediciner och bo själv vet jag inte om du har möjlighet att bo med någon annan, åtminstone, i början? Visst det kan finnas en och annan medicin man blir sämre av innan man blir bättre, men just den, dem behöver du kanske inte ta då, men det finns också mediciner man fungerar mycket bra med och märker av detta direkt man börjar. Mediciner som inte är farliga, som inte skapar beroende. 

Jag har också haft trauma från min bakgrund. Åkte på en kris, stor sorg, sedan som vuxen. Fortsatte försöka gå vidare utan behandling, utan medicin, hålla mig upptagen, stressa, min man trodde det också var lösningen, så han själv försökte gå vidare. Jag kan bara svara för mig själv men utan medicin/er och bara få behandling hade inte läkt min hjärna. Jag tar inga mediciner nu, går inte någon behandling nu, fått åratal sedan dess, och jag mår bra. Det är ju också så att när man är under isen, när ens hud är tunnare, är när man är mer deprimerad, mer ångest, och då klarar man inte hålla emot på samma sätt som hjärnan innan har hållit emot/försökt laga ihop sig själv där och då (i det förflutna när det var). Därför tror jag också du känner av det här så starkt nu som du gör, det som hänt i din barndom.

Jag fick nån medicin jag inte fungerade bra med, då bad jag bara om en annan, det var ingen stor grej, det var inte till besvär. Jag trodde ofta jag var till besvär så jag försökte väl gömma undan mig själv, dålig självkänsla, tar inte sin plats, det hör också tyvärr till sjukdomen. 

När jag först fick mediciner var jag mycket rädd och skeptisk till att ta dem, ville känna jag hade kontroll, men min man levde med mig då och det var tryggt då att han hade koll på dem, när jag skulle ta dem, hur mycket. Jag fick honom att lova "bevaka" mig när jag sov (fick sömnmedicin och var rädd för att gå upp mitt i natten och stöka till). 

Långt senare var det tydligt för mig att min man hade ångest och han ville inte ha hjälp. Jag kom till och med med tablett/er till honom, han vägrade ta dem. Vill inte bli sedd som "så sjuk", skyllde på mig att jag gjort detta mot honom, men att han älskade mig ändå. Jag tror bestämt på att man i det läget behöver medicin också.

De samtal jag hade med honom när han var utmattad, hade ångest, kunde han inte ta till sig. Bra bit senare när han tagit medicin, gick i behandling, då kunde han ta det till sig på ett helt annat, positivt sätt. Jag tror inte vi varit tillsammans idag om det inte varit för att han genomgick en komplett behandling dvs både medicin och behandling. 

Vi var båda formade efter vår bakgrund, på olika sätt, och hittat strategier som tyvärr inte alla var rätt, för att handskas med det. Vi var blinda inför hur sårbara vi fortfarande var när det här slog till, den psykiska ohälsan, efter lång svår tid i vårt vuxenliv, jag blev drabbad hårdare först, han följde efter. 

När du är läkt kommer du kunna hantera dina barndomstrauma på ett helt annat sätt, så har det varit för mig. Så det är väl mitt råd, säg ja till medicin i det här läget, din hjärna behöver det för att kunna läka. Om du bryter benet visst får du gips och medicin då? Om du drabbas av någon annan sjukdom som kräver medicin, visst tar du medicinen då? 

Många andra har svårt för negativa personer, vilket man ju är om man inte accepterar någon slags problemlösning. 

Sant, jag tolkade det felaktigt så från de tidigare orden, citerar här "Är lite rädd för alla typer av behandlingar som innebär att man använder läkemedel eller liknande. Även om de kan fungera för en del, så är jag rädd att man ska bli värre av dem, alltså även psykadeliska. Att något ska hända som gör att man blir värre än innan... ".  ber om ursäkt för det: 

Jag är också skeptisk mot mediciner, men där finns många mediciner att erbjuda.

Om man läser FASS på vilken medicin som helst blir man mörkrädd, om det så bara är Alvedon. Det var nån medicin jag läste om och om igen på från bipacksedeln och tänkte bara att nej i helvete jag tar den, men min man var sträng och ömsint om vartannat och övertalade mig att testa, och tur var väl det, för den fungerade. 

Du skrev att du testat två olika i flera veckor men att du oroade dig för biverkningar, inte att du faktiskt haft några biverkningar, om jag nu tolkat dig rätt, dvs? 

Jag beklagar verkligen vad du fick med magen och nässelutslagen, fel medicin. Förstår att det ökat på din rädsla. 

Hur som, tycker jag inte du ska bortse från all medicin som en del av lösningen på ditt problem. Du behöver sova, även om de lugnande också gjort att du känt av det som konstigt, så har de ändå fungerat, du fick sömn, om jag denna gång dvs tolkar dig rätt?

Med de beskrivningar du gett utifrån ditt mående tolkar jag det som att du i detta skedet av din sjukdom behöver rätt sort medicin, för att du sedan när du blivit bättre kan bättre ta emot, fungera, i terapin. Du behöver också då ta den då mer än bara då och då, utan mer kontinuerligt över tid, (jag tog mina mer än bara några veckor, runt halvår), för att du sedan ska kunna trappa ner och sluta helt. Innan jag kom dithän hade jag flera dippar, depressioner, som jag försökte med mina gamla sätt (ingen medicin, ingen behandling) ta mig ur, men det gick inte. Jag blev istället försvagad, sämre, ju längre tid som gick, ju mer jag själv försökte ta mig ur det. Jag hade inte blivit så dålig som jag till slut blev om jag sökt hjälp tidigare. Jag är lite rädd för att få den tillbaka, (min man har också varit rädd för det, han blev medberoende, så när han tyckte jag mådde bra, då mådde han bra, så ska det inte vara), men än så länge har den inte kommit, men om den gör det vet jag vad jag ska göra, inte dra ut på det, utan be om hjälp. Jag skämdes jättemycket första gången. Kände mig misslyckad. Svag. Min man var med mig första gången. Han fick hjälpa både mig, och vara ett stöd, en röst, också för sjukvårdens del. Har du någon anhörig du känner förtroende för skulle jag rekommendera att du låter denne följa med dig till läkaren. 

Bara mitt tips alltså: stryk inte alla mediciner från din lista, som valmetod, när du nu skrivit in här och önskar råd om att få må bra, du väljer så klart själv i slutändan ändå, men jag vill dig bara väl :) 

Bra att du gillade förslaget om kyrkan iallafall. Om alla andra förslag förkastas finns ju annars bara att sitta ensam och beklaga sig kvar som alternativ. Hoppas du hittar en väg ut ur ditt mörker.

(Personligen tycker jag nog att tänderna är en oro du kan släppa i det här läget; om något hjälper dig med måendet borde det prioriteras!)

Jag förstår din rädsla som sagt, jag har haft den med, och jag har också fått i mig fel läkemedel, varför också det var "överdrivet" viktigt för mig att ha någon hos mig när jag började ta medicinerna.

I det akuta första stadiet minns jag inte vad de gav mig, eller vad som förskrevs till mig, men jag var också i det läget att jag kände att jag skulle annars inte klara det/livet/stå ut, jag hade kommit till min vägs ände, kände inte att jag ville ta livet av mig, men jag bara visste att jag var mycket dålig och jag bara led, det blev bara försämring av det, jag klarade inte en minut till.  Jag tänkte nog som så att jag har ändå inget att förlora, jag måste ta den här medicinen, ta den chansen för det är ändå ute med mig annars.  När jag blev bättre var det tal om de här andra du beskriver, de antidepressiva. 

Tyvärr är det också så att ens självkänsla tar stryk, minns bra långt senare när min man bara tog chansen och sa, då han gått över en gräns, att han hade ansvar för mig, när jag fick säga att det stämde inte (det gjorde det inte längre), jag fick stå på mig och säga att jag har ansvar för mig, och du har ansvar för dig. Det var mer än han som tog någon chansning om jag kom i en diskussion med någon (när jag var frisk) som försökte använda det emot mig när det var den personen som inte hade tillräckligt bra argument för sin sak, och vi båda visste det, innerst inne. Det tyckte jag också var fult. Vet jag tänkte då att de som vet om att jag blivit psykiskt sjuk kommer försöka använda det mot mig, som en fördel för de själva. Det kändes inget bra.

Ju mer tid som sedan gick när jag var frisk gjorde jag som så att jag såg till att jag inte kom i de relationerna, de situationerna med de här människorna som visat mig den sidan av dem själva. Med tiden förstod nog de själva att de skulle se ut som idioter om de skulle försöka ge sig på mig så igen, då jag nu var normal, varit det länge, och andra såg mig som normal. På sätt och vis tycker jag ändå det var bra att det här kom fram, för då fick jag se deras rätta färger. Jag har valt att inte vara kall, bitter utan förlåta dem i mitt sinne för de väljer att vara små människor, de har inte bättre förstånd än så, och det här hade kommit fram ändå tids nog, i en annan situation. Överlag tycker jag om människor. Hade jag fått göra om allt vet jag inte om jag valt just min man att ta det här ansvaret för mig, det blev mer praktiskt så i och med att vi bodde ihop, man bor ju inte direkt ihop med familj och vänner eller arbetskamrater. 

Jag hade en rädsla att jag skulle nu bli en inlåst mentalpatient och vem vet hur de andra där inne kunde bli eller var? Och personalen då? Kunde jag verkligen lita på alla dem? Jag var nog i det närmsta livrädd. Sen har jag fått höra från andra som  har blivit inskrivna att det gick bra för dem, det var nog bara mest mina egna farhågor som tog över. Jag hatar känslan av att vara inlåst, räckte när mina föräldrar sa åt mig att jag inte fick leka ute mer utan stanna inne, eller ett halvt försök att få mig att vara kvar i mitt rum, jag måste få känna mig fri, samtidigt så dålig som jag var och om jag inte haft någon hade jag fått lita på deras bedömning och fått finna mig i att vara inskriven då. Inget av det var väl idealt, men vad ska man göra då? Man får väga för- och emot. 

Verkligen jättesorgligt att du inte har någon familjemedlem du kan luta dig mot i den här situationen. Du har en vän skriver du som du inte vill belasta. Jag är bara rädd att det här inte kommer fungera för dig utan läkemedel dvs rätt läkemedel.

Jag ser vad du svarat A här, men för min del vägde det klart över att jag fick läkemedel och mina tänder tog stryk eller inte under den tiden. Jag vet också att man är berättigad till subventionerad eller gratis tandvård, vilket av det minns jag tyvärr inte nu, men går att kolla upp, det är en läkare som skriver ett intyg för det. Man får själv säga till om det, de brukar inte tänka på det själva.

Utifrån dina beskrivningar av ditt mående skulle ju jag tycka det här är väldigt allvarligt och jag undrar hur länge du ska orka gå och må så här, och risken är också att du blir sämre. 

Ett alternativ kvar, som jag ser det är, att du blir inskriven och får vara under bevakning när du tar medicin. Om där då skulle vara en medicin du reagerar fel på tar de bort den.