Okej att höja rösten till barnen för att få respekt?

Har du barn?

Som vanligt många fullkomliga föräldrar i tråden. Synd att era ungar inte beter sig så fantastiskt som ni inbillar er för att ni är så konflikträdda att allt får passera.

Många ungar idag har noll respekt, och då menar jag vanligt basic hyfs, för vuxna men även sina kompisar. Och det har ni lärt dem hemma.

Curlinggenerationen är ju inte direkt fulländad i vuxen modell heller, så lite motstånd är bara bra.

Men för er relation rekommenderar jag varmt familjerådgivningen och föräldrautbildning. Det hjälper att se att båda har poänger och hur man jobbar som en enhet.
Det är vanligt att föräldrar hamnar i att en blir good och en blir bad cop.

Jag håller med personen som säger att föräldrar inte behöver göra likadana utan kan komplettera varandra.
Hur man hantera problem hemma (tex. ett barn som inte lyssnar) beror dessutom inte bara på ens övertygelse utan även på ens temperament och karaktär. Det finns personer som helt enkelt är "intensivare" och personer som alltid är lugna. Det ena är inte bättre än det andra, det är bara olika. Och detta har delvis även med kulturen att göra. Utomstående kan tex. oftast tycker att folk som pratar arabsika bråkar och skriker med varandra och när man framför det mot dem är de helt förvånade för de hade ett trevligt samtal. 

Sedan kan "höja rösten" betyder mycket. Det kan vara så att föräldern har sagt till trevligt och lungt flera gånger utan att få gehör och sedan säga till skarpare och med lite högre röst. Det kan även vara så att föräldern sagt till en enda gång och, utan att ens ge barnets hjärna tid att bearbeta uppmaningen, börjar skrika som en galning. Och så kan det vara allt emellan.
Jag kan höja min röst när barnet inte lyssnar och jag ser inget problem med det. Jag tycker det är helt normalt att man blir irriterad och då höjer rösten när ens barn skiter i vad man säger. Precis som det för andra är helt normalt att hålla sig lugn i (nästan) alla lägen. När mitt barn klagar på att jag höjde rösten (det hände ibland), så förklarar jag lungt att jag har sagt till lugnt flera gånger och blivit ignorerad, därför måste jag antar att han inte hörde mig, för han ignorerar mig väl inte med flit!?

Sedan trösta: visst tröstar man ett barn som är ledsen, men det behöver inte vara direkt. Om barnet blir ledsen pga en tillsägelse är det nog för att barnet vet att hen gjorde fel. Jag tycker inte att man ska då trösta direkt. Det kan då lätt bli en strategi från barnets sida - om hen gör något fel undangå hen en tillsägelse genom att börja gråta, då blir det kramar och pussar istället. Det tycker jag inte är bra, för barnet borde inte få positiv uppmärksamhet för dåligt beteende.
Nu förutsätter jag såklart att barnet inte är ett småbarn och att man kan rimligtvis förvänta sig att barnet visste i förväg att hen gör fel.

Jag hade lämnat förälder 1 även om jag älskat henom. Jag tycker att det är totalt gränslöst att tala med ett barn på ett sätt jag inte vill att de talar till andra i relationer, på arbetsplatser, osv. Dvs - man höjer inte rösten. Man står inte och skäller på dem. Etc. Tycker inte det är okej någonstans, och vill inte lära dem att acceptera sånt beteende från andra eller utöva det själva.

Vi är också så. Den ena är för sträng och pratar om respekt, den andra för mesig och blir överkörd. Vi säger båda till den andra när vi tycker den gör fel, för det bästa är ju såklart någonstans i mitten. 

Det man behöver akta sig för om man är sträng är att det troliga är att det resulterar i att barnet går bakom ryggen på en och inte vågar höra av sig om den hamnar i knipa. Respekten ska vara ömsesidig och byggd på förtroende, inte på rädsla. 

Om du höjer rösten i tid och otid så slutar snart barnen ta dig på allvar, de får kanske respekt för dig men fel respekt. Min man och jag var väldigt olika i vår uppfostran. Inte medvetet men tyvärr hade vi väldigt olika uppfattning om hur vi skulle bemöta barnen i olika situationer. Han höjde ofta rösten, jag aldrig.. Jag var kanske absolut lite väl snäll och givmild men tyvärr pga att min man var alldeles för hård i typ varje situation. 
Idag säger de att de gärna gjorde saker för mig för jag var glad och tacksam då. Tryggheten fanns hos mig. Det är mig de kommer till med sina problem osv.   Pappa bara krävde massa vilket gjorde att de slog bakut. 
Välj själv vilket som är bäst i längden? 

Att man skaffar barn utan att ens ha diskuterat sin syn på barnuppfostran innan är så ansvarslöst att jag saknar ord.

Men svaret är att ingen av dessa har rätt och familjen bör gå i terapi innan det är för sent. Oavsett vilken uppfostringsmetod som anammas kommer den att resultera i ickefungerande barn och vuxna. Och barnen far redan nu illa av att uppleva såna splittringar mellan sina föräldrar.