Hej Littlewickewire,
Först vill jag bara säga att jag är så otroligt ledsen för din skull och att jag förstår precis vad du går igenom <3
Att läsa ditt meddelande var som att läsa något jag själv hade kunnat skriva - jag är i EXAKT samma situation som du.
Jag och min man gifte oss i april 2023 och började direkt försöka skaffa barn. Plussade första gången i slutet av september, blev over the moon glad. Av någon konstig anledning fanns missfall inte ens i mina tankar. Ca 4 veckor senare vaknade jag med jävulskt ont i ryggen och strålning ner i låren - tänkte inte mer på det men på eftermiddagen gick jag på toa på jobbet och fick en smärre chock när det var blod i hela toaletten. Åkte in på ultraljud någon dag efter där man såg..ingenting. Blev skickad till SÖS för second opinion några dagar senare och inte heller den läkaren såg någonting. Man konstaterade missed abortion. Blev hemskickad med ytterst lite information och cytotec.
Vid årsskiftet blev jag gravid igen. Den här gången var missfallstankarna ständigt närvarande och jag var nästan beredd på att det skulle gå åt helvete. Hade sen innan en utlandsresa bokad, vilket jag i förbifarten berättade för min akupunktör som starkt rekommenderade mig att äta små doser av Aspirin (huvudvärkstabletter med blodförtunnande inverkan) under hela resan för att förhindra blodpropp (vilket ju kan leda till missfall). Jag gjorde det och kom hem några dagar innan vårt första tidiga ultraljud. Då trodde jag att jag var i vecka 8+typ 3 men ultraljudet visade att den lille där inne "bara" var 6+4. Man såg dock normal hjärtfunktion och vi såg ett minimalt hjärta picka. Trots att sköterskan sa att det är vanligt att man blir flyttad på det viset kände jag direkt att något var fel. Jag hade dunderkoll på när jag haft ägglossning (stickor) och när vi hade legat och jag fick det inte att gå ihop. Och mycket riktigt, 6 dagar senare fick jag en liten brun flytning. Bokade ultraljud dagen efter (pga orolig) och då konstaterades att hjärtat slutat slå några dagar tidigare. Blev åter igen hemskickad med cytotec och nu sitter jag här 1,5 veckor senare och blöder ut mitt andra missed abortion.
Två av mina vänner fick missfall ungefär samtidigt som mig (första gången) och igår fick jag reda på att de båda är gravida igen. Jag vill inget hellre än att vara glad för deras skull, vilket jag är, men samtidigt är det så fruktansvärt smärtsamt och jävligt att behöva börja om. Igen. Jag finner tröst i att rent statistiskt är två missfall fortfarande "bara en jävla otur" men det är klart att hjärnspökena kommer fram titt som tätt. Hur lång ska den här resan behöva vara? Kommer jag någonsin bli mamma? Om ja, när?
Åh, jag vet att du precis nyligen fått beskedet om ytterligare ett missfall och jag förstår att dina känslor är all over the place (för att citera prins Daniel). Jag vet inte om du är intresserad av tips och råd men här är iaf det jag har gjort den senaste veckan (att liksom känna att jag har en plan framåt är superviktigt för mig och får mig att må bättre i allt det jobbiga):
- Lusläste boken "It starts with the eggs" och har kompletterat mina kosttillskott med grejer som hon rekommenderar (om du inte redan läst denna bok, köp den!!)
- Enligt rekommendation från författaren har jag även tagit följande prover: Glutenintoleranstest, Bunjurtest - DHEAS och Testosterontest. Jag har även diagnostiserad hypotyreos (underfunktion i Sköldkörteln) så jag äter Levaxin sen många år tillbaka och kämpar med att hålla TSH på bra nivå innan och under graviditet. (Om du inte har kollat din sköldkörtel så gör det!)
- Bokade direkt tid hos Marie på FertilitetPlus för utredning av mitt immunförsvar samt spermaprov för min man. Ska även ta AHM-test för att se hur jag ligger till tidsmässigt (även fast enbart AMH inte alltid visar hela bilden så säger det ju någonting om hur äggreserven ser ut och hur mycket tid man "har på sig")
- Fick även tips av en bekant att kontakta Hedda Hela livet för utredning (egentligen får man ju ingen utredning förrän tredje missfallet men jag ringde dit i veckan och fick en tid. Jag fyller 36 i år och både jag och min man är barnlösa sen tidigare, troligtvis spelade det in). Tydligen viktigt att få hjälp av just Costas.
- Bokat in mig hos en kinesiolog på söder (Dr Wang) som jobbar med kinesiska örter och akupunktur. Gick tidigare hos en annan akupunktör mellan mina två graviditeter som funkade superbra, men jag kände att jag även vill utforska det här med kinesiska örter så ska testa denna.
Sen är det ju såklart viktigt att varva ner och låta hjärnan vila och kroppen återhämta sig vilket, enligt mig, är lättare sagt än gjort.. Hade jag bara vetat att det KOMMER lösa sig hade jag mått mycket bättre, men ja.. nu är det ju inte så det funkar.
Nu blev det en hel jäkla novell här, men det kändes skönt att bara skriva av mig. Som sagt, det kändes som att jag hade kunnat skriva det du skrev och jag känner igen (och känner) exakt alla känslor som du beskriver.
Kanske vi kan stötta varandra i den här jävulska resan mot våra bebisar?
Stor kram!