Johanna526 skrev 2024-03-07 16:08:48 följande:
Hej,
vill börja med att säga att jag beklagar beskedet och lider med dig.
Har inte skrivit på familjeliv tidigare men eftersom jag kan relatera till ditt inlägg bestämde jag mig för att göra det nu. Jag har precis samma historia som dig. Blev gravid förra våren, då 34 år, för att sedan i vecka 12 börja blöda och få veta att vi fått ett missed abortion i vecka 5+2. Var det värsta jag varit med om mentalt och fysiskt. Vi fortsatte snart ?produktionen? igen och plussade i februari, nu 35 år gammal. Kände lite mer symptom denna gången men vågade inte tro på att det skulle bli något. Avhöll mig från koffein och allt onyttigt för att verkligen maximera chanserna. Kände dock i v 6 att symptomen precis som sist började avta. Läste massor på familjeliv och försökte lugna mig med att symptom kan försvinna i perioder. Bokade in tidigt UL och mkt riktigt som jag befarat, fick vi i förra veckan se en tom hinnsäck som stirrade tillbaka mot oss på skärmen. Har idag haft återbesök och samma besked, det finns inget där.
Den fråga som hänger sig kvar är ?varför?.. och måste man vänta på mf nummer 3 för att få hjälp? Tiden tickar och går och man har ju inte all tid i världen, särskilt när det tar uppemot ett halvår att bli gravid också..
Jag har sedan länge isolerat mig från vänner med barn, börjar bli lättare men kan knappt hålla ihop det varken på jobbet eller privat när barn kommer på tal. Är bitter på andra, avundsjuk och tycker att alla är okänsliga som bara pratar om sina barn fast de vet vad jag går igenom. Samtidigt vet jag att allt inte kretsar kring mig. Livet är svårt just nu. Skickar kramar till dig!
Fina du. Tack för ditt svar, jag känner mig rörd över att du skrev med tanke på det du sa att du inte skrivit förut.
Jag blev så ledsen att höra om dina missfall, din historia påminner väldigt mycket om min, så jag förstår verkligen hur du känner. Det är så orättvist och sorgsamt att man nästan går sönder, och det är svårt att inte bli bitter. Framför allt när så många runt en blir gravida till höger och vänster med sitt andra eller tredje barn.
Det tog framför allt hårt på mig första gången, när fostret varit dött i mig i nästan en månad, medan jag gått runt och trott att jag varit gravid och planerat för framtiden. Min gynekolog på fertilitetskliniken sa något så bra: "Man går inte bara miste om ett barn, utan också en framtid som kanske är lite oklar vad den är än så länge, men som har ändrat allt i livet. Sen från en dag en annan så tas allt det ifrån en, och man ska gå tillbaka till jobbet och allt ska vara som vanligt igen". Tyckte det precis satte ord på känslorna.
Vi verkar även vara i samma ålder, jag fyller 35 i år, och den stressen är nästan den värsta. Hade jag varit yngre hade jag nog inte varit lika stressad eftersom vi ändå blir gravida (måste ju betyda att det fungerar..), men nu känns det verkligen som om tiden bara rinner bort.
Försöker distrahera mig med att "skaffa kontroll". Fyller i allt jag kan i diverse appar (just nu P Tracker och Premom) för att i alla fall ha koll på min cykel och fertila dagar. Än har jag dock inte fått mens efter senaste missfallet, så jag är fortfarande helt lost i min cykel, vilket är tråkigt och stressigt.
Stor kram till dig
Jag hoppas att vi båda får ett plus på stickan snart igen