Förstörd själ

Jag har aldrig vuxit upp med min biologiska pappa men alltid hört om han under min uppväxt,från min mamma.
Min mamma gifte sig när jag var under ett år med den man som jag kom sedan kom att kalla för min pappa så jag räknas nog inte som fadesrslös?
Mitt barn har inte heller vuxit upp med sin biologiska pappa eller ens träffat honom men han har funnits med i massvis med samtal under närmare 18 år och jag tycker inte att hon påvisat några tecken på att må dåligt själsligt. Vi har en mycket öppen kommunikation så om hon led av ett skulle hon tala om det för mig.
Hon vet att jag kan ge henne uppgifter om honom om hon vill söka upp honom men än så länge har hon inte velat det,inte haft något behöver.
Jag har massor av foton av honom och hans sida av släkten som vi har tittat på flera gånger,mest de första 4 åren sedan avtog det helt.
Hur mycket vet du om din pappa?
har du sett hur han ser ut? 

Tack för att du delar med dig. Jag har ett foto av honom och mamma, det är allt men vet inte vart han är. De separerade när jag var bebis i landet jag föddes sen kom vi till Sverige. Vill tillägga att jag även växt upp utan en pappa.
Alla män jag träffat har sårat mig så vet inte om det har någon koppling.

Har aldrig träffat min pappa, vet att de var gifta men att de skiljdes innan jag föddes. Mamma sade alltid att han var död när jag frågade om honom. År efter när jag verkligen pressade henne på frågor sade hon att han hade sagt att han inte ville ha kontakt med varken mig eller mamma, men att han levde. Så jag bestämde mig att låtsas att han var död och var en helt annan person. Kändes mycket enklare på det sättet.

Idag är han död på riktigt och har accepterat att han var en skitstövel. 

Min pappa var inte heller särskilt närvarande i mitt liv. Han var ganska självisk och hade fullt upp med sitt eget liv och sina egna problem. Sen dog han av sjukdom vid 56 års ålder just för alla dessa personliga problem han hade och att han inte tog hand om sin kropp eller hälsa i övrigt. Gick inte till läkare i tid utan sköt upp på allt. 

Men man måste inte låta detta sänka ens egen självbild. Jag förstår ju att det inte är mig det är något fel på utan att allt ansvar föll på honom. Eller snarare det ansvar han inte hade lust att ta på sig i omvårdnaden kring sina egna barn.

Jag vill råda trådskaparen att tänka likadant och höja sig själv istället. Tänk på de som finns i ditt liv nu som faktiskt bryr sig om dig på riktigt. Det hjälper. 

Grejen är att jag blir illabemött av andra människor som tycker det är konstigt att jag inte har kontakt med min pappa eller hans familj.

Fast det där låter inte helt trovärdigt. Varför skulle någon utomstående döma dig för att du inte har någon kontakt med din far? Tror att du möjligen missuppfattar det där.
Skulle det mot förmodan vara sant så är det inget att fästa nån vikt vid ändå. Såna personer är inskränkta och ej värda din tid eller din oro. 

Läs inlägg 2. Det låter som att hon kommer från en annan kultur, troligen en sådan kultur där klanen är allt. 

TS, om det är så så har du väl alltid möjlighet att gifta dig och starta en egen familj? Sedan kommer knappast någon att fråga om din far mer. Eller så kan du säga att han är död. Det är ju inte alls något ovanligt eller konstigt.

Jag har redan läst hennes andra inlägg. Detta säger inte nåt specifikt om hennes bakgrund eller att det skulle handla om nån klankultur.

Men även om så vore fallet anser jag inte att det är rätt att blidka en dålig kvinnosyn där kvinnor får bära skulden när deras manliga släktingar beter sig illa. Såna människor klarar man sig bättre utan. 

Delar med mig av min uppväxt.

Jag förlorade båda mina biologiska föräldrar när jag var liten, hamnade på ett barnhem och när jag var 2 år gammal så kom jag till en bra familj som adopterade mig. När jag var liten så hade jag svårt för att bli lämnad ensam, även då min mamma bara gick till ett annat rum i lgh så började jag stor gråta. Under min uppväxt så fick jag höra att mina biologiska föräldrar förmodligen var döda (ingen visste exakt) men mina föräldrar var öppna med att jag kunde få prata om det om jag kände att jag behövde det. Mina föräldrar och äldre syskon gav mig mycket kärlek och trygghet under min uppväxt och de har alltid ställt upp på mig.
Under min uppväxt så hade jag alltid svårt för att placeras med nya människor på dagis och i skolan, det tog ett bra tag innan jag vande mig. Ibland hände det att jag fick känslan av att jag inte passade in med de andra barnen men jag kom bra överens med dem ändå. Jag hade aldrig svårt sen för att få vänner och lärarna tyckte alltid bra om mig.
Fast jag har alltid haft svårt i skolan och har fått kämpa med att läsa läxor och skriva prov. Jag gick alltid runt med alla mina skolböcker i ryggsäcken istället för att ha dem i skåpet i skolan.
Senare så märkte jag att jag lär mig saker mycket enklare när jag  gör saker praktiskt än att lära sig teoretiskt.

När jag sen blev ca 20 år så brukade jag alltid åka in till stan själv och festa för mina vänner ville nästan alltid bara hänga på lokalpubben och sitta och dricka med samma människor. Och jag ville ut och träffa nya människor och tjejer. Det var också lärorikt för mig dels för att jag lärde mig att klara mig själv och dels för att jag lärde mig att klara mig ur olika situationer eftersom att jag var helt ensam. Det var bara en enda gång som jag höll på att bli huggen på nattbussen på väg hem (jag var full och spydde på golvet och en annan kille tyckte inte om det och drog fram en yxa) men det gick bra.

Har lärt mig mycket om olika människor och att inte vara för snabb att döma andra. 

I vuxen ålder så har jag inte tänkt något på mitt ursprung förutom det att det skulle kanske vara bra att få veta om man har några ärftliga sjukdomar i släkten?

Men jag känner stor tacksamhet till det liv jag har fått och till de människor som har korsat min väg!

Skrev en text, men tog bort den då det blir för mycket OT. 

Man förstår ditt underliggande budskap, Att man ska vara tacksam. 

Du är heller inte ensam om att mista båda sina föräldrar och blivit adopterad. Men du hade tur, att du kom till en bra familj. För tro det eller ej, alla gör inte det.

Du fick den kärlek, värme och den trygghet som du behövde. Därav har du inte haft något behov att tänka bakåt på dina rötter. 

Men vi andra får  önska / vara ledsna / och känna att någonting har saknats en i livet. 

Är glad för din skull, men du kanske inte behöver påtala om tacksamhet i tråd där folk försöker uttrycka sin sorg / smärta och undran ? 

Väl mött.

Hej.

Ber så mycket om ursäkt! Jag misstolkade tråden helt. Hade inte sovit något.

Hoppas att ni kan bortse från mitt inlägg här!

-Självklart ska ni få uttrycka er sorg, smärta och undran!

Än en gång, -Jag ber om ursäkt för min respektlöshet det var inte alls min mening! 

Ingen fara. Säkerligen bara jag som tog lite illa upp också då vi hade liknande livshändelser men helt olika utfalls punkter. Det du skrev var ändå viktigt och du ville bara väl. 
Kanske jag som ska be om ursäkt. 

Så sorry.