Förstörd själ
Delar med mig av min uppväxt.
Jag förlorade båda mina biologiska föräldrar när jag var liten, hamnade på ett barnhem och när jag var 2 år gammal så kom jag till en bra familj som adopterade mig. När jag var liten så hade jag svårt för att bli lämnad ensam, även då min mamma bara gick till ett annat rum i lgh så började jag stor gråta. Under min uppväxt så fick jag höra att mina biologiska föräldrar förmodligen var döda (ingen visste exakt) men mina föräldrar var öppna med att jag kunde få prata om det om jag kände att jag behövde det. Mina föräldrar och äldre syskon gav mig mycket kärlek och trygghet under min uppväxt och de har alltid ställt upp på mig.
Under min uppväxt så hade jag alltid svårt för att placeras med nya människor på dagis och i skolan, det tog ett bra tag innan jag vande mig. Ibland hände det att jag fick känslan av att jag inte passade in med de andra barnen men jag kom bra överens med dem ändå. Jag hade aldrig svårt sen för att få vänner och lärarna tyckte alltid bra om mig.
Fast jag har alltid haft svårt i skolan och har fått kämpa med att läsa läxor och skriva prov. Jag gick alltid runt med alla mina skolböcker i ryggsäcken istället för att ha dem i skåpet i skolan.
Senare så märkte jag att jag lär mig saker mycket enklare när jag gör saker praktiskt än att lära sig teoretiskt.
När jag sen blev ca 20 år så brukade jag alltid åka in till stan själv och festa för mina vänner ville nästan alltid bara hänga på lokalpubben och sitta och dricka med samma människor. Och jag ville ut och träffa nya människor och tjejer. Det var också lärorikt för mig dels för att jag lärde mig att klara mig själv och dels för att jag lärde mig att klara mig ur olika situationer eftersom att jag var helt ensam. Det var bara en enda gång som jag höll på att bli huggen på nattbussen på väg hem (jag var full och spydde på golvet och en annan kille tyckte inte om det och drog fram en yxa) men det gick bra.
Har lärt mig mycket om olika människor och att inte vara för snabb att döma andra.
I vuxen ålder så har jag inte tänkt något på mitt ursprung förutom det att det skulle kanske vara bra att få veta om man har några ärftliga sjukdomar i släkten?
Men jag känner stor tacksamhet till det liv jag har fått och till de människor som har korsat min väg!
Skrev en text, men tog bort den då det blir för mycket OT.
Man förstår ditt underliggande budskap, Att man ska vara tacksam.
Du är heller inte ensam om att mista båda sina föräldrar och blivit adopterad. Men du hade tur, att du kom till en bra familj. För tro det eller ej, alla gör inte det.
Du fick den kärlek, värme och den trygghet som du behövde. Därav har du inte haft något behov att tänka bakåt på dina rötter.
Men vi andra får önska / vara ledsna / och känna att någonting har saknats en i livet.
Är glad för din skull, men du kanske inte behöver påtala om tacksamhet i tråd där folk försöker uttrycka sin sorg / smärta och undran ?
Väl mött.