Förstörd själ

Min pappa var inte heller särskilt närvarande i mitt liv. Han var ganska självisk och hade fullt upp med sitt eget liv och sina egna problem. Sen dog han av sjukdom vid 56 års ålder just för alla dessa personliga problem han hade och att han inte tog hand om sin kropp eller hälsa i övrigt. Gick inte till läkare i tid utan sköt upp på allt. 

Men man måste inte låta detta sänka ens egen självbild. Jag förstår ju att det inte är mig det är något fel på utan att allt ansvar föll på honom. Eller snarare det ansvar han inte hade lust att ta på sig i omvårdnaden kring sina egna barn.

Jag vill råda trådskaparen att tänka likadant och höja sig själv istället. Tänk på de som finns i ditt liv nu som faktiskt bryr sig om dig på riktigt. Det hjälper. 

Fast det där låter inte helt trovärdigt. Varför skulle någon utomstående döma dig för att du inte har någon kontakt med din far? Tror att du möjligen missuppfattar det där.
Skulle det mot förmodan vara sant så är det inget att fästa nån vikt vid ändå. Såna personer är inskränkta och ej värda din tid eller din oro. 

Jag har redan läst hennes andra inlägg. Detta säger inte nåt specifikt om hennes bakgrund eller att det skulle handla om nån klankultur.

Men även om så vore fallet anser jag inte att det är rätt att blidka en dålig kvinnosyn där kvinnor får bära skulden när deras manliga släktingar beter sig illa. Såna människor klarar man sig bättre utan.