Förstörd själ

Jag har aldrig vuxit upp med min biologiska pappa men alltid hört om han under min uppväxt,från min mamma.
Min mamma gifte sig när jag var under ett år med den man som jag kom sedan kom att kalla för min pappa så jag räknas nog inte som fadesrslös?
Mitt barn har inte heller vuxit upp med sin biologiska pappa eller ens träffat honom men han har funnits med i massvis med samtal under närmare 18 år och jag tycker inte att hon påvisat några tecken på att må dåligt själsligt. Vi har en mycket öppen kommunikation så om hon led av ett skulle hon tala om det för mig.
Hon vet att jag kan ge henne uppgifter om honom om hon vill söka upp honom men än så länge har hon inte velat det,inte haft något behöver.
Jag har massor av foton av honom och hans sida av släkten som vi har tittat på flera gånger,mest de första 4 åren sedan avtog det helt.
Hur mycket vet du om din pappa?
har du sett hur han ser ut? 

Min pappa var inte heller särskilt närvarande i mitt liv. Han var ganska självisk och hade fullt upp med sitt eget liv och sina egna problem. Sen dog han av sjukdom vid 56 års ålder just för alla dessa personliga problem han hade och att han inte tog hand om sin kropp eller hälsa i övrigt. Gick inte till läkare i tid utan sköt upp på allt. 

Men man måste inte låta detta sänka ens egen självbild. Jag förstår ju att det inte är mig det är något fel på utan att allt ansvar föll på honom. Eller snarare det ansvar han inte hade lust att ta på sig i omvårdnaden kring sina egna barn.

Jag vill råda trådskaparen att tänka likadant och höja sig själv istället. Tänk på de som finns i ditt liv nu som faktiskt bryr sig om dig på riktigt. Det hjälper.