Våga ställ obekväma följdfrågor

Det är skillnad på vem man frågar. Om en nära vän frågar säger jag som det är, är det en bekant eller kollega så är det mer som ett hälsningsritual. Det gäller att kunna pejla in på olika sociala situationer.

Nej man svarar så för att det är en person man inte vill prata om sitt mående med, och börjar den personen börja ställa obekväma följdfrågor skulle jag må ännu sämre! Då finns det bättre sätt att hjälpa och stötta än att börja rota i något personen inte vill dela med sig av.

Om vänner och familj frågar och som jag VILL öppna mig för berättar jag ju sanningen om att jag inte mår bra.

Jag vill absolut inte få obehagliga följdfrågor.

De jag vill prata med om mitt mående gör jag det med.

Det är skillnad på vem man frågar. Om en nära vän frågar säger jag som det är, är det en bekant eller kollega så är det mer som ett hälsningsritual. Det gäller att kunna pejla in på olika sociala situationer.

Nej man svarar så för att det är en person man inte vill prata om sitt mående med, och börjar den personen börja ställa obekväma följdfrågor skulle jag må ännu sämre! Då finns det bättre sätt att hjälpa och stötta än att börja rota i något personen inte vill dela med sig av.

Om vänner och familj frågar och som jag VILL öppna mig för berättar jag ju sanningen om att jag inte mår bra.

MITT SVAR:

Men om allt ÄR bra, det som man precis innan har sagt i denna situation, så har man ju inget att dölja. 😊 Då blir man ju snarare glad för att någon frågar vidare. 

Men om man inte vill ha eventuella följdfrågor så gör man ju bäst i att inte svara alls. 😊

Varför skulle man bli glad för att nån går över ens gränser?

Hur gör man för att inte svara alls på en artighetsfras? Sjukt konstigt beteende.

Då blir min fråga om det känns bättre för dig i själen att ljuga och påskina att du mår jättebra fast du inte alls gör det?
Får inte det dig att må ännu sämre än du redan gör, som liksom skulle få dig att bara vilja släppa allt och slappna av? 

Jag själv mår nämligen dåligt när jag ljuger med att säga att allt är bra, eftersom det tar väldigt mycket energi att hålla upp. Så jag försöker säga som det är, utan att gå in på för exakta detaljer. Jag mår alltså ännu sämre efteråt eftersom ljugandet ger mig dåligt samvete gentemot mig själv. 

Så hur mycket råd har man i ångest och dåligt samvete att orka hålla uppe dessa fasader av ljugande? 

Vill du verkligen prata om hur du mår med vem som helst?
Det handlar väl inte om att ljuga heller men man måste ju inte fläka ur sig hela sitt mående för att man möter sin före detta kollega på ica som frågar hur det är.

Vill du verkligen prata om hur du mår med vem som helst?
Det handlar väl inte om att ljuga heller men man måste ju inte fläka ur sig hela sitt mående för att man möter sin före detta kollega på ica som frågar hur det är.

Jag säger som det är, utan att gå in på för mycket detaljer. Jag visar min hjälplöshet och så får människor hantera det bäst dom vill. Hanterar dom det dåligt så visar det bara hur svårt dom har att bemöta sin egna hjälplöshet, som de i sin tur försöker dölja genom att inte vara helt ärliga ens för sig själva. 

Jag har inget att förlora på detta eftersom jag behåller mig själv hela vägen. Det är mycket mer värt än att försöka låtsas vara något jag inte är bara för att få en klapp på huvudet vars tomhet av det sen kommer fram när jag är hemma.

Ska vi under kommande kristider bara tala om för våra närmaste vilken ångest vi känner inför framtiden? Eller de som inte har någon att säga det till, hålla det inom sig?
Hur ska ett samhälle kunna stå enat då? 

Du har svårt för sociala koder eller?
Folk brukar inte fråga: hur mår du? Utan frågan man ställer är oftast: hur är det?
Dvs man frågar inte om att du ska dra upp alla dina bekymmer och problem.
Du måste skilja på att få frågan av en vän när ni sitter hemma i soffan, och få frågan i förbifarten av den bekanta du träffar på mitt i veckohandlingen.

Du kan tala om för andra än dina närmaste om din ångest i rätt rum och vid rätt tillfällen. Det finns forum på nätet, debatter, kommentarsfält osv där du absolut kan tala om för främlingar exakt vad du känner.
Men du måste ju klara av att läsa rummet och INTE börja prata ångest på ica, på middagsbjudningen, på bröllopet, på personalfesten, hos tandläkaren, på barnens utvecklingssamtal osv. bara för att någon slänger ur sig frågan hur det står till idag.