Våga ställ obekväma följdfrågor

Det är skillnad på vem man frågar. Om en nära vän frågar säger jag som det är, är det en bekant eller kollega så är det mer som ett hälsningsritual. Det gäller att kunna pejla in på olika sociala situationer.

Nej man svarar så för att det är en person man inte vill prata om sitt mående med, och börjar den personen börja ställa obekväma följdfrågor skulle jag må ännu sämre! Då finns det bättre sätt att hjälpa och stötta än att börja rota i något personen inte vill dela med sig av.

Om vänner och familj frågar och som jag VILL öppna mig för berättar jag ju sanningen om att jag inte mår bra.

MITT SVAR:

Men om allt ÄR bra, det som man precis innan har sagt i denna situation, så har man ju inget att dölja. 😊 Då blir man ju snarare glad för att någon frågar vidare. 

Men om man inte vill ha eventuella följdfrågor så gör man ju bäst i att inte svara alls. 😊

Då blir min fråga om det känns bättre för dig i själen att ljuga och påskina att du mår jättebra fast du inte alls gör det?
Får inte det dig att må ännu sämre än du redan gör, som liksom skulle få dig att bara vilja släppa allt och slappna av? 

Jag själv mår nämligen dåligt när jag ljuger med att säga att allt är bra, eftersom det tar väldigt mycket energi att hålla upp. Så jag försöker säga som det är, utan att gå in på för exakta detaljer. Jag mår alltså ännu sämre efteråt eftersom ljugandet ger mig dåligt samvete gentemot mig själv. 

Så hur mycket råd har man i ångest och dåligt samvete att orka hålla uppe dessa fasader av ljugande? 

Jag säger som det är, utan att gå in på för mycket detaljer. Jag visar min hjälplöshet och så får människor hantera det bäst dom vill. Hanterar dom det dåligt så visar det bara hur svårt dom har att bemöta sin egna hjälplöshet, som de i sin tur försöker dölja genom att inte vara helt ärliga ens för sig själva. 

Jag har inget att förlora på detta eftersom jag behåller mig själv hela vägen. Det är mycket mer värt än att försöka låtsas vara något jag inte är bara för att få en klapp på huvudet vars tomhet av det sen kommer fram när jag är hemma.

Ska vi under kommande kristider bara tala om för våra närmaste vilken ångest vi känner inför framtiden? Eller de som inte har någon att säga det till, hålla det inom sig?
Hur ska ett samhälle kunna stå enat då? 

Jag vet! 😃 Det är därför jag i mitt inlägg uppmanar människor att ställa dessa frågor eftersom det behöver röras om i grytan. Dessa regler finns ju för att inte trampa vissa människor på tårna som i sin tur använder dessa situationer för att fly sig själva och sitt dåligt mående. 

Människor mår inte bra av att förställa sig på detta sätt och behöver därför lite hjälp på traven. 😊 

Och mår man verkligen bra, som man säger, så har man ju inget att gå omkring och frukta för när någon ställer denna följdfråga. 😁

Upplever detta oavsett kön. För att motparten alltid har en agenda utav vad den vill ha ut av ett möte eller situation. Det är bara ett användande av varann. Det är därför man är så noggrann med att alla måste följa de spelregler som finns i dessa situationer för att ingen ska bli besviken. 

Ja, socialt smörjmedel så att man ska hinna förbereda sig på ett eventuellt öppnande av svåra problem. När någon bara berättar det taget ur luften så kommer motparten direkt av sig i koncentration på att hålla sina problem i schack. Men som egentligen är det bästa för att förlorad kontroll tar fram den verkliga känslan, även om den är obehaglig.

Så kontentan är ju liksom att man har underliggande krav på att parterna i dessa situationer ska vara lojala och bete sig rätt. 

Men jag har full förståelse för att det kan bli jobbigt att lyssna om personen liksom fastnar i sig själv utan vilja till förståelse i sitt berättande. 🙏 

Ja, det är det som är att vara människa. 😊

Om någon säger att allt är bra så vill jag gärna uppmana till att undra vad som är bra. OM personen verkligen mår bra så har man fått reda på vad som är bra och så kan man bli glad för det. Men om personen säger att allt är bra men att det egentligen inte stämmer så tänker jag att det är svårare att ljuga om det eftersom denna plötsliga fråga gör en lite ur gängorna. 

Inlägget handlade om att skapa ett lite öppnare klimat i samhället om att just våga prata om hur man egentligen mår istället för att påskina det motsatta i dessa tänkta sociala situationer. Vi mår ju mer eller mindre dåligt och då borde det vara välkommet att just prata om det så att man stötta och känna igen sig i varandra. Men av olika anledningar så lägger man locket på ännu mer och öppnar sig bara i internets innersta rum där ingen kan se en. 

Även om jag förstår försvarsmekanismen att lägga locket på så förstår jag inte hur man orkar göra det hur länge som helst. 

Ja, det är klart att du känner så för att du har blivit avslöjad och kanske då vill undvika personen i framtiden för att slippa bli än mer avslöjad eftersom du nu vet att den ser igenom dig. Det blir en försvarsmekanism.

Andemeningen i mitt inlägg handlade bara om att säga hur det är, utan att behöva hålla ett helt föredrag. Vad är det värsta som kan hända i det? Jag tror denna integritet kanske istället handlar om att man är rädd för att visa sig sårbar för att egot i det dör. I sårbarheten är man hjälplös och det är ju det man hela tiden undviker genom påskinandet att allt är bra. För att ingen i det läget normalt sett ställer följdfrågor och man är därmed säker. 

Den person jag frågar kan ju själv välja vad den vill berätta för mig, även om jag frågar. Det är inte något vittnesbås där jag står och ställer indirekta krav på att den ska göra något mot sin vilja. Jag hoppas att den vågar och vill vara ärlig om hur det är. Jag kommer inte att döma den för det. Och varför skulle jag, när jag nu har bemödat mig att ställa denna följdfråga av ren omtanke? 

Din före detta kollega i exemplet du gav kan ju se att du är en människa som inte bara livlöst svarar på dessa tilltal för att få det överstökat. Någon av de som står runt omkring kanske fäller någon hånfull tanke eller kommentar, men de flesta skulle nog bara känna igen sig och tycka att det var skönt att någon äntligen vågade säga sanningen i denna havsbris av likadana livlösa svar. Det skulle kanske få dom att fundera vidare kring sig själva och kanske nästa gång när någon i deras bekantskap frågar, säga ett sanningens ord, även om den frågan sker per rutin.

Kvinnor som anammar sina könsroller på det sätt att de vill bli omhändertagna av en man kanske har lite svårare för att acceptera män som har nära till sina känslor, eftersom det innebär en svaghet som i sin tur slår an deras egna känsla av svaghet. De behöver då en självständig och omhändertagande man som liksom tar bort (fast det inte går) den svagheten kvinnan känner inom sig själv. Detsamma gäller vise versa. 

Men det finns kvinnor utanför denna typ av könsroll som uppskattar känslighet. De kanske bara inte är lika framträdande?

Intressant analys, men inget av det stämmer. 😊

Detta inlägg har blivit en höna av en fjäder. Mår man bra och man får följdfrågor så kan ju knappast någon tycka att det är jobbigt. Den person som tycker det är fruktansvärt att bara kunna svara att den inte mår bra, kanske behöver fundera lite kring varför det är jobbigt. Varför det känns som att den tappar hela ansiktet för världen, när det kanske är den som dömer sig själv för den känsla som uppstår i det ögonblicket. 

Återkopplat till mitt huvudinlägg, så tycker jag det är lite konstigt att hålla igen på detta sätt när vi faktiskt behöver varandra mer än någonsin i dessa tider. Att bara få höra från människor IRL, ansikte till ansikte, att fler kämpar med saker, skapar ljus i mörkret att man inte är ensam om sitt kämpande.

Det blir också ett mjukare klimat kring psykisk ohälsa som får existera IRL och inte bara på nätet. 🙂

Intressant! 😃 Är man mer öppen i ditt hemlands kultur kring mående? 🙂

Kan du beskriva hur det där obehaget känns inom dig när någon frågar och vilka symtom det eventuellt skapar? 

Menar du att det känns som att personen snokar för att själv dra fördel av det du berättar? Eller menar du att du är rädd för att bli dömd / ej förstådd av personen för dina problem? Där du därav det skulle känna dig berövad på dig själv.

I det andra stycket så ser jag två aspekter: 

1. Att man själv upplever att den person som pratar om sina problem ältar för ältandets skull utan att vilja förstå och komma vidare. 

2. Eller att man själv känner sig beklämd för att energin av personens ältande väcker känslor hos en själv som gör att man finner samvaron svår. Att hellre skulle vilja umgås med personen när man inte känner så i dess sällskap.

Vilket av dessa alternativ menade du?

Det har blivit två missförstånd här.

Det första gällande vilka människor man ska ställa dessa följdfrågor till. 

Jag menar ens egna kontakter av vänner och bekanta som vanligtvis svarar att allt är bra när man ses. Människor man träffar då och då som man har en ganska ytlig kontakt med. 
Om någon okänd människa skulle fråga mig hur jag mår så skulle jag också undra vad den hade för motiv. Skulle den möjligtvis förklara sig om den sett eller känt att jag mått dåligt så hade det varit på sin plats att fråga.

Sen det andra kring ordet ur gängorna, som jag felaktigt använde.

Ur gängorna definierade jag som ur balans, och inte som nedstämdhet, enligt ordboken. Utifrån min feldefinition så förstår jag nu din reaktion bättre. 🙂

Min intention med följdfrågan var inte för att få någon att må sämre och inte heller känna egen skadeglädje över det. Min intention var enbart för att väcka personen i sitt egna beteende att den håller upp sin osanna må-bra-fasad mot mig och övriga samhället. 

När man är hemma i sin lugna vrå så är det okej att ligga där i en pöl av panikångest, men inte när man är ute i samhället eftersom ens ego därute inte tillåter dessa känslor. Man vill / måste visa sig stark och trovärdig för då får man bekräftelse. Helst gärna också vara så självsäker och okänslig som möjligt för att kunna bibehålla sin ställning.

Utan detta ses man som svag och utbytbar som gör att man förlorar sin bekräftelse. Samma känsla av utebliven bekräftelse infinner sig i den stund man skulle få en denna följdfråga eftersom man i det ögonblicket inte klarar att känna sin egen svaghet. Det gör att man då projicerar ut denna känsla på mottagaren att det var dens fel som gjorde att man kände som man gjorde. Det är därför man tummar så hårt på att människor ska välja sina tillfällen eller inte fråga något alls.

En sammanhållen grupp i vilket område som helst i samhället lämpar enligt normen sig bästnär alla i gruppen spelar sina kort väl efter gruppens spelregler där de ej avslöjar vilka de egentligen är och vad de känner.
Men för att en grupp verkligen ska vara sammanhållen så behövs en inre förankring med ens yttre. Att man är insidan ut.

I det skulle ingen känna att man måste säga att man låtsas-mår bra eftersom man då vet att ingen dömer en om man skulle säga det motsatta.

Så borde ett sammanhållet samhälle se ut för att ett sånt kan hantera de värsta kriser man ställs inför, på både yttre och inre plan. 

Jag blir bara glad om människor kan svara så sanningsenligt dom kan, eftersom det kräver mindre energi. 😊

Ja, det är alltid bra att tänka sig för innan man ställer vissa frågor så att man inte bara ställer frågor utan någon tanke bakom. 🙂

Tack! 😊 Vad fint att du är av samma inställning! 🙏🙂💚

Nej, för man själv är ju inte lagd så att bara ställa frågor till människor utan någon vidare tanke bakom. 

Igenkänning. Och speciellt via internet så blir det tydligare hur människor i ena stunden kan visa sig vara nära och bryende för att sen i andra stunden vända kappan efter vinden utifrån vilka andra fördelar dom får på annat håll. Man betyder enbart något när man själv levererar tillräckligt väl som slår ut allt annat.