Ska jag berätta om barnet eller inte? vill ha era åsikter

Är du bara gravid i vecka 5 har ni tid på er att diskutera. Ansvaret ligger inte på dig bara, är man 28 år vet man hur hur barn blir till. Ta kontakt med en barnmorska (?) på abortmottagningen för vidare diskussion om du vill välja att behålla barnet eller göra abort. Finns det någon minna-mottagning i din hemstad är de väldigt bra på att lyfta tankar med vid svåra vägskäl som ditt. 

 

Jag håller med om att det finns bättre och sämre förutsättningar, såklart. Men vi vet inte om just TS och hennes kille (eller vad man ska kalla honom för) har dålig förutsättningar. Det finns även par som har alla de rätta yttre förutsättningarna - varit gifta i flera år, har bra jobb, äger stort hus i barnvänligt område o.s.v. - men som ändå inte blir bra föräldrar. För att de är känslomässigt kalla, ställer orealistiska krav på sitt barn, anser att barnet bara är till för deras skull som en statussymbol, etc..

Jag skulle säga, att den absolut viktigaste faktorn för ett barn är en normalvettig mamma. Är hon bara det, så kommer hon att älska sitt barn, och de yttre faktorerna med ekonomi, boende och så vidare kan hon ordna upp med tiden. Under tiden har vi rätt till ekonomisk hjälp från samhället i det här landet, om vi blir gravida innan ekonomin är på plats.

Jag var i samma sits som pappan för länge sedan.

Hade sex ett 20-tal gånger med en tjej som jag träffade under ett par månader. Jag frågade innan vi hade sex (när vi låg i sängen första gången) om hon tog preventivmedel. Först blev hon förvånad att jag ställde frågan då ingen kille gjort det tidigare. Sen svarade hon ja.

Hur som helst så slutade vi ses och efter några månader får jag ett mail av en av hennes vänner som säger att X är gravid, att hon slarvat väldigt mycket med p-piller och att jag måste vara pappan men att hon inte vill kontakta mig om det då hon hade träffat en ny (precis som jag också hade).

Men familjerätten började gräva i det och då blev jag kallad dit. Fick ta DNA-prov och blev konstaterad vara pappa. Tjejen valde enskild vårdnad och hennes kille fick vara pappa även om han visste att ha inte var pappa. Fick bara träffa min son via familjerätten men det var bara omständligt så slutade med det. Åkte dock på att betala underhåll varje månad.

Min son fick en bra uppväxt men hade nog inte fått det om han bara haft sin mamma. Hennes kille var en bra kille med många släktingar som ställde upp vid barnpassning och sånt.

Man behöver tänka på att barn som bara växer upp med en förälder kan få sämre utveckling och även ökad risk för problem som vuxen. Det är viktigt att man har rätt stöd när barnet växer upp och helst åtminstone två vuxna som finns där hela tiden. Det är tuffare att vara ensamstående mamma än man tror så stödet är viktigt.

 

Problemet idag är dock sällan orealistiska krav utan för alldeles för låga krav.

Sen visar forskning att ett barn som bara växer upp med sin mamma har ökad risk för en mängd problem. Sen behöver inte barnets biologiska pappa vara med i bilden men det brukar vara enklast så då de flesta män inte vill ta på sig den rollen. Hur som helst så är det viktigt att man som förälder får det stöd man behöver och det är bra för barnets utveckling om de har minst två vuxna som pratar med det dagligen och även gör andra aktiviteter.

Och du valde att inte ta ditt ansvar för ett barn du varit med att sätta till värden. Moget. 

...och vi vet också, att riskerna är större för barn som inte växer upp med sin BIOLOGISKE far. Just saying. Du kunde ha krävt din rätt (jag gissar att detta inte hände på 1960-talet) till umgänge varannan helg i alla fall.

Hur menar du då? Hon hade träffat en ny. Hon satte sig hela tiden på tvären och vägrade låta mig träffa min son. Jag fick ta det via familjerätten men då fick jag också skit på sidan. Jag kände att allt bråk från hennes sida förstörde för min son och för mig. 

Om jag vore du hade jag tänkt en och två gånger extra gällande att behålla ett barn som är oönskat av sin biologiska far. Jag är ett sådant barn och det har skadat mig för livet.
Trots en bra mamma och en snäll och rätt så engagerad styvfar så har sorgen alltid funnits där. Sorgen att min riktiga pappa inte ville ha mig och att min mamma var egoistisk och inte tänkte på hur mitt liv skulle påverkas av det. Det blev värre när mina halvsyskon kom. Jag kommer alltid vara utanför, för vi har inte samma far. Jag känner mig som den oönskade i familjen trots att ingen någonsin sagt eller visat det. Jag träffade min biologiska pappa tills jag var ca 7 år. Jag tycker det är så sorgligt att han aldrig ville ha mig, trots att han försökte tycka om mig. Jag har hans gener och han kommer alltid vara en del av mig.

Vill du att ditt barn ska ha de gener som nedärvs av den här personen som du knappt känner? Jag tror alla barn i denna situation lider av det i någon mån. Det sätter spår som formar ens självbild och självkänsla hela livet. Du är bara 25 år. Du har många år kvar att skaffa barn. Ett aborterat foster lider inte, men det gör ett oönskat barn som sätts till världen. 

Förstår att det är jättejobbigt för dig att känna så. 

Jag har inte riktigt varit med om samma sits då min så kallade pappa ?ville? ha mig men nu har jag inte träffat honom på 15 år. Han var väldigt bråkig under min uppväxt och skulle ha mig när han och mamma separera trots att varken jag eller han ville det egentligen. Jag önskar att han aldrig hade funnits med. Jag känner inte att jag har haft behovet av en pappa. För mig hade det varit bättre att vara helt utan från början.

Det jag tänker är att dom flesta har något i sitt liv som tynger en men man har också saker att vara så tacksam över.
Tänk att just du får finnas liksom, allt du får uppleva, alla dom bra stunderna. Ingen går igenom livet utan problem och jag är glad att jag finns trots allt.

Jag blir såklart lite rädd att mitt barn eventuellt skulle känna som du och skulle bli så ledsen om min kärlek inte räcker till för barnet men jag kommer göra allt för mitt barn. Jag känner redan en sån enorm kärlek trots omständigheterna.

Jag hoppas du förstår hur jag tänker men känner också med dig Och man kan inte rå för hur man känner och upplever saker

Ville du ge upp din son? Du vet om att man kan dra det vidare till tingsrätten? Man kan stämma på vårdnad om mamman inte underlättar umgänge. Barnet har rättigheter och om du vill och drar det vidare till rättegång kommer du säkert få vårdnad också om mamman inte låter dig träffa barnet. Ensam vårdnad är inte till för att hindra umgänge, om ena föräldern hindrar ungänge så är det inte bra i en vårdnadstvist. Men sen om det inte spelar någon större roll för dig och du inte är jätteintresserad av kontakt med din son är det en annan sak.