Seriöst nu! Ni som blivit singlar efter en relation, hur brukar ni ta era kommande initiativ för att hitta en ny partner? Letar ni efter personer som tillhör era kompis nätverk eller har ni prövat på att försöka lära känna okända personer med?

Du kan inte säga vad många tycker, du är inte talesman för "många". Skriv vad du tycker, det är den enda sanning du kan stå för. Du kan länka till en undersökning eller forskningsrapport men dina egna observationer betyder ingenting för någon annan än dig själv. 

Så: tycker du att det är något fel på de som är singlar? Är det fel på dom eftersom ingen har valt dom eller skrivit till dom på nätet? 

Jo, det kan jag, och det gör jag.

Det är olika. Jag tycker inte att det är fel på mig som är singel. Jag tycker inte det är fel på många andra som är singlar, sen finns det andra där jag förstår varför de är singlar.

Vad menar du med ratad?

Vore skillnad om jag blev intresserad/attraherad/kär i "alla" jag går på dejt med, men ingen av dem känns ju riktigt rätt så jag vill inte bli tillsammans med dem och då väljer ju jag det och känner mig inte ratad. 
Visst är det synd att man inte ska kunna hitta någon man känner att man vill leva med, men hellre ensam än i en dålig relation.
Har redan levt i ett dåligt äktenskap en gång. Vägrar det igen!

Oj, vilket barnsligt svar. Du vet inte vad många tycker, du sitter inte på fakta som ingen annan har. 

Det brukar dessutom vara de med minst erfarenhet och visdom som är mest säkra på sin sak, det kanske stämmer hos dig?

Många ser det så. Om man inte lyckas träffa nån så är man ratad,. Man duger inte. De bra är redan tagna.
Jag tycker också att man är mer lyckad om man vill bli tillsammans med nån man vill bli tillsammans med. Och inte bara tar första bästa, för att det ser bättre ut när man är iett förhållande.

Samma med ligg. I en del kulturer anses det vara manligt att betala för ligg, när man blir av med oskulden t ex. Jag tycker det är mer manligt om man lyckas få ett ligg med en kvinna där båda vill, utan att man betalar för det. Samma med om man träffar nån som vill ligga, och man inte vill själv. Jag är hellre utan resten av livet i så fall.

Jo.

Jag har stor livserfarenhet, så jag är säker på att jag har rätt.

Många gånger kan jag se att jag verkar veta mer om hur människor funkar, än de som haft förhållanden. Och att jag har lärt mig mer hyfs och hur man respekterar andra människor, än de som haft förhållanden.

Hur kan du veta mer om hur människor funkar om du inte känner dom? Vad bygger du den kunskapen på, vad de skriver här? Eller vad de lägger upp på Facebook?

En människa är mycket mer komplicerad än så, bara det att du tror dig kunna sätta en stämpel på en människa och tro att du vet allt säger att du inte vet mycket alls. Var är ödmjukheten? Ju mer kunskap, desto mer ödmjuk blir man inför människors komplexitet. En människa kan skrika och gapa på jobbet men så ser man honom på stan med sin sjuka fru och får genast mer förståelse för honom, en tonåring kan vara förbannat uppkäftig men så ser man blåmärken efter slag och förstår att det måste vara tufft, en människa skriver något klantigt här på FL men efter lite följdfrågor så får man en förklaring till orden.

Din upplevelse av något är inte en sanning för andra, bara för dig. Du har upplevt eller läst saker, skriv då att du tycker och anser men lägg inte orden i munnen på andra. Din upplevelse är inte andras.

Det baserar jag på människor jag träffat irl och vad folk skriver här t ex.
Ja, jag förstår att det inte är svart och vitt, och kan vara mycket jobb med andra människor. Inte alltid så lätt, ofta komplicerat. Många andra fattar inte det, och gillar att sätta stämpel på folk, är snabba att döma andra.

Jo, det jag säger stämmer. Många tänker och känner som jag beskriver det här.

Anledningen till att du ofta får muthugg i dina trådar och trådsvar är att många inte känner igen sig i det du beskriver.

det är dina slutsatser (ingen sanning) från ett rätt begränsat liv där du varken umgås socialt med arbetskamrater eller vänner, du bildar hela din uppfattning på texter på internet och korta sociala interaktioner där du har väldigt liten koll om vad deras erfarenheter och liv ser ut. Vi som
faktiskt har en massa nära vänskaper och relationer och är ute varje dag i livet där vi träffar massor med människor håller inte med dig, det borde du väl ha förstått vid detta laget.

det bästa du kan göra för ditt välmående är att skaffa vänner och börja vara mer social i verkliga livet och sluta sprida din bitterhet som någon slags sanning här inne, annars kommer du aldrig kunna klara av dejting eller en relation.

Ja. Att inte ha något emot det är en sak, men en annan när man inte markerar starkt nog. 

Det finns de som har emot det, inte uppskattar att nån flörtar med dem, och det får man också respektera. Den som flörtar, försöker, tänker det ur sitt eget perspektiv, att den bara ska göra den andre glad, även om den tackar nej, men det kan också bli fel. Den har också tillräcklig god självförtroende för att kunna ta ett nej. Det beror på personligheten och situationen hur den personen kommer reagera. Sen behöver och ska man inte vara dum för det tillbaka, håller med. 

Att läsa av andra kan man vara olika duktiga på. Vissa har övat sig på mig medvetna om att jag inte får lov att vara otrevlig tillbaka i min sits när jag jobbar, eller känner mig utsatt på annat sätt, och det gillar jag inte särskilt när de håller på och inte slutar när jag tyckt jag visat, så då måste jag bli otrevlig, men det händer inte med många precis.

Jag har också haft tjejer som flörtar med mig och det är lite speciellt får jag ändå säga, då får jag handskas med det ungefär mitt i mellan än hur jag handskas med det om det är killar. Det har om igen med omgivningar att göra, där viss folk kan dras dit lite extra, men jag tror också det ligger på mina axlar för jag har nog lite den energin i mig, lite pojkflickaktiga stilen inombords, hur jag är bara, och då misstas jag för att jag skulle vara lesbisk eller bi. Jag blir lite fel-läst där, men det är okej för min del, intressant bara. Jag har hört med andra tjejer men det har inte hänt dem, verkar bara vara jag som får flörtar från bägge. 

Ju mer man lär sig läsa av desto bättre blir det för alla, så det inte går rent åt helvete, när det går fel.

Ja, jag har föstått att många inte håller med mig. Jag har ändå rätt i det jag skriver, många är så som jag beskriver det.

Det ska räcka med att man tackar nej. En gång. Då har man markerat.

Ja, det är olika för olika människor hur bra man är på att läsa signaler. Sen kan vissa människor vara svåra att läsa av. Finns de som är intresserade men inte vågar visa nåt. Och de som man tror är intresserade, men som inte är det.

Senaste åren har det mest varit på dejtsidor och då är de ju främlingar. Annars föredrar jag när det är tjejer jag redan känner irl. Senaste var en tjej på jobbet. Där hade man umgåtts mycket och pratat, sett henne i olika situationer, känt av stämningen.

Ja, tycker det med. 

Jag tror, eller jag vet vid det här laget att min partner är svår/are att läsa av för utomstående, tom för mig ibland då han blir på ett särskilt sätt. Han har ett sätt där han är bakom en slags ridå/hud, jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag är precis tvärtom. Allt syns. Därför också jag tyckt det varit fel av honom att inte markera så starkt som det behövs där och då, när jag sett att det behövs, mot det andra könet. Något som skulle ha tagit mig ungefär tre minuter att styra av, tog honom flera år, jobbarkompis (kvinnlig). En som jag bara visste betydde problem. Som jag inte kunde tänka mig att andra med normala gränser inte skulle få problem med. Den typen kan få för sig att då han inte satt ner foten på ett sätt som hon förstår, då han väntat ut henne, att hon väntar ut honom, och får hon då inte som hon vill så kan hon vilja hämnas för han har då i hennes uppfattning "uppmuntrat" henne. Jag vet den typen: Den typen måste man markera tydligt med, ja, bli ovän med även om man inte vill. Det finns inget annat sätt. Jag vet hur den typen funkar. Den ställer till det i förhållande då den märker den sårbarheten hos den ena partnern (svårt för att säga nej). Den väntar ut och i ett sårbart läge i relationen, när det går dåligt, då kan den ha manipulerat den andre att då falla dit. Så det funkar. 

Det kan vara lite utmattande med de man inte riktigt vet var man har dom. Vissa känns det som man måste gå på tå för. Jag gillar när det känns avslappnat och självklart, enkelt. Man kan vara sig själv och det är kul. Senaste tjejen jag var kär i var väldigt uttrycksfull, var mycket det jag gillade. När hon var glad då såg man det tydligt. Var hon lite sur, då missade jag inte det heller

Tack för de orden!

Jag har inte tänkt på det så innan förrän nu, det har såklart bidragit till varför det varit extra jobbigt för mig med honom i den sitsen (och även andra situationer)! Då jag inte kunnat läsa av honom. Om inte ens jag kunnat det, och jag ska känna honom, då måste det ha varit ännu svårare för de här andra tjejerna. Han gjorde ingen någon tjänst genom att vara så där. Hans strategi sög. Big time. 

Han har ofta förr sagt att jag är känslig, men bara som att det är ett problem, så förr i tiden använt det emot mig i bråk, precis som att jag överdriver eller läst in fel. Så visar det sig varje gång att jag gjort en rätt analys. Min känslighet har skyddat vår relation mer än han gjort från min sida. Jag vet att känsligheten kan bli till något dåligt då den gör mig mer sårbar, inför till exempel depression, vilket jag haft, tyvärr, och något som går i min familjs historik. Trodde aldrig jag skulle få något sådant, men sen åkte jag på det. Blev rädd också för att få det igen då den varit recidiverande/återkommande i min familj så behövde vara ärlig med vad som var fel i mitt liv, som jag vet jag bara dragit runt på. 

Han säger aldrig så numera Äsch, det är bara för du är känslig! Du överdriver! Det var inte så! 
Iaf, Inte efter jag sa att jag hörde mer hemma med någon då som var mer känslig, en som var som jag, för då tror jag inte vi hade haft samma problem vi haft. Jag låste mig också, gick inte till honom med saker och ting, för jag kände jag behövde skydda mig själv från honom nu. Han lärde mig det genom sitt sätt att reagera, gång på gång. Så ska det inte vara. Han borde ha varit den första jag skulle ha kunnat komma till. Men blir man behandlad så så slutar man upp med det. Han märkte det med då och led av det. Det tog för mycket kraft för mig att försöka igen, gå till honom. Jag gav upp den biten. Likaså för hans del, sa jag, han borde ha hittat någon som var mer som han. Vi älskade varann men det funkade inte. Han mötte mig inte. 

Ingen annan klagade på att jag var särskilt känslig av mig eller negativ av mig, det var bara han.  Det här var innan depressionen. När jag hade depressionen förstod jag att jag var mer skör, gråtmild, känslig, men inte så annars. Jag har haft många välfungerande relationer genom hela livet. De jag haft problem med är de som har problem med sig själva och kommer i ständiga bråk med andra. Annars flyter det på. 

Jag har varit förutseende med att säga det här och det här kommer hända om det inte hänt redan (att hon skickar SMS till honom), stalking-tendenser (då kollar upp om mig, och vårt liv ihop) fick såklart rätt där med. Så för honom att säga, och tro, det här rörde bara honom, att han hade kontroll över situationen, var fel. Det var när han var bevisad att han hade fel, och jag rätt, som han då bad om förlåtelse. Inte innan. Han vägrade innan se det ur mitt perspektiv, för då såg han inte bra ut.  Kunde se också i SMS konversationen (med hans samtycke) vad som hänt där (såvida inte något blivit deletat, men jag tror inte det då jag följt tiden). Jag ger aldrig lättvindigt min nummer till vem som men märkt de litar på mig så jag har hur många nummer, bara i kris jag plocka fram. Det har jag också märkt blivit en grej, varför har jag det numret. Korta svaret: För de litar på mig. De vet jag kommer använda det i en viss situation, inte annars. 

Om jag varit TS hade jag väntat tills jag sett någon signal på att hon flörtar tillbaka, innan jag frågat om något nummer. Jag hade gjort något flörtigt alltså och sett först då hur hon reagerar. Är hon då inte flörtig tillbaka utan bara trevlig hade jag inte gått vidare med att fråga ut henne. Som tjej gav jag aldrig mitt nummer lättvindigt till andra, de fick kämpa för det, för jag vet ju inte vem de var, och jag tänkte att om jag ger numret nu, så tror han jag är lätt, och han tror jag ger det till vem som, jag ville det skulle kännas speciellt. Jag fick deras nummer, men ringde, SMS:a inte.

Jag har själv erfarenhet av såna människor. Som hela tiden använder det som en ursäkt, att man är så känslig, för att de ska kunna bete sig hur som helst. Ofta inser man att det är dom som är överkänsliga. Det är ofta dom själva som inte tål nån slags kritik alls, men anser sig kunna säga vad som helst till andra. Det är jobbigt att umgås med såna människor.

Jag har hört många ursäkter från de som betett sig jobbigt, men aldrig att de sagt de varit känsliga och därför är det ok att bete sig hur som helst, men jag vet andra som har hört det, så du är inte ensam där, och det är självklart inte OK. Vad som än ligger bakom är det inte OK att behandla någon annan dåligt. Bara för att jag är känslig av mig behandlar jag inte nån annan dåligt, tvärtom behandlar jag folk väl. 

Om tillbaka till TS frågeställning så tror jag också att många undviker att flörta så mycket i det privata livet då man kan få status som att man då flörtar med allt och alla, och vem man än flörtar med då tar det inte så bra än om man vet man är utvald, ensam. 

PS slog mig nu precis att de som använder sin sk känslighet som ursäkt för dåligt beteende mot andra inte alls behöver vara känsliga, utan bara något de drar till med för att komma undan, bli förlåten. De som jag vet betett sig helt sjukt mot andra (tex på arbetsplats) har skyllt det på något i privatlivet, det kanske är en av anledningarna bakom, men andra kan ha det mycket jobbigare privat och ändå bära sig rätt åt mot andra. Jag tycker kan man inte uppföra sig får man fan stanna hemma tills man kan. Oskyldiga ska inte falla offer. 

Min (medfödda) känslighet har gjort att jag ser, upptäcker mer, känner mer, är mer empatisk, analyserar mer, är en gåva, men under tillräcklig hård press för länge gör samma känslighet mig sårbar inför depression. Jag fick min känslighet från min förälder. Min andre förälder är mindre känslig av sig. 

De jag däremot tycker har gjort fel mot andra är de som är mer okänsliga av sig, men det kan vara 1) de inte menat det 2) menat det och inte bryr sig.