Han vågar inte

Jag vill verkligen inte bli ensam men han känns som att han är det enda jag har.
Och jag mår kanske hellre skit men känner något än är ensam? 
Fan vad ledsen jag är nu. 
Vill bara att det ska vara över. 

Det är precis det jag gör. Jag behåller folk nära som egentligen inte gör annat än bryter ner mig för att JAG klarar inte av att vara elak mot dem. Och nu menar jag inte honom, utan andra. 
Jag ger liksom aldrig upp, jag kämpar och kämpar för allt och alla. Och nu är jag så trött.

Jag hoppas att det var sista gången jag såg honom nu. Jag hoppas att han inte hör av sig igen. 
Jag kan inte blocka för då känner jag mig som den elaka. Jag hoppas att det bara blir tyst så att inte jag behöver göra det. 

Tack. Jag är helt slut, jag orkar verkligen inte mer nu. 

Tack ❤️

Det hjälps liksom inte hur mycket jag vet att det inte är någon framtid,  det känns ändå som att det är jag som förstört.
Borde inte visat att jag blev ledsen när vi skiljdes åt. Skulle ha låtsas att allt var som vanligt och inte sett så sur ut. Jag sa inget utan gick bara.
Tänk om vi aldrig hörs igen? Och så fick vi ett sånt kasst avslut utan att ens säga hej då ordentligt. 

Jag är så klart seriös, jag känner mig som en skit. Vände bara ryggen till och gick för att jag blev ledsen. Bara för att han beter sig som en skit så behöver ju inte jag det. Säga hej då ordentligt är väl inte för mycket begärt?
Jag vet att det måste få ett slut, men det hade varit skönt om jag kunde se mig själv i ögonen sen och säga att jo jag gjorde det jag kunde och jag var inte en småunge som sprang iväg och grät när det blev problem. 

Som det blev nu blev det ingenting. Förväntade han sig att jag skulle höra av mig senare? Kommer vi prata igen?
Jag kommer inte höra av mig till honom, så mycket har jag lärt mig. Bästa vore om jag kunde låta bli att svara också. 

För att jag inte vill komma ihåg att jag gjorde fel. 
Jag vill ha gjort alla rätt. Men alla rätt vore att inte ha påbörjat det eller i alla fall att ha avslutat det innan det gick åt skogen. 

Jag undrar hur relationen mellan dem är. Vad pratar de om, hur mycket pratar de? Misstänker hon något? 

Han skulle behöva professor hjälp med sitt mående, och det kan jag inte ge honom.

Jag är inte ens säker på att han är medveten om att han tynger ner mig, för honom är det så självklart att vara missnöjd. Jag tror att det han gillade med mig från början var att jag var så framåt och positiv, jobbade stenhårt och var nyfiken och äventyrslysten. Det är ju först sen, när han blev deprimerad som jag blev orolig och också nedstämd. Nu har jag psykisk ohälsa i bagaget så steget var inte alls långt, kanske hade jag hamnat i den här onda spiralen ändå så småningom, så jag skyller verkligen inte allt på honom. Det blev bara det som blev för mycket, gjorde att jag kraschlandade.

Han är ju inte medveten själv om  sin psykiska ohälsa utan tycker det livet är orättvist och en naturlig reaktion på allt som går emot honom.

Jo, jag vet att mycket i hans liv inte är en dans på röda rosor just nu men många av sakerna är hans brist på konsekvenstänk som ligger bakom. Och säger man till han att han verkar sur/ryck upp dig/ta tag i det/för att må bättre måste förändra osv så är reaktionen att bli förbannad för det är inte så lätt och minsann  inte hans fel.
Vilken drömkille va?

Jag tror att han kanske förstår att jag blir ledsen (tex när han ställer in med kort varsel efter att ha tjajat om att ses) men slår ifrån sig med att ja men det är ju så här vad ska jag göra. Ja, men vafan det är ju pga dig att jag är ledsen! Hur enkelt hade det inte varit att säga hej, jag är ledsen det här har hänt - jag förstår att du blir ledsen.
Men nä, det är för mycket begärt. 

Jag hoppas jag kan ge upp nu. Borde gjort det för länge sedan.