Han vågar inte

Han ställde in pga en sak som jag skrev. Han skrev att han var på väg (tar ett par timmar att komma till mig) och jag svarade att jag hade en grej men han fick så klart komma ändå. Och då sa han att han skulle skita i det och sen var det inte mer med det. Han vet att jag blev ledsen men skulle inte lägga två fingrar i kors för att trösta mig. 

Det är så märkligt för det var aldrig tal om att inte ha sex, utan bara att vi skulle behöva ändra planerna lite. 
Och eftersom jag normalt är den med mer lust, eller jag har i alla fall alltid velat när han vill så får jag inte ihop den ekvationen. Men det spelar ingen roll, jag är lugnare idag och steget att faktiskt blocka honom är rätt nära. 

Jag vet ju att vid tidigare tillfälle när vi planerat att ses och han har rest till mig (när jag fortfarande trodde att vi skulle hålla det casual) har förvarnat om mens och han har kommit i alla fall, för det var inte för sex han ville träffas.

Nåja, nu blev det som det blev. Inte lika mycket tårar idag.

Tänk så lätt det hade varit att agera i affekt och skicka iväg det där fan ta dig som ligger så nära till hands. Det är inte alltid bra att behärska sig och vänta på att känslorna ska lugna sig. 

Jag är faktiskt lite arg nu. Inte ett ord på hela helgen, trots att han vet att jag blev ledsen. Det var HAN som ville ses på en helg som inte var optimal för mig, och han hade fått anpassa sig till mig lite. Det har hänt när jag har besökt honom att jag har fått åka hem en dag tidigare eller komma en dag senare för att något oplanerat dykt upp/han har varit på dåligt humör. Och jag har anpassat mig - varje gång. Ändrat mina planer, lagt ut ganska mycket pengar på resandet osv. Aldrig att han skulle göra det för mig. 
Kanske att jag faktiskt blockar honom nu. Det ligger ganska nära. 

Jag har inget värde, det är velt helt tydligt nu?
Jag har ingenting som håller mig fast, inget som jag tillför till någon annan. Är ingenting utom en börda för andra. Vad har jag? Min familj, som inte har något ut av mig. Som gärna talar om hur mycket jag förstör och vilken last jag är. Jag har ingen partner. Mina vänner bor för långt borta. Och ärligt så tillför jag inget där heller, de har sina liv som flyter på gott ändå. Mitt jobb? Visst, jag är lojal och hårt arbetande men det finns gott om människor som är bättre än mig på det här. Jag utnyttjar systemet i Sverige genom att ha samtal med en psykolog för att jag ska må bättre men till vilken nytta? Är man inte omtyckt så är man inte och vad skulle det göra för skillnad om jag börjar må bra och sätter gränser? Och om jag nu börjar må bättre är det ju ingen garanti för att jag skulle få något av det jag önskar. Jag börjar vara för gammal för barn, och för det behöver jag en partner. Och det finns mängder av kvinnor som är sötare, snyggare, smartare, trevligare än vad jag är så den möjligheten känns ju också försvinnande liten. 
Jag har en gammal hund som inte kommer finnas för alltid. Och det var det. 

Tack ❤️
Men vad betyder det i det stora hela? Vad spelar det för roll om jag gör det för risken att vara ensam resten av livet är övervägande ändå, kanske är det bättre att ha kvar den här lilla lilla kontakten att åtminstone någon tänker på mig ibland. Även om det är av fel orsaker. 

Tack för era fina ord, visst har ni rätt. 
Jag tycker egentligen inte att jag i grunden har dålig självförtroende, jag tycker att jag har många fina egenskaper men när jag kör mig själv i botten så här så frågar jag mig om det kanske är så att jag har fel, jag kanske inte är så jävla bra för då borde det gå bättre för mig. Finns ju massor av tomtar därute som lyckas här i livet med familjer som älskar dem, så om jag inte har det betyder det att jag är en ännu större tomte än de?

Det har gått i perioder med självkänslan i botten och knackigt med en familj med psykisk ohälsa.  Och så bröt jag mig loss och allt gick så bra till jag träffade den här mannen som fick mig att känna mig älskad och att jag duger för första gången. Och så blev jag så jävla sänkt av att inse att jag inte alls gör det.

Den här helgen har varit jobbig. Inte så mycket för att han inte dök upp, jag blev faktiskt arg för första gången, utanför all skit som jag säger till mig själv- jag duger verkligen inte och jag skäms för att jag försökte göra det. 

Hej,
Tänkte bara att jag skulle meddela er att han hörde av sig från ett nytt nummer och berättade att vi inte kommer ha kontakt mer och han önskade mig lycka till i livet.

Jag förstår inte varför han gång på gång  måste göra så här, varför går han i radioskugga och sen hör av sig lite då och då. Är det för att göra mig ledsen? Är det det aktiva målet? Jag förstår inte varför han gör så här, vad har jag gjort honom?
Jag är så otroligt ledsen så ni anar inte, jag tyckte verkligen om honom och jag saknar honom så enormt. Jag vet att han har många brister men samtidigt så är det den första personen som fått mig att känna mig uppskattad, som lärt mig att våga visa känslor och våga tro på något. Jag kände mig så otroligt omtyckt och jag vill inget hellre än att han skulle hålla om mig igen och att jag fått hålla om honom.  
Jag vet ju att det måste bli så här, men jag öskar så att det hade slutat på ett annat sätt. Att jag hade kunnat vara tillräcklig, att jag inte behövt känna att jag inte duger. 

Önskar att vi skiljts som vänner. 

Men att han kontaktar mig från en nytt nummer? Hur ska jag kunna värja mig från det? Jag tycker inte att jag är att förskylla just nu. 

Nämen herregud,  ts har såklart gjort väldigt fel från start. Eller har du förtränt att mannen är GIFT?