Han vågar inte

Förtjänar inget. Känns inte som det i alla fall.

Menar verkligen inte att ha offerkoftan på, försöker bara se nyktert på det. 
Är egentligen inte ens ledsen nu. Jo jag började gråta när jag skrev här, men jag känner mig mer tom än ledsen. Är bara som att ögonen svämmar över. Det gör inte ont eller så. 

Nja, det är ju det jag inte gjort riktigt.
När vi började träffas så sa jag att jag inte var intresserad av upptagna män, men han var otroligt på. Pratade om att han träffat någon han ville vara med, skulle lämna sin fru. Tiden gick och det var inte rätt tillfälle (det kommer inte  det vet jag) och jag blev mer och mer fast. Och sen bara försvann han. 
Vi hade en jättefin tid och jag var så glad, var verkligen jättekär och utan att förklara sig från en dag till en annan så ville han inte ha kontakt. Krossade mig fullständigt. 
Sen tog han upp kontakten igen och ville ses, frågade om jag ville bo med honom. För att sen försvinna igen.

Jag har inte satt något ultimatum mot honom, men JAG mår så fruktansvärt dåligt av att han håller mig på halster, velar fram och tillbaka. Jag måste sätta ett ultimatum för mig själv, ska jag fortsätta dansa efter hans pipa och vara lycklig när vi ses och förkrossad när han försvinner eller ska jag gå vidare med mitt liv och förhoppningsvis träffa någon annan? 
Jag FÖRSTÅR om han väljer sin familj framför mig, det är hans fru. Mamman till hans barn. De har älskat varandra en gång i tiden. Men som det är nu har han inte valt, han leker med mina känslor och jag är för rädd för att förstöra för att säga ifrån.

Kanske. Men när jag från början ville hålla det casual var han tydlig med att något sånt inte var aktuellt att göra någon mer gång.

Nej precis 

Ja, visst är det så. Vi får se om han hör av sig igen. Han vet vad jag vill, det har jag ju sagt åt honom - om han förstod vet jag inte. Men jag försökte i alla fall.
Sen får han ta ställning till om det är värt det eller ej. Och jag får ta ställning till om jag verkligen vill det om vi hamnar där (borde inte vilja, det vet jag). 

Ja, jag håller med dig. Men jag tror ändå inte att vi kommer komma dit så att jag behöver ta ett beslut i den frågan. Det kommer inte  bli mer än så här, han är inte villig för den förändringen ändå vilket gör att jag inte kommer behöva ta ett beslut. Kanske han kommer vilja ha lite kontakt, kanske han inte hör av sig igen. Jag vet faktiskt inte. Kan inte och har aldrig kunnat ta mig in i hans huvud. 

Vi har i alla fall brutit kontakten nu.
Tyvärr på hans initiativ och inte mitt, önskar att jag sagt det först.

Men han skickade i alla fall ett meddelande att vi inte kan ses något mer utan någon mer förklaring. 

Jag är jätteledsen, självklart, men på något sätt så är jag ändå glad att han hörde av sig. Vet inte om jag hellre velat att det rann ut i sanden (eftersom jag nu inte klarar av att bryta kontakten själv) så att jag inte behövt känna det här slaget i magen. 

Hoppas att det löser sig för han och hans fru, att de kan fixa det som är trasigt mellan dem. 

Tyvärr kommer det ju aldrig att gå över så länge ni fortsätter att höras. Och det kommer ni ju att göra, så länge du inte stoppar det. Och det verkar du inte kunna göra. Så tror tyvärr inte att det kommer att gå över. Du är inte hård nog mot dig själv. Du måste sätta stopp. På riktigt. Att du "hatar på dig själv" är ju bara menlöst. Mycket mer effektivt att sluta att återuppta kontakten.

Jag blir bara elakare och elakare mot mig själv i huvudet. Intalar mig själv att jag var så dum som trodde på honom. 
Vi har pratat lite nu, och jag har fått säga hur jag känner.  Och grejen är verkligen att jag respekterar att det inte går, jag förstår det. Men jag är också innerst inne helt säker på att han sveptes med av stunden och faktiskt menade vad han sa då. 
Men det är så mycket lättare att hata på mig själv, intala mig att han ljög och jag var för dum för att förstå det. 

Jag vet att den här tråden har svängt fram och tillbaka, jag har pendlat mellan att försvara honom, att försvara mig. Till att hata på mig själv.

Jag tror att jag alltid kommer komma ihåg honom som en fin människa, någon som jag faktiskt älskade utan att jag sa det. Men visst förstod han, det är jag ändå säker på.
Jag skulle vilja säga att jag ångrar att jag någonsin träffade honom men det skulle inte vara sant. Jag är jätteglad att jag fick känna så som jag gjorde. Det är bara så fruktansvärt tungt och gör så otroligt ont att inte kunna göra det längre. 

Jag hoppas det går över snart. 

Ja, det skrev hon ju, men efter det så skriver TS i inlägg 539 att de har pratat lite nu, så verkar ju som att de hörts igen?