Han vågar inte

Ja, ni fick rätt och inte jag.
Han hörde av sig.
Samma som sist, bara artigheter. Hur är det osv. 
Jag har inte svarat, men problemet är att jag är helt nöjd att ha lite kontakt så där. Det är okej för mig, det som har varit jobbigt är när han tagit det längre (för att jag inte sätter gränser). Och om jag svarar är jag rädd att han så småningom kommer ta det längre igen och sen dra sig tillbaka och jag kommer få gråta på nytt. 

Jag är helt medveten om att han inte är relationsmaterial, opålitlig, självupptagen, UPPTAGEN, oförmögen att förstå mina känslor och allt annat. 
Men det har varit skönt att ha lite kontakt, det räcker för mig. 

Jag har insett en sak.
Jag är inte kär i honom längre.

Vi träffades ju så klart igen, och har haft det bra så det är inte det.
Men han är inte samma person och jag är bara så orolig runt honom, hela jag känns som att själen äter upp mig. 
Jag vet att han är stressad och trött och mår dåligt, men jag blir så olycklig när han låter det gå ut över mig. Och det är inte något han säger eller direkt gör, utan stämningen han sätter runt om sig. 

Det är inte bara han som är trött och olycklig, men det är bara okej att han klagar och gnäller. Ber jag om något, eller vill prata om mig så fnyser han bara. Vill jag göra något så vill han vila, men sen är han på dåligt humör för att han är rastlös. 

Nej, jag är inte kär längre. Inte ens så att han längre får mig att må bra (det är rätt länge sen nu). Men jag är kär i MINNET av vad vi hade, hur det kändes när vi började träffas. Och det är det jag är så rädd att tappa. 

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Jag är inte stark nog för bara nu när jag tänker tanken att säga till honom att det räcker nu vill jag börja storgråta. Kan jag få låta det rinna ut i sanden bara? Kommer det ens att fungera? Eller kommer han att fortsätta kontakta mig lite då och då och jag kommer inte ur ekorrhjulet. För det spelar ingen roll hur mycket jag intalar mig att det här inte är rätt, det känns ÄNDÅ som att det är JAG som förstör. 
Jag är så rädd för att bryta med honom för att jag är rädd att aldrig få känna så som jag gjorde igen även om det är osannolikt att jag kommer få göra det ens med honom.

Önskar att det här aldrig hänt.