Han vågar inte

Tro mig. Det är väl ungefär det enda jag funderar på. 

Mycket troligt skulle jag få skit för det. Jag vill henne verkligen inget illa, hon är säkert fantastisk på så många sätt och det låter säkert helt absurt men jag vill verkligen verkligen inte berätta för henne för att på så vis vinna honom. Det strider ju helt mot vad jag skulle vilja. Att han hade valt mig för att han vill det - det skulle aldrig falla mig in att tjuva till mig honom på det sättet. Han ska vara med den han vill för att han gör det valet, väljer den han vill leva med för att det är den han älskar. Och det är ju bevisligen inte mig, så mycket förstår jag.
Jag är inte helt koko, jag är medveten om det och jag vet att han leker med mig och inte heller behandlar sin fru med respekt. Men jag har hållit (håller) mig fast vid känslan jag hade när vi började träffas. Jag trodde verkligen det skulle bli vi och nu är jag bara så vilsen. 

Det är verkligen mycket bättre jag är inte i närheten lika ledsen som jag har varit och det går ganska bra att sysselsätta mig med annat. Det är bara det här självhatet som gör sig påmint allt som oftast och då vill jag att han ska finnas där för han fick mig att glömma det.
Jag är så jävla trasig i själen så ni anar inte och så fick han mig att må bra och jag är så jävla rädd att aldrig göra det igen. Det är därför jag håller på så här, den här soppan är inte hans fel. Det är jag som inte är hel och har en hel del i bagaget att bearbeta.

Visst är det märkligt hur en människa som ändå fungerar rätt väl i samhället och egentligen inte har några större hinder kan ha såna djupa sår i själen att hon medvetet utsätter sig för självplågeri?

För att det är det tråden handlar om. För att det är det jag behöver skriva av mig om. Inte är ni beredda att läsa om eller ge råd om mina ätstörningar, perioder med överträning, om min toxiska relation med en familjemedlem eller att jag inte sover om nätterna? Rätta mig om jag har fel.

Jag sa inte att det var synd om mig. Jag utsätter mig för det här för att en del av mig vill bli glad igen (det jag kände då), en del tycker inte att jag är värd att vara glad och aktivt söker sig till det som gör ont. 
En del tycker inte att jag förtjänar att vara så ledsen som jag varit, en del tycker att det är precis det jag ska för jag är inte bättre än så. 

Jag hoppas det. Skulle gärna vilja uppleva det igen. 
Jag har haft förhållanden förut men aldrig varit kär på det här sättet. 

Och det verkligen inte meningen att sylta in mig på det här sättet med en gift man, jag trodde aldrig det skulle bli på det här sättet. 

Tack. Jag tror att du förstår mig. Och trots att vi träffades på ett spektakulärt sätt så var aldrig min intention att jag skulle roffa åt mig någon annans man. Jag blev jättekär i hur han behandlade mig och jag trodde verkligen han kände samma. Jag trodde det skulle bli vi och jag var så jävla stolt och lycklig över att han visade och sa hur mycket han tyckte om mig. Han var verkligen det finaste jag visste. 
Jag hade aldrig blandat in känslor på det här sättet om jag inte trott från början. 

Tror du verkligen att de älskar varandra? Skulle han hålla på som han gör då?

Nej, han älskar ju så klart inte mig. Men skulle en man som älskar sin fru behandla henne så som han gör?

Jodå, han har sagt att han älskade mig. Kanske menade han det inte.
Jag sa det aldrig tillbaka. 

Mycket jobb från hans sida för lite ligga. Jag hade absolut inte tyckt det var värt det. 

Ja det gjorde vi det har du rätt i. Jag pratar om resten av året. Vardagen.

Jo det har vi. Vi har i det närmaste bott ihop när han varit i min stad.