Han vågar inte

Ja, ni fick rätt och inte jag.
Han hörde av sig.
Samma som sist, bara artigheter. Hur är det osv. 
Jag har inte svarat, men problemet är att jag är helt nöjd att ha lite kontakt så där. Det är okej för mig, det som har varit jobbigt är när han tagit det längre (för att jag inte sätter gränser). Och om jag svarar är jag rädd att han så småningom kommer ta det längre igen och sen dra sig tillbaka och jag kommer få gråta på nytt. 

Jag är helt medveten om att han inte är relationsmaterial, opålitlig, självupptagen, UPPTAGEN, oförmögen att förstå mina känslor och allt annat. 
Men det har varit skönt att ha lite kontakt, det räcker för mig. 

Jag vet! Och ändå kändes det så bra att han gjorde det, för sin egen bekräftelse, jag vet. Men jag blev ju också bekräftad. Kloka ord som vanligt.

Jag väntar fortfarande på nästa samtal, det är nästa måndag. Problemet är att när det är lite bättre, som nu, så känner jag mig bara gnällig och onödig. Det finns ju de som behöver hjälpen mer än jag, tänker jag. Och så känns det som att jag snackar skit. Nu vet jag ju att jag har rätt mycket mer att jobba på också, inte bara en trasig relation med en man, så förhoppningsvis så ska de här samtalen hjälpa mig att bli en stadigare människa som inte hamnar i de här avgrundshålen. Eller i alla fall lättare tar mig upp igen. 

Har haft ganska mycket annat (tråkigt) att tänka på så han har inte varit prioriterad i mitt huvud den senaste veckan. Blev förvånad när han skrev. 

Ja, det här vet jag. Men tack för att du också hjälper mig ha koll :),

Jobbar på det :)

Det hjälps liksom inte hur mycket jag vet att det inte är någon framtid,  det känns ändå som att det är jag som förstört.
Borde inte visat att jag blev ledsen när vi skiljdes åt. Skulle ha låtsas att allt var som vanligt och inte sett så sur ut. Jag sa inget utan gick bara.
Tänk om vi aldrig hörs igen? Och så fick vi ett sånt kasst avslut utan att ens säga hej då ordentligt. 

Jag är så klart seriös, jag känner mig som en skit. Vände bara ryggen till och gick för att jag blev ledsen. Bara för att han beter sig som en skit så behöver ju inte jag det. Säga hej då ordentligt är väl inte för mycket begärt?
Jag vet att det måste få ett slut, men det hade varit skönt om jag kunde se mig själv i ögonen sen och säga att jo jag gjorde det jag kunde och jag var inte en småunge som sprang iväg och grät när det blev problem. 

Som det blev nu blev det ingenting. Förväntade han sig att jag skulle höra av mig senare? Kommer vi prata igen?
Jag kommer inte höra av mig till honom, så mycket har jag lärt mig. Bästa vore om jag kunde låta bli att svara också. 

Vilket är det djupare jag inte går? Jag förstår inte. 
Jag blottar min själ här och skriver så mycket detaljer jag vågar utan att avslöja vem jag är. 

Du vill ha pepp och medkänsla - av vem? Här finns många gifta kvinnor som kan vara frun till din älskare. Min uppfattning är att du är en egotrippad och empatilös person iklädd i en stor offerkofta. "You know, I'm so sensitive... You know, love me..."
Genom att berätta för hans fru skulle du göra åtminstone en god gärning och låta kvinnan fatta eget beslut.
Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper till sina medsystrar.