Han vågar inte

Hur svårt ska det vara ha att hitta någon som vill kalla mig för sin. Säga min tjej, min kvinna. Jag vet att många tycker att man hävdar ägandeskap, men för mig är det den finaste komplimang man kan få. Han säger min kvinna - inte att han äger mig men att vi gör ihop, han är stolt över mig. 

Vill så gärna vara någons, och någon ska vara min. Jag kan säga MIN man.

Idag är tårarna tillbaka. Det var kommentaren ovan att loppet är kört nu, som jag trodde kommer ingen längre vilja ha mig som knuffade dit mig. Höll mig hela dagen igår men nu gråter jag ohämmat igen. 

Jadu.. läxan är lärd.
Sökte inte, återigen. Och ja, det var fel att agera. Men jag trodde på honom. 
Tänker inte göra om det.

Det jag menar är att jag vill verkligen inte ha någon annan. Jag vill aldrig mer vara i en relation och jag kommer aldrig mer våga prova om jag nu skulle råka stöta på någon som jag gillar och som gillar mig tillbaka, vilket känns oerhört otroligt med tanke på hur bortkastad jag känner mig.

Här finns det mycket att jobba med. Han var toppen på isberget, den utlösande faktorn. 
Jag är inte galen egentligen, men det är mycket som har blivit undantryckt. 

100% santNej, för den gången tror jag inte han förstod eller accepterade att JAG avslutade.  Nu har HAN bestämt sig. Det är en ganska stor skillnad på hur det har gått till. 

Exakt så. När ni skriver att han kommer höra av sig igen hoppas jag. Huvudet på spiken. 

Kan du förklara hur det är exakt samma? Så ska jag förklara varför det inte är det. 

En tidslinje (nu blir det långt, sorry)

 Förra gången:
-Vi träffades hela sommaren och hösten. Intensivt. Han bodde typ hos mig.
- Han försvann (november tror jag), slutade höra av sig och när jag gjorde det svarade han "jag vill inte prata, respektera det"
- jag grät floder och skickade meddelande på meddelande om hur mycket jag saknade honom och att snälla snälla hör av dig när du är i min stad så vi får avsluta bättre för jag förstår inte
- Han sa visst, jag hör av mig, det är du värd och gjorde sen så klart inte det

Efter jul:
- jag skickade ett nytt meddelande om att jag saknar honom och hoppas du har det bra
- Han svarar kom förbi på kaffe om du vill (han bor nu ganska långt bort) för att sen säga nej jag tar tillbaka inbjudan. 
- jag svarar snälla lek inte med mig för jag orkar inte det här. Och han säger jag leker inte men vi kan inte ses för då kommer jag få känslor för dig igen (HÄR BÖRJAR JAG DEN HÄR TRÅDEN)
- vi pratar lite mer och vi kommer överens spontant att jag kan hälsa på honom. 
-perfekta avslutet, jag är ledsen men fick sova i hans armar "en sista gång " och jag känner mig inte hatad.
-Han hör av sig igen kort därefter och frågar om jag vill flytta in. Jag säger fråga inte om du inte är säker för du vet att jag gör det. Han säger kom du.
-vi ska ses igen, han är stressad/grinig/överarbetad och ställer in i sista stund men ändrar sig igen en dag senare och jag åker dit. Fullständig katastrof, han är på jättedåligt humör och det går inte att prata med honom. 
-jag säger i alla fall det jag har pratat med er här I tråden om. Vi kan inte fortsätta ses, du vet att jag vill vara exklusiv med dig, man får ändra sig eller tycka annat men man måste vara ärlig. Han säger det kommer inte hända, du borde träffa någon annan. Och jag svarar det är svårt för jag är ju kär i dig så det är liksom stängt för någon annan. Han säger om jag blockar dig så du inte kan kontakta mig. 

Nu:
-vi hörs inte på länge, nästan två månader? Och sen hör han av sig. Undrar varför jag inte hör av mig,  artighetsfraser. Och jag svarar bara på precis det han skriver och frågar inget själv. 
-kontakt till och från ett par veckor, han föreslår att ses. 
-jag åker dit, har en jättefin helg. Hörs inte på nästan en vecka till han skriver igen. Artighetsfraser. 
-vi har lite kontakt sporadiskt, alltid han som skriver och jag svarar. Jag frågar ingenting, han för konversationen.
-vi hörs inte på omkring en vecka igen, innan han hör av sig på nytt. Artighetsfraser igen, lite vad vi skulle vilja göra tillsammans. Och helt plötsligt skriver han vi skiter i det för vi kommer inte ses något mer. Det blir bäst så. 
- och jag gråter floder igen fast jag var beredd. 

Här är vi nu.
Jag tycker verkligen inte att det är samma. För nu har han bestämt sig, det var ju jag som utnyttjade att han tvekade sist när vi återtog kontakt. Tog tillfället i akt.
Jag ska verkligen försöka hålla mig från att skriva. Och på så sätt är jag väldigt säker att han inte heller kommer göra det. 

Tidslinjen är så klart väldigt styltig, men kan inte ge mer detaljer än så här. Men råkar han läsa här kommer han nog fatta ändå vem som ligger bakom tråden. 

Och mindre olycklig betyder mindre risk att jag söker kontakt.
Jag behöver något som distraherar mig, och att skriva här att jag saknar honom är väl bättre än att skriva det till honom?

Problemet är att nästan allt påminner om honom just nu iom att han var en sån stor del av mitt liv under, visserligen en kort, tid. 
För att göra sånt som inte påminner om honom behöver jag byta jobb och flytta. På ett ungefär.
Och jag funderade faktiskt på det, men det kändes desperat. Och som ni vet så träffade jag honom för att jag flydde från annat destruktivt förhållande (inte kärleks men närstående) och nu vet jag inte var jag ska ta vägen. Vill inte återvända hem. Inte för allt i världen. Och det är så jävla mycket skit just nu så jag vill inte tänka på det heller och då är tillflykten att tänka på honom och det blir inte heller bra. 

Så ja, det är så rörigt i huvudet just nu så ni anar inte. 
Så innan ni kastar skit och kallar mig korkad, tänk att det kanske beror på något. Det gör fruktansvärt ont att tänka på honom men det gör mindre ont än att tänka på den andra skiten.