Anonym (Wake up call) skrev 2024-03-15 15:26:55 följande:
Jag tror du kan behöva hjälp under en tid för att komma ifrån det destruktiva förhållandet. Du behöver fokusera på dig själv, och återgå till ditt normala jag. Jag tror säkert du en gång var en riktigt stark kvinna, men att detta brutit ner dig bit för bit. Tänk på att desto längre du stannar i ett destruktivt förhållande, desto svårare blir det för dig att få tillbaka självförtroendet och ditt normala jag. Det innebär att du inte bara bryter ner dig själv utan även får svårare att lita på andra. Det i sin tur betyder att du kommer få svårare att hitta den rätta mannen.
När du väl kommer til linsikt kan jag nästan lova dig att du kommer se tillbaka på det med ilska att han tagit så mycket energi och tid från ditt liv.
Med det sagt..sök samtalshjälp och kanske någon KBT (eller vad som än tillhandahåller kurser i att öka sitt självförtroende).
Det bästa vore om du kunde ha nollkontakt med honom, vilket kan reultera i två saker - Du börjar må bättre när avvänjnigstiden tar slut ( ja, det är som en drog), Du blir starkare, får tillbaka självförtroende och mer nogrann med din nästa val av partner, eller så inser mannen att han saknar dig, vill ha dig och lämnar sin fru. I vilket fall som helst är det fördelaktigt för han inte längre är den som har all kontroll.
Om han skulle lämna sin fru tycker jag ändå att du bör tänka på det jag skrev innan. Vill du verkligen ha en sådan man?
Jag vill inte se tillbaka på det med ilska, jag vill minnas det fina vi hade och att jag faktiskt vågade agera på känslor (vilket ju var dumt i efterhand) eftersom jag annars alltid är så rädd att bli sårad så jag aldrig "släpper loss".
Visst har jag varit stark och självständig, men jag blev verkligen kär och kanske träffade jag honom vid fel tidpunkt i livet då jag var för mottaglig för andras känslor.
Har alltid varit det, är känslokameleont, och har lätt för att känna andras känslor både innanpå och utanpå men nu var jag utan skyddsnät. Jag befinner mig på en ny plats i livet där jag inte har så mycket annat runt mig som håller mig på plats. Och då slängde jag ankar när det kom någon som fick mig att må bra.
Vill så gärna känna det jag kände med honom igen men jag vet inte hur jag ska våga. Det känns som att hjärtat är i tusen bitar och det aldrig kommer att bli helt igen. Vill inte känna så här. Vill inte vara kär i honom mer. Vill be honom fara och flyga och vill kunna blocka honom. Hur ska jag nånsin kunna öppna mig igen?
Hatar att vara beroende av andra, hatar att känna saker. Det värsta är att jag har berättat för honom om vad som trasar sönder mig och han lyckades göra det exakt efter skolboken.
Jag är så jävla ledsen. Från att känna hopp när jag skrev det första inlägget för ganska många veckor sedan och sen när vi träffades och HAN ville mer igen så känner jag nu bara avgrundsdjup sorg och nattsvart mörker. Orkar inte gråta något mer, vill att han ska trösta mig men det kommer inte hända.
