Han vågar inte

Varför försöker du bortförklara ditt agerande när du själv skriver:Vem försöker du lura egentligen, dig själv?

Sluta göra dig själv till ett offer, det är inte du som är offret i den här soppan, det är hans fru som är det. Både du och skithögen till man har själva valt er situation, det har inte hans fru gjort.

Om du inte vill vara ett svin och bli betraktad som en sådan så finns bara en enda lösning och det är att sluta bete dig som ett svin.

Har du fattat något beslut kring om du vill ha stöd/hjälp med detta (innan det blir än värre), kurator, psykiatriker? 

Du "skriker" på hjälp i hur du reagerar, mår i detta, och hur du kastas mellan olika känslostormar. Ena minuten försvarar du det som att det gottgör dig när det är bra, nästa är du i avgrunden. Din hjärna kommer inte orka med detta. 

Pappa var otrogen mot min mamma. Han började dricka. Pappa älskade  mamma men de hade problem när detta hände (otroheten). Mamma kom på det och lämnade honom. Gick tillbaka till han efter han dumpat den andre.

Pappas och min relation blev inte vad den var innan jag fick veta. Han kämpade hårt med att visa mig att han fanns där för mig, men min tillit, vad jag trodde var min omdömesförmåga var skakad, för om min pappa kunde göra det här, och han var då inte den här underbara pappan/mannen som jag kunde lita på i alla väder, utan en lögnare, ett svin, vad och vem skulle jag då kunna lita på? Det är att han kunde ha ett ansikte med mig, med oss, och ett annat med henne. Han har p.g.a vad han gjort försvårat det för mig när jag blev vuxen med mitt kärleksliv. Det tar inte slut där och då. En otrohet/en affär märker lång tid efteråt. Min mamma lämnade honom sedan ändå. Jag vet vilka familjebilder som är tagna före otroheten, före mamma kom på otroheten, och efter då de återförenats (när jag inget visste). 

Jag hade föredragit om vi skulle ha haft samma relation jag och pappa att han bara lämnat. Det hade varit långt mer okej. Otrohet? Nej. 

Jag har aldrig tänkt på den andra kvinnan som ond. Hon kunde ha varit vem som. Jag var ointresserad av henne, av hennes existens. Alltid varit det. Inte blivit nyfiken senare.

Om han fortsatt med henne hade jag brutit kontakten med honom, inte gått med på att träffa henne i samband med att jag då sagt upp kontakten. Handlar om lojalitet för min mamma. För att jag inte då ville bli påmind. Jag hade offrat hellre min relation med pappa, det vet jag. Jag hade inte accepterat henne, inte gått in i någon relation med henne. Det jag skriver nu hade varit rätt för mig. Om det är rätt eller fel för någon annan får de tycka, stå för. Jag bara säger hur jag skulle ha gjort för att jag skulle må bra i det här som barn, kvinna, då jag har mina gränser. 

Hade han lämnat och de skilt sig och han sen träffat henne hade jag kunnat. Då hade jag varit glad om han hittat en ny kärlek. Jag sa aldrig nåt om hur jag tänkte till pappa. Mamma sa att hon sa aldrig att han skulle välja eller dumpa henne om de skulle fortsätta. Han dumpade henne när mamma kom på det. Mamma lämnade ändå. 

Mitt ex hade ett KK innan vi började vår relation, jag fick veta det nånstans i relationen. Han var väldigt brydd om att då kasta skit på henne, försäkra mig om att det bara varit KK, inte gjort något med henne, inte haft kontakt med henne. När jag lämnade honom (över flera anledningar) fick jag sen veta att hon var mycket nervös över att stöta på mig, och att hon var skrämd av han (som han gissar jag då behandlat henne på) och försäkrade att han inte tagit kontakt med henne igen fast jag hade inget intresse av att veta vilket som, jag struntade i båda och vad de gjorde. Mitt ex upplevde jag som taskig, riktigt, riktigt taskig mot henne när vi pratade om vad som hänt. Hans instinkt att vara arg och vara beskyddande om mig tog över. Tror han var rädd med att jag skulle nu se på honom på helt annat sätt, inte lita på om han varit med henne. Du kan bli behandlad väldigt dåligt under tiden han försöker rädda sig själv och sitt skinn. Det var så jag blev rädd åt hennes vägnar och ville han skulle lugna ner sig. 

Den jag har skyllt allt på är pappa. Jag var alltid pappas flicka innan. Som sagt han har alltid försökt men inget blev detsamma för mig efter det. Inte känts som att jag kunnat ändra på det. Det sitter så djupt. 

Kan det vara så att han är som pappa att han är paralyserad och bara stannar i det här? Min pappa hade behövt få hjälp, inte börja dricka. Drickandet löste inget, bara band hans ångest. Gjorde nog att han bara stannade och gjorde inget, tog inget beslut, sa inte sanningen. Rädd för att bli påkommen. 

Jag är rädd om att han gör så att han bara drar dig med sig i sitt fall. Jag är rädd att när han sen är där så kommer kärleken till hans barn och rädslan att inte få vara med dem göra att han kommer vända dig ryggen. Du skrev att han har döttrar också. Speciella band där. Han kommer inte våga sätta några krav på dem att de ska träffa dig, om han är som min pappa var. Är han med sina barn är det som han är där på nåder, och han tar det för det är bättre än inget. Jag var mer sån att jag klarade mig bra själv, ville inte ta emot min pappas hjälp, om han ville köra mig, vad det än var. Behövde inte honom. Vände mig inte till honom. Jag hade alltid bara sett min pappas ena ansikte, aldrig det andra. Jag visste inte vem han var. Det var då tryggast för mig att inte ha honom nära. 

Din beskrivning av deras relation, hans och hans fru, är att de borde gjort slag i saken och skilts åt för länge sedan. Beslutet var redan fattat där och då, och fortsätter stå samma. Han har inte fattat något annat beslut. Du godtar hans beslut. Du vågar inte be om mer. Du hoppas på en förändring, men du får ingen. 

Du kan inte fortsätta låta ditt eget liv bli begränsat till det här, du får se till att rädda dig själv. Jag ser mycket i ditt skriveri som starka varningssignaler att du måste ta tag i dig själv nu, nu, nu, och få hjälp. Du måste få hjälp med det här. Du klarar inte det här själv, det märks. Ta hur du mår på allvar. 

Han får ta ansvar för sig själv och sitt. Ta inte över hans ansvar på dig. Hans mående på dig. Du måste agera för egen räkning, för att rädda dig själv. Du kommer inte hålla om du fortsätter så här. Du håller inte redan som det är.

Att bli kär är inte fel. Det är ju något man inte kan styra över.
Däremot är det fel att agera på sina känslor när man vet att det finns fler inblandade som kan bli sårade.
Jag förstår att det är lättare sagt än gjort att låta bli när man redan är så insyltad som du är.
Men för ditt eget bästa så tror jag att ni borde avbryta det här.
Han håller dig på halster och det bara sårar dig.
Och det är ett svinigt beteende.
Det är säkert inte så lätt för honom heller om han verkligen har så starka känslor för dig som han påstår.
Men i så fall borde han reda upp sina problem och lämna frun först innan han fortsätter med dig.
Annars riskerar han att göra det värre än det redan är.
Så även om det känns svårt så försök att sätta ner foten och ställ krav.
Du vill ha allt eller inget.
Kan han fortfarande inte svara så be honom att höra av sig igen när han har löst sina problem.
Dvs lämnat frun och jobbat på sitt mående.
Du förtjänar bättre än så här.
Och kom ihåg att det finns många fina singelmän därute.
Även om du inte känner dig redo för det nu så kan du göra det längre fram.
Men då måste du släppa taget om den här mannen först.

Jag förstår att du vill göra det.4Men risken om ni träffas är ju att ni fortsätter som vanligt ändå.
Och då blir det ju bara ett moment 22.
Kanske skulle du gå och prata med en psykolog och få hjälp med att bearbeta dina tankar så du kanske kan komma fram till en lösning?

Ändra rubriken till.

Han VILL inte

Jag förstår vad du menar och hur du tänker, men är det den mest troliga förklaringen här? TS har haft en relation med en gift man. Den gifta mannen kommer med ständiga ursäkter till varför han inte kan vara i en relation med TS. Han undviker kontakt med henne, undviker att träffa henne och försvinner i perioder. Är det mest troligt att han är deprimerad och innerst inne verkligen vill vara med henne eller är det mest troligt att han inte vill lämna sin familj och hade TS som något roligt på sidan av, som nu börjar bli för komplicerat då TS hänger efter, skickar meddelande efter meddelande som hon själv skriver, och försöker övertala honom att lämna familjen? Kan det vara mer troligt att han faktiskt inte vill och att det lilla roliga han hade nu upplevs som en press från TS, något han inte ville ha när han gick in i otroheten. 

Jag känner helt med dig och du har min fulla förståelse!
Jag har också haft en typ av relation som var med en dubbelt så gammal gift man och det pendlade mellan himmel och helvete. I början fick jag veta att hans fru var hemsk att leva med och att de länge hade haft det dåligt. Så flera gånger försökte jag uppmana honom att avsluta deras relation då jag såg hur dåligt han mådde. Jag ville rädda honom. 

I ena stunden höjde han mig till skyarna och jag kände mig älskad och oslagbar. I andra stunden skulle vi bara vara kompisar för att det blivit bättre mellan han och hans fru. När jag precis hade börjat acceptera att vi bara skulle vara det så pendlade han tillbaka till mig och allt röjdes upp. Han kunde hålla på och pendla flera gånger per dag, för att han kände för det. Han visste hur mycket jag höll av honom. Egentligen struntade han i mig, han ville bara ha ytterligare bekräftelse.
Jag gick sönder gång på gång, men jag var så skör och svårt beroende så jag klarade inte att lämna.

Så jag känner verkligen igen känslostormarna du beskriver och den totala meningslöshet när distanseringen uppstår och den totala färg tillvaron får igen vid återkontakt. Man fungerar helt enkelt inte som människa utan personen. Man har blivit så existens lös och man gör allt för att få känna liv igen. Jag blev otroligt uthållig och gick över flera av mina gränser. 

Så jag väntade ut de sista åren de var gifta i hopp om att kunna rädda honom och ge honom den bästa kärleken. Under skilsmässofasen var pendlandet värre än någonsin och jag fick ännu mer än innan gå omkring på äggskal för att hålla mig väl mot hans projiceringar som kom ut när han var missnöjd. Egentligen var fly förbannad över hur illa han behandlade mig och jag ville bara skrika det åt honom, men jag vågade inte i rädsla för att han skulle distansera sig ännu mer. Det var ju döden för mig. Sen var inte jag heller den enda han höll på med så det var ytterligare en stress där jag försökte vara mitt bästa jag för att vi skulle få tillbaka vår kontakt igen. 

Under en kort tid lyckades jag dock hitta en annan person att lägga fokus på och det kändes oerhört stort för mig att jag bara lyckades göra det, även om det inte heller var en bra person. Men bara känslan att jag kunde visa att jag inte ägnade all min tid åt honom. 

Så tyvärr har jag inga bra råd att ge på hur man släpper då jag inte klarade av att göra det, men jag förstår allt du beskriver och jag dömer inte. 

Tillslut blev det vi, men då började nästa helvete och jag fick då erfara vem han egentligen var. 

Vad det blev långt det jag skrev, jag såg det inte själv hur långt det blev tills nu då .
Saken är den, Deppig, att han kan inte ens ta hand om sig själv, än mindre dig. Han kan inte se om/rå om sin familj. Han bara öppnar dörren. Han släpper in ett hot, han är aktiv i det, han är otrogen. Han sitter där han sitter. Han är som en stor bäbis. Du beter dig också som om du är hans mamma. Sluta bäba honom! Tycker jag. 

Hans psykiska mående är något som han är kan hända född med eller som den här situationen innan med hans äktenskap har gjort. Du får tänka han har en fru också? Och de har varit med i varandras liv länge? Hon kan veta mer om detta än du gör. Du har bara accepterat hans bild av henne, men om du känt henne hade du kanske haft annan bild? Detta är kanske någon som i andra sammanhang blivit din bästa vän? Kanske är detta en kvinna du skulle se upp till. Jag önskar jag varit med när min mamma träffade min pappas andra kvinna  (min mamma tog kontakt med henne) bara för att kunna se om hon hade något uns av mänsklighet i sig. Den stora boven i allt var min pappa, men hon var medbrottsling. Du är medbrottsling. Jag sa också till min mamma, speciellt när jag blev vuxen, att hade jag varit dig så hade jag dragit detta också till rätten när du ändå höll på att skilja dig, åtala honom för hans otrohetsbrott, för psykisk sveda och värk. Skadar man psykiskt sin kvinna, mamman till sitt barn, borde där också utgå en summa till barnet. Min mamma var bakom en vägg efter hon fick veta. Vad det gjorde med mig, med oss, jag såg hur olycklig hon var, hur hon kämpade för att komma upp till vattenytan. Hon var inte där. Jag fattar att i vår verklighet blir detta svårt att få igenom i en rättssal, men jag tycker ändå att det skulle ha varit rätt. Jag sa att hade det varit jag (som varit min pappas) så hade jag tagit upp det i rätten som en av punkterna. Jag älskar min pappa, det är inte det. 

Jag kan bara spekulera i om du från början (omedvetet eller medvetet) hade dålig självkänsla som gick in i den här otrohetsaffären, eller om det är något du fått eller fått förstärkt längs relationens gång när han behandlat dig som han gjort. Du står inte upp för dig själv. Det är bara ett varningstecken. Du skriver du skulle aldrig våga fråga/pressa att han ska lämna sin familj. Varför? Är det inte det du vill? Tyder också på dålig självkänsla. Det är han och bara han som bestämmer reglerna i er relation. I en fullt fungerande hälsorelation är det två och där är ömsesidig respekt. Var är hans respekt för dig? Nej just det jag glömde det är bara synd om han nu, hans mående är det viktigaste (ironi, ta inte illa upp). 

Du är i en relation där du från början gått in, accepterat, ha en låg-status roll att spela och där och då skulle du aldrig få för dig att fråga om han kunde tänka sig lämna sin familj.  Under tiden har känslor växt och nu vill du det, vågar inte säga det (för rädd att han ska överge dig .... igen... han har alltså redan övergett dig en gång, du tog tillbaka...också varningstecken). Se över din rädsla för övergivenhet. Vem är det som överger dig? Är det inte ett arsle? Visst han kan ha fina sidor också det är därför du fallit men är han inte ett arsle ändå bara för det? Jo han är ett arsle. Väger inte arsle-egenskaperna tyngre än hans fina egenskaper? Du mår just nu hur pga han? Du mår dåligt, eller hur? Mår man så här dåligt så ska man inte fortsätta relationen. du ska inte banka ner på dig själv, förringa dig själv när/om du mår dåligt, du ska bekräfta för dig själv att du gör det. 

Jag har uppfattat lite här i tråden att åldersskillnaden finns där, så han är alltså 50 typ och du i 30 års åldern. Snälla du. Ser du inte vad du sitter på här? Du sitter på guld. DU är nu i en tid där du ska hitta rätt partner och få ett lyckligt liv med kanske barn om ni vill. Du är istället ihop/i en otrohetsaffär med en åldrande gift man som har depressioner kors och tvärs och som dumpar dig via SMS som du sen tar tillbaka. DU Måste FÅ Hjälp Med Din Självkänsla. Kurator, psykolog, Whatever! Du är också som en wrecking ball i detta ,du är medbrottsling till vad han än tror han håller på med och ursäktar det med (olyckligt äktenskap bu hu, då tar man sig ut, inga patetiska ursäkter. En riktig man tar sig ut och hade gjort det för länge sen i så fall innan han träffade dig). Eller så kan ni sitta där båda två i ert sjunkande skepp, oförmögna att göra ett enda rätt val, ni kanske förtjänar varandra då? Då kan jag bara hoppas frun och barnen skjuter bort ert sjunkande skepp än längre från dem, från fastlandet, så får ni lösa ert bäst ni vill. 

Sök hjälp.