Anonym (Deppig) Trådstartaren

Tue 23 Apr 17:52

1247 svar

Han vågar inte

Anonym (Wake up call) skrev 2024-04-23 15:58:33 följande:

Det är väl inte alls omöjligt att han är intresserad? Annars skulle han inte kontakta dig överhuvudtaget!

MEN, han är bara intresserad av att träffa dig under samma premisser som han tidigare haft.

Hur skulle han kunna bekräfta dig så länge han lever med någon annan? Bara det faktumet är ju ett bevis på att han inte bekräftar dig. Han är inte villig att ha dig i sitt liv annat ändå sidan om.

Bekräftar dig gör han den dagen han vill ha dig i sitt liv. Först den dagen vet du att du betyder något. Om han villigt lämnar sin fru så har han starka känslor. Som det är nu kan du bara betyda spänning, ombyte, egobekräftelse, psykolog och vän.

Tänk på att det inte är vad han säger som räknas, utan vad han gör! För vilken man tackar nej till att ha en till på sidan om så länge det erbjuds? Inte många! Men hur många av de lämnar sin fru för den andra? Inte många!

Där har du din bekräftelse,
när han vill ha dig, bara dig!

Jag förstod vad du menade, kloka ord som vanligt.
Jag har svarar väldigt undvikande på hans icke-fråga, han får vara betydligt tydligare innan mitt "är du singel nu"-svar kommer.
Men det hade varit intressant att veta vad han tänkte, nåt är det ju när det gått så länge sen vi hörts och att ses kom upp ganska snabbt. Det påminner mer om hur det var i början.

Ja, jag vet att fortsätta hålla kontakten inte var vad jag hade tänkt men just nu är jag väldigt lugn. Känner mig varken förväntansfull eller ledsen. Mest nyfiken.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Tue 23 Apr 22:31

#386

Kommer inte klara det.
Lika mycket som jag har svårt för att bli avvisad har jag att avvisa någon.
JAG känner mig som en skit.
Jag VILL ju träffa honom, lika mycket som jag förstår att jag bara sabbar för mig själv.
Han VET ju också att jag skulle göra allt för honom och även den här gången kommer jag det.

VARFÖR ÄR JAG SÅ JÄVLA VEK!!!!!!!!!!!!!!!!
Helvete

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Tue 23 Apr 22:59

#388

Det är redan försent, jag har lagt mig platt.
Han är så jävla manipulativ. Förstår inte hur han lyckas.

Jag är en vanlig jävla människa, stark som tusan och så går jag och försätter mig i en sån här sits. Jag fattar det inte, varför känner jag mig dålig. Får skuldkänslor för att jag försöker sätta gränser.

Jag har haft skuldkänslor för allt i hela mitt liv. jag försöker mitt jävla bästa i allt för alla människor och tar på mig skulden för allt som händer. Vill bara att alla ska vara glada.

Kommer till 100% få mig att gråta. Har redan svårt att andas och hjärtat bankar så hårt. Känns som att jag fått ett slag i magen.

Hur kan JAG få skuldkänslor i det här? Det är ju fel på mig.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Wed 24 Apr 08:04

#392

Lynx123 skrev 2024-04-24 07:22:37 följande:

Skuldkänslorna handlar väl mer om hur illa du behandlar dig själv? Att du väljer att vara någons plan B istället för A?

Skuldkänslorna mot mig själv är att jag framställer mig som ett jävla våp som inte kan säga nej, särar på benen för vad som helst och är helt blåst i huvudet.
Men de riktiga skuldkänslorna är för att jag har så otroligt svårt att säga nej, jag vill alltid vara till lags. Och i det här fallet skulle jag behöva prioritera mig själv i framtiden men det betyder att jag måste säga nej(till något jag också egentligen vill. Jag hatar att göra någon besviken. Det är inte ens säkert han blir det, och han skulle aldrig visa det för mig då men jag skulle känna mig som en svikare.

Jag har alltid lagt mig platt, inte mot honom (jo nu) utan generellt. I alla bråk alla diskussioner har jag fått ge mig just för att jag hatar konflikter. Har levt i ett hus med bråk, bråk, bråk sen jag var ett litet barn och jag mår så otroligt dåligt av det.
Och sen skaffade jag en sambo som var precis lika dan, brölade fram som en oxe och jag fick stå tillbaka, både med åsikter, tid som spenderas, resor osv.
För några år sedan fick jag nog och stack. Bröt upp med sambon och tog ett jobb långt hemifrån. Funderade på att bryta kontakten helt med min familj.
Och nu får jag ständigt gå med det dåliga samvetet att JAG har förstört för dem, deras liv kan inte fungera som vanligt för att jag gjort som jag gjort. Det är inte i mitt huvud, det här är också saker som sägs. Och det bara kryper i kroppen på mig för jag vet inte hur jag ska få det att sluta.

Och för en gångs skull kände jag något för någon och vågade vara glad och tro på något för min skull. Och nu försöker jag hålla fast vid det för allt jag kan trots att jag vet att det bara blev skit av det här med.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Wed 24 Apr 08:09

#393

Anonym (Hmmm ...., ,) skrev 2024-04-24 00:47:56 följande:

Vet du... Jag på riktigt HATAR kvinnor som medverkar till att män är otrogna ( har tyvärr blivit utsatt mer än en gång), så i början placerade jag dig i samma fack. Men efter allt du skriver så har det faktiskt fått mig (hatar fortfarande otroheten) att på något märkligt sätt förstå att du på riktigt trodde på detta. Det blir svårt att vara "arg" på dig nu 😀

Men tyvärr tror jag fortfarande inte att det kommer bli ni och tyvärr tror jag att du kommer hoppas på ditt hörn och han kommer inte ägna så mycket tankar på dig mer ännu han behöver för att du ska finnas kvar.

Jag (men jag kan självklart ha totalt fel!) kan tro lite att han mår bra av att du besvarar hans meningslösa mess som inte ger nånting framåt. HAN får tanka sitt ego att "kanske en dag när tiden är inne och jag(läs Han) väljer att lämna sin fru, då måste jag ha en plan och då men troligen inte förr så vill han kanske ha dig?

Jag har kanske varit hård mot dig i din tråd, men detta är första gången jag förstår.

Din situation menar jag. Hur kan man hjälpa dig?

Tack. Jag tycker inte att du har varit hård, ganska nyanserad faktiskt. Och det du säger är ju sant, jag har förstått dig hela tiden.

Jag trodde på det för att jag ville, jag ville tro att det skulle bli bra även för mig. Att någon faktiskt tyckte om mig. Jag tror inte ens, kan i alla fall inte minnas, att jag någonsin har hört ens från min familj att de älskar mig. Det är klart att de gör men det är så otroligt mycket skuldbeläggande och vi säger det inte till varandra. Vi visar inte ömhet.
Nu var det någon som sa det och lät som att han menade det. Och det var så jävla skönt att känna.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Wed 24 Apr 10:06

#395

Lynx123 skrev 2024-04-24 09:51:09 följande:

Av allt det berättar låter det ju som att du VISST kan stå upp för dig själv och lämna när det behövs. Och att då falla tillbaks i samma mönster blir helvridet. Det ett ganska känt, psykologiskt fenomen (har glömt vad det kallas) hos individer med låg självkänsla och otrygg anknytning att välja parters de inte kan få, tex gifta, då det ger personen en anledning att skylle på när det inte funkar. Du behöver hjälp med att inse ditt eget värde och att gå framåt i stället för bakåt som du gör nu. Livet är så kort och det är så himla synd att självsabotera på det sätt som du gör.

Fast det har jag inte. Jag har bara flytt.
Och allt tyder på att jag snart kommer behöva ge upp, för jag orkar inte lyssna på skuldbeläggandet något mer.
Och när han valde mig så fick jag något tryggt att luta mig mot. Och så visar det sig att han bara sökte stöd från något som också var trasigt.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Wed 24 Apr 22:04

#399

Anonym (o) skrev 2024-04-24 12:35:04 följande:

Men TS, du hade inte behövt svara någonting speciellt alls tänkte jag, eftersom det inte ens var en fråga. Då har du inte sagt nej, som du tycker är så jobbigt

Frågan kom rakt ut till slut.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Wed 24 Apr 22:24

#400

Nu kommer jag skriva något ganska personligt, något som jag aldrig någonsin har sagt eller yttrat.

Jag hatar inte mig själv, egentligen inte. Jag är ganska smart, tänker utanför boxen, ser rätt bra ut, duktig på det jag gör. Jag tycker att jag är ganska bra, snäll. Lite för snäll. Men jag tänker också att om man ger av sig själv, ställer upp för andra, försöker vara sitt bästa jag. Någon gång borde man väl få något tillbaka, nån gång borde det väl bära frukt? Jag kan inte se mig som någon som tar för sig, det går liksom inte.

Och så kommer det här mörka - om jag tar för mig, sätter mig själv först. Ställer krav att han ska lämna sin fru. Då betyder det att jag tycker att jag är värd det. Att jag är bättre än någon annan. Att det jag skulle kunna erbjuda är så mycket mer än vad någon annan kan. Det betyder att jag tycker att jag är bra. För ingen annan verkar ju tycka det, och tycker jag det själv så gör jag mig till åtlöje.
Det här är första gången jag har upplevt att någon faktiskt tyckte om mig. För den jag är. Och så var det inte sant, jag blev bara lurad. Hur kunde jag tro det? Att jag var värd det, det är så jävla skrattretande och jag känner mig så otroligt förlöjligad så ni anar inte.

Det var så otroligt skönt att känna att någon uppskattade mig och det enda jag vill är att känna det igen.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Wed 24 Apr 22:42

#401

Lynx123 skrev 2024-04-24 13:42:24 följande:

Fast att fly är också ett försvarsbeteende där du avlägsnade dig själv från det som skadade dig. Och grejen är ju att du INTE fick något tryggt att luta dig moy - det var bara vad du trodde, en fantasi. Som någon annan skrev behöver du hjälp med självhatet för det finns så mycket kul och härligt i det här livet som inte hänger på någon annan än dig själv.

Ja jag flydde. Och nu är jag så jävla ensam. Och har man aldrig varit ensam när man är ledsen kan man inte föreställa sig hur förbannat jävla ont det gör.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Wed 24 Apr 23:48

#404

Cathariiina skrev 2024-04-24 23:34:12 följande:

Fast han är ju en GIFT MAN. Då spelar det ingen roll hur snygg, sexig, charmig, snäll, duktig, whatever du än skulle vara. Han kan ju ändå inte lämna sin fru och sin familj för dig. Och du har ingen rätt att begära att han ska göra det. Detta borde du ha fattat från början.

Dessutom fattade jag det (om jag minns den här tråden rätt nu) som att du träffade honom i samband med någon gruppsex-akt? //

Om det var så, så måste du väl I ÄNNU HÖGRE grad ha förstått, att detta inte kunde sluta väl..? En gift man som smyger ut i hemlighet och deltar gruppsex-akter..?

Detta var ju något mycket värre än om ni t.ex. skulle ha arbetat tillsammans under lång tid, trivts tillsammans, blivit alltmer personliga i era konversationer, och plötsligt en dag sett varandra i ögonen och insett att ni var kära i varandra. Och inte ens i DET fallet, skulle du ha haft rätt att begära att han skulle lämna sin fru och familj för dig.

Jag har inte begärt nånting, jag är helt och hållet medveten om att beslutet måste komma från honom och jag skulle aldrig övertala honom till det. Däremot skulle jag önska att jag kunde ställa kravet. Han får välja. Om han ska ha kvar mig i sitt liv kan han inte fortsätta med sitt dubbelspel.
Den här tråden handlar om hur jag känner och att jag är besviken för att jag trodde och hoppades det skulle bli något.
Jag är egentligen inte besviken på honom, för jag förstår om han väljer sin familj framför mig.
Jag är besviken på mig, att jag vågade öppna upp och så blev det så jävla fel.

Han vågar inte

INNEHÅLL