Ofrivilligt celibat -> incel

Fast nu förskönar du barnens situation och mående efter en separation. Har du verkligen träffat alla dessa lyckliga barn i denna situation? Sanningen är ju att många mår jättedåligt och inte önskar något hellre än att föräldrarna ska flytta ihop igen. Till och med långt upp i vuxen ålder. 

Jag är själv skild, det var på mitt initiativ och jag har dåligt samvete för det. För våra barn har alltid varit så lyckliga när vi fyra (de två, exmannen och jag) varit tillsammans i något sammanhang. De tittar från mig till sin pappa till mig igen och säger saker som att "nu är allt som det ska vara igen!".

Efter ÖB:s varning träffades vi och gick igenom vilka förråd och nödprylar vi behöver köpa, och kom överens om att vi ska bo alla fyra hos min exman ifall det blir krig, vi kan förskansa oss där (han har ett stenhus på landet med källare o.s.v.). Och då blev barnen - som är över 20 år båda två nu - så glada och sa "det skulle vara mysigt!". Och det högg i hjärtat på mig - här önskar mina barn nästan att det ska bli krig, för att mamma och pappa ska bo ihop igen...

Dessutom är styvföräldrar väl inte precis kända för att vara snälla mot barn heller...

Vi har bara ett liv.

Menar du att man ska leva olycklig i misär i många år under större delen av sitt liv för att det ska kännas lite bättre för barnen?

Barn är förståndiga; jag tror att det skulle vara värre för dem att ha på sitt samvete att de är orsaken till att en förälder försakade att leva lycklig pga av dem.

Utan att tveka! Jag gjorde likadant.

Först: Som svar på din fråga.
Jag hade separerat. Mina barn förtjänar att ha en lycklig och glad mamma, både i ett här och nu-perspektiv men även ur ett förebilds-perspektiv. 
Och jag hade separerat även om barnen inte fanns för JAG förtjänar lycka.
Sex och intimitet är centralt i ett kärleksförhållande för mig och jag hade haft svårt att leva med någon som inte ser lika på den biten. Jag hade som du blivit djupt olycklig

Du låter fruktansvärt olycklig. Bitter och deprimerad.
Fullt förståeligt när du inte lever det liv du vill.
Men du har börjat göra konstiga kopplingar mellan sex och andra delar i ert levande tillsammans. Att varför får hon "sina" behov uppfyllda, som städning och kommunikation när du inte får dina.
Men dessa delar skulle ju finnas även om ni inte var ett kärlekspar. Bor man ihop, även som vänner så behöver man städa etc och har man en vänskapsrelation så behöver man kommunicera för att relationen ska fungera.
Och för mig är sex också ett väldigt mjukt värde, iallafall om man fattar att det hör ihop med intimitet och närhet.
Det känns som ni tappat den biten. Vad har ni för relation egentligen, känns som ni knappt är vänner...

Du säger att du älskar henne. Men gör du verkligen det fortfarande? Känns mest som förakt och missunnsamhet, i det du skriver.
Du uttrycker att du känner dig tvingad att leva i celibat av din fru.
Men det är ju inte riktigt sant. Du tvingar dig själv, av en föreställning att det skulle vara bättre för dina barn.
Du mår så dåligt att du uttrycker suicidtankar. Hur skulle det någonsin vara bättre miljö för barn att växa upp i än med skilda föräldrar.

Min pappa tog sitt liv. Jag har vuxit upp med det.
Innan dess var han deprimerad. Efter hans död blev mamma djupt deprimerad.

Tanken svindlar om hur annorlunda min uppväxt hade varit om de hade sökt hjälp och förändrat det som gick att förändra istället.

Sök hjälp för din psykiska ohälsa
Nu. Omedelbart.
Och förändra sedan det som går att förändra.
För både dig själv och dina barns skull.

Det finns barn som mår bättre efter en skilsmässa. Eller tror du att barn mår bra i en kärnfamilj där mamman får stryk av pappa? Eller där någon av föräldrarna knarkar eller misshandlar den andra psykiskt?
Tror du att barn mår bra i en kärnfamilj när föräldrarna inte gör det?

Mina föräldrar borde ha skilt sig för typ 30 år sedan! Istället blev resultatet att JAG blev utsatt för deras psykiska misshandel

Jag hade lätt kunnat tänka mig varje dag, hellre det än max 3-4 gånger /månad som det är nu.
Frun är nöjd som det är och trivs bra i vår relation om det är som hon säger, det hon kan störa sig på är om jag försöker ta initiativ till sex lite oftare.

Jag har inte gett upp hoppet om sexrikt förhållande men utgår ifrån att det inte blir nåt och blir glad för de gånger de blir av.

Nu var det ju inte en sådan familj trådstarten handlade om. Problemen handlade "bara" om föräldrarnas sexuella relation. Som barnen inte ska veta något om ändå.

För övrigt blir det värre för barnen om man skiljer sig från en farlig pappa, för han kommer med största sannolikhet att få umgängesrätt. Och då kan man inte vara med där och gå emellan, när han vill slå barnen. Eller ännu värre saker... Tänk Tintin-fallet i Luleå.

Finns massor av kvinnor som bara försöker stå ut tills yngsta fyller tolv år, för då verkställer inte längre polisen pappans umgängesrätt, om barnet inte vill åka dit. Jag hade en arbetskamrat som var i den situationen en gång, hon tog p-piller i smyg (hon hade gömt dem under en lös platta i parkettgolvet) fast hennes man hade förbjudit henne att använda preventivmedel. Han förstod hur hon tänkte, och därför ville han att det skulle bli nya barn hela tiden, så att hon aldrig kunde lämna honom. 

Detta är inte min erfarenhet alls. Barn tar för givet att föräldrarna ska göra det som är bäst för DEM, och de ältar hela livet om de upplever att föräldrarna svek dem av egoistiska skäl. T.ex. för att flytta iväg till en älskare/älskarinna. 

Då har vi väldigt olika erfarenheter.

Min nya kvinna blev uppmuntrad av sin äldsta dotter till att söka sig efter en ny man, när hon var i sin förra relation, just pga av att mamman hade levt olyckligt i nästan 20 år i den relationen.
En av mina nya bonusdöttrar tackade mig nyligen för att jag gör henne och speciellt hennes mamma så lyckliga i vår relation... hon vet också hur miserabelt hennes mamma hade det tidigare.... även om hon såklart älskar sin pappa. Hon känner sig älskad både av sin pappa och av mig och sin mamma, även om det var tufft och uppslitande för henne i början.

Saker och ting går inte alltid i svart och vitt. Om någon vill leva i olycka större delen av sitt liv, så är det givetvis upp till dem. Fast samtidigt ska man inte klandra de som vill uppleva lite lycka och kärlek... livet är trots allt kort, och man vet aldrig hur många dagar man har framför sig.

Det är väl en väldigt stor skillnad på att separera och köra varannan vecka i närheten av varandra mot att flytta iväg till någon - tolkar det som att man flyttar långt.

Sedan har man som förälder ett ansvar för hur man beter sig i samband med skilsmässan och även efter den mot den andre föräldern.
Min x-make beter sig som en rövhatt och till och med äldsta som fyller 20 i år har tröttnat på det/fått nog.
Är ju en sak att han varit en rövhatt mot mig på slutet av äktenskapet och ännu värre efter att jag lämnade, men eftersom hans personlighet tydligen är rövhatt så slår det över även på sönerna tyvärr.