Tonåringens kompisar stjäl och föräldrar är oense kring hur det ska hanteras..

Skolan har inte med detta att göra rent tekniskt, men de skulle ju kunna informera föräldrarna till odågorna.

Jag skulle inte göra det. Så ska din man stå där och se till att de tas på bar gärning och att det just det tillfället är rätt killar som snattar osv.? Han tycker inte att det är att involvera sig för mycket? 

Vad ska skolan göra? De kan inte förbjuda barnen att gå dit. 

Har sonens pappa också någon diagnos, eftersom han är så principfast och verkar oförmögen att se nyanser i detta, samt lägger orimligt mycket ansvar på sonen?

Npf-diagnoser går ju ofta i arv.

Förstå mig rätt - pappan har rätt i sak. Men han går för långt, så länge inte sonen själv gör olagligheter. Han är för hård mot er sårbara son. Däremot förstår jag hans oro, samt att han vill att sonen ska hitta nya kompisar. Några mindre ungdomssynder är inte hela världen, men tänk om kompisarna börjar ägna sig åt värre saker?

Jag tycker att ni båda två har rätt och fel.

Man ska inte skydda brottslingar. Dessa killar är på g in på den banan om de har otur. 
Man kan inte kräva att er son ska göra något som gör att han blir avslöjad som tjallare för ungar i skolan är sjukt elaka. 
Grabben ska inte umgås med sånt pack, de är inte bra vänner och risken är stor att er son råkar illa ut även om han inte snattar. 

Att ta reda på vilka raster grabbarna går till affären och tipsa butiken om det är nog det enklaste sättet. Så får butiken polisanmäla och varken er son eller ni kommer att hamna i kläm!
För en sak är säker, när man tar kontakt med andras föräldrar och berättar att deras barn inte är några änglar då tar brakar skiten loss! 

Hemma har vi ett annat sätt att kommunicera. Barnen kommer till en av oss vuxna och de vet att om problemet är stort så behöver vi vuxna prata. Vi agerar aldrig på något utan barnens godkännande med ett undantag! Om ett barn far illa då tar jag kontakt med mina gamla kollegor på soc eller skolan i fråga. Beroende på situationen kan jag göra detta anonymt så att mina barn inte får problem. 

TS, orsaken till att jag frågar om sonens pappa, är för att ni valde att undanhålla detta för honom. För att ni visste att han skulle gå i taket? Är han så när det gäller annat också?

Inga föräldrar är alltid överens. Men kan man inte hålla någorlunda jämn linje, blir det svårt att samarbeta kring barn och barnuppfostran. Både du och din man måste kunna kompromissa samt försöka se saker ur sonens synvinkel. Har sonens pappa svårt att se saker ur andras perspektiv? 

Om ni vill sumpa sonens förtroende för er och säkerställa att han aldrig berättar något i framtiden så gör ni så som hans pappa vill. 

Det är en balansgång att gå och om sonen blir straffad för att han är ärlig så har han ingen anledning att vara det i framtiden. 

Tipsa butiken är en bra idé. Absolut inte kontakta skolan eller de andra föräldrarna, då riskerar din son att vara körd socialt för resten av högstadiet. 

Passa på att se det här som ett tillfälle där ni visar sonen att han kan berätta saker för er inför framtiden när andra (potentiellt betydligt allvarligare dilemman) uppstår. 

Ett tillägg är att det är inte alls givet att snattande är ett kliv ut på ett sluttande plan där det slutar med värre brott. 

När jag gick i högstadiet så snattade alla "coola" på rasterna, det var något som gav status. I princip alla slutade också på sin 15-årsdag när man blev straffmyndig. 

En tjej skvallrade en gång (när hon åkte fast och hennes föräldrar krävde namn), hon blev ordentligt utfryst efter det och det slutade med att hon bytte skola för att få en chans till nya vänner. 

Jag har ingen kontakt med mina gamla kompisar från den tiden utöver facebook men så vitt jag vet är ingen av dessa kriminell, snattandet i 13-14-årsåldern var deras enda kriminella handlingar. De som "lyckats sämst" har ingen universitetsutbildning utan började jobba direkt efter gymnasiet. 

Det är ju precis det som riskerar att hända, men som pappan inte verkar förstå. 

TS måste ha anat detta, eftersom hon valde, eller gick med på, att hålla pappan utanför.

I stället borde kanske TS och pappan ha diskuterat detta i lugn och ro. Försökt komma fram till vad som är bäst för sonen. Han har ju inte gjort något olagligt (utom en gång) och ska inte straffas för vad hans kompisar gör. Däremot är de kanske olämpligt umgänge.

Jag håller med dig TS, men en kompromiss är att meddela butikerna de stjäl i så de kan haffa dem. 

Din sambo verkar ha NOLL empati och förståelse för er sons situation. Han vill bara gapa och bossa. Jag tycker synd om sonen. Fortsätt stå upp för honom. 

Pappan är för hård och verkar inte förstå att han riskerar att sumpa sonens förtroende, som någon skrev.

Om sonen själv hade varit med och snattat upprepande gånger, hade pappans konsekvenser varit rimliga. Nu vill han i stället straffa sonen för att han är ärlig och försöker hantera dilemmat utan att råka illa ut. I stället borde han berömma sonen för att han inte har fallit för grupptrycket utan gått hem på rasterna i stället.

I övrigt kan jag inte säga hur TS och pappan bör göra, men som förälder hade jag velat veta om mina barn snattade eller hade kompisar som gjorde det. Jag hade inte tagit illa upp om skolan eller någon annan förälder hörde av sig om sånt. Tvärtom hade jag blivit tacksam.

I takes a village, som det heter.

Vår dotter var med om samma. Vi sa till henne att inte vara med dem i affären. Vi gjorde inget mer.

Hon umgås inte med dem längre och två av dem vet vi blev tagna till slut.

De är unga så det blir nog socialtjänsten och inte polisen som tar hand om dem till slut. Även om polis brukar kallas till butiken.

Så jag tycker inte att ni ska göra mer. Möjligen kan någon av er vuxna  prata med butiken om att ni vet om ungdomar som snattar så de kan ha extra koll om ni vill.