Tonåringens kompisar stjäl och föräldrar är oense kring hur det ska hanteras..

Har sonens pappa också någon diagnos, eftersom han är så principfast och verkar oförmögen att se nyanser i detta, samt lägger orimligt mycket ansvar på sonen?

Npf-diagnoser går ju ofta i arv.

Förstå mig rätt - pappan har rätt i sak. Men han går för långt, så länge inte sonen själv gör olagligheter. Han är för hård mot er sårbara son. Däremot förstår jag hans oro, samt att han vill att sonen ska hitta nya kompisar. Några mindre ungdomssynder är inte hela världen, men tänk om kompisarna börjar ägna sig åt värre saker?

TS, orsaken till att jag frågar om sonens pappa, är för att ni valde att undanhålla detta för honom. För att ni visste att han skulle gå i taket? Är han så när det gäller annat också?

Inga föräldrar är alltid överens. Men kan man inte hålla någorlunda jämn linje, blir det svårt att samarbeta kring barn och barnuppfostran. Både du och din man måste kunna kompromissa samt försöka se saker ur sonens synvinkel. Har sonens pappa svårt att se saker ur andras perspektiv? 

Det är ju precis det som riskerar att hända, men som pappan inte verkar förstå. 

TS måste ha anat detta, eftersom hon valde, eller gick med på, att hålla pappan utanför.

I stället borde kanske TS och pappan ha diskuterat detta i lugn och ro. Försökt komma fram till vad som är bäst för sonen. Han har ju inte gjort något olagligt (utom en gång) och ska inte straffas för vad hans kompisar gör. Däremot är de kanske olämpligt umgänge.