Anonym (tråkig)

Fri 12 Jan 10:26

62 svar

Jag har aldrig något att prata om på kafferasterna

Människorna på m in arbetsplats är så personliga och tajta med varandra. Mötena på måndagmorgon och fredageftermiddag börjar alltid med avhandling av vad alla gjort/ska göra i helgen. Fikarasterna ägnas åt vad Annas systers barn har gjort i skolan och Pelles farbrors nya hjärtåkomma och Hampus flickväns studiesituation och Monikas planer på att köpa sommarstuga när hon går i pension och hur Robbans kör behöver mer bassångare, osv. Ja, ni förstår. Och sen faller allas blickar på mig och jag får sitta där och skämmas för att jag inte har något att prata om.

Ibland får jag råd och tips i all välmening på vad jag kan fylla fritiden med, antingen helt öppet eller bara så där att någon nämner något liksom apropå. "Den här saken händer i helgen", liksom. Ibland får jag höra på omvägar att jag är osocial, avig och inte vill "bli med i gruppen". Chefen har frågat mig ett par gånger hur det går "med samarbetet".

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra i den här situationen. Jag har ingenting att prata om men jag trivs ju med mitt lilla, enkla liv där inte så mycket händer. Ska jag sluta ta kafferaster eller något?

Anonym (social)

Fri 12 Jan 11:55

#31

Anonym (tråkig) skrev 2024-01-12 11:18:27 följande:

Eftersom de försöker fiska efter sådant så är det något jag vet, även om de inte säger "prata om det här". Det är frågor som "har inte du en X, vad pysslar hen med", eller, om de vill komma med välmenande tips. "ska du inte y i helgen, du som inte hade några planer".

Jag svarar alltid ärligt. "Nej, jag har ingen X". "Jag ska inte göra något den här helgen". "Jag har inte gjort något den här helgen".

"Vad ska du göra i helgen då?" Vad ska jag säga? "Jag ska läsa Småtrollen och den stora översvämningen igen medan jag lagar samma tre grytor som jag lagat varje helg senaste 3 månaderna"?

Ja, det är väl precis det du kan svara.

Nej, jag kommer inte göra något särskilt under helgen. Jag brukar med laga mat, läsa en bok (behöver inte specificera vad) och vila upp mig efter arbetsveckan.

Och sen kan du ju delta i småprat om vad de andra gjort eller inte gjort.

StudierKemi

Fri 12 Jan 11:57

#32

Anonym (social) skrev 2024-01-12 11:47:46 följande:

Hur vet du vem som har autism eller inte?

Det handlar mycket om att man har utvecklat något annat sätt att tänka och se på saker. Detta går hand i hand med att man har svårt att greja det sociala samspelet med andra, p.g.a. ointresse, och inget annat egentligen. Men man mår bra ändå bara man sysselsätter sig med något intressant och om man får hjärngympa. Men det i sin tur leder till "ojämn begåvning", att man blir väldigt bra på något enstaka, helt annat. Ungefär så. Autister kan vara viktiga i samhället, det beror ju lite på vad de inriktar sig på.

Anonym (social)

Fri 12 Jan 12:00

#33

Core skrev 2024-01-12 11:49:36 följande:

Ingen är egentligen intresserad av vad Annas barn sysslar med, allt handlar om social skills. Men alla har vi olika egenskaper, och vad konstigt det skulle vara om alla var duktig på kallprat.

äg det, ha inte ångest för att samtal utan substans inte är för dig. Vill du kan du låta det i sig bli ett änna att diskutera!

Jodå, man kan visst vara intresserad av andras barn, mående, fritid, annat. Jag är väldigt intresserad av hur det gick för min kollegas hund som blev sjuk tidigare i veckan, för att jag vet att det berör min kollega och hon är viktig för mig. Samma sak med någons man eller köksrenovering eller garninköp. Visst, allt är inte av samma intresse för mig, men generellt är jag intresserad av vad andra gör, vad de tänker, tycker och hur de har det.

Men om man är helt ointresserad av ämnet och ändå klarar av att delta i småprat om det, då har man goda social skills. Om man äör helt ointresserad av människor och alla omkring en, då kan det vara väldigt problematiskt på en arbetsplats. Lite olika hur problematiskt beroende på arbetsplats, men på mitt arbete är det olämpligt, och min kollega som är lite som TS är inte riktigt välfungerande på min arbetsplats.

Anonym (social)

Fri 12 Jan 12:04

#34

StudierKemi skrev 2024-01-12 11:57:42 följande:

Det handlar mycket om att man har utvecklat något annat sätt att tänka och se på saker. Detta går hand i hand med att man har svårt att greja det sociala samspelet med andra, p.g.a. ointresse, och inget annat egentligen. Men man mår bra ändå bara man sysselsätter sig med något intressant och om man får hjärngympa. Men det i sin tur leder till "ojämn begåvning", att man blir väldigt bra på något enstaka, helt annat. Ungefär så. Autister kan vara viktiga i samhället, det beror ju lite på vad de inriktar sig på.

Fast du vet ju inte om TS har autism eller inte. Man kan ju misstänka det, men du vet ju inte.

Agda90

Fri 12 Jan 12:35

#35

På min förra arbetsplats hade vi en sådan relation till varandra. Det var så skönt. Jag vet inte hur många tonårsutbrott vi hjälpte varandra med att hantera. Vi pratade vin, om våra resor, planerade någon AW, stöttade varandra när det var tufft och hjälptes åt att supportar de lokala föreningarna som ungarna skulle sälja allt möjligt för.
Vi var en stor men tajt grupp som jag saknar JÄTTEMYCKET nu när jag har bytt jobb.

Här är det stelt och kallt. Jag kan inte sätta mig i fikarummet för folk tittar förbi mig och vägrar prata med mig. När vi sitter ute i fronten två stycken så tittar hälften av alla kollegor som passerar förbi mig och hälsar på den jag arbetar med. Mig ignorerar de. Jag sitter numera på ett kontor och äter min lunch för jag orkar inte med attityden längre. Jag har försökt, hälsat glatt, pratat om väder och vind men möts av tysthet eller tomma blickar. Det tar tid att att komma in i en arbetsgrupp men efter 1,5 år så är jag less på att försöka.

Anonym (social)

Fri 12 Jan 13:08

#36

Agda90 skrev 2024-01-12 12:35:19 följande:

På min förra arbetsplats hade vi en sådan relation till varandra. Det var så skönt. Jag vet inte hur många tonårsutbrott vi hjälpte varandra med att hantera. Vi pratade vin, om våra resor, planerade någon AW, stöttade varandra när det var tufft och hjälptes åt att supportar de lokala föreningarna som ungarna skulle sälja allt möjligt för.
Vi var en stor men tajt grupp som jag saknar JÄTTEMYCKET nu när jag har bytt jobb.

Här är det stelt och kallt. Jag kan inte sätta mig i fikarummet för folk tittar förbi mig och vägrar prata med mig. När vi sitter ute i fronten två stycken så tittar hälften av alla kollegor som passerar förbi mig och hälsar på den jag arbetar med. Mig ignorerar de. Jag sitter numera på ett kontor och äter min lunch för jag orkar inte med attityden längre. Jag har försökt, hälsat glatt, pratat om väder och vind men möts av tysthet eller tomma blickar. Det tar tid att att komma in i en arbetsgrupp men efter 1,5 år så är jag less på att försöka.

Låter inte så trevligt som du har det nu.

Jag är på en arbetsplats som din tidigare, och det är verkligen ovärderligt med stöd och givande samtal med kollegorna. Vi jobbar också med människor och komplexa situationer, så man behöver prata av sig även om saker som hänt på jobbet, och då är det så skönt att man känner sig trygg med kollegorna och kan öppna sig.

Vi brukar vara bra på att släppa in nya kollegor i gruppen, men såklart är de olika hur pass intresserade en del är, och hur pass socialt begåvade de är. De som inte klarar det sociala i fikarummet är också sämre på att klara själva jobbet eftersom vårt jobb kräver mycket social smidighet och förmåga att intressera sig för människor.

Agda90

Fri 12 Jan 14:13

#37

Anonym (social) skrev 2024-01-12 13:08:59 följande:

Låter inte så trevligt som du har det nu.

Jag är på en arbetsplats som din tidigare, och det är verkligen ovärderligt med stöd och givande samtal med kollegorna. Vi jobbar också med människor och komplexa situationer, så man behöver prata av sig även om saker som hänt på jobbet, och då är det så skönt att man känner sig trygg med kollegorna och kan öppna sig.

Vi brukar vara bra på att släppa in nya kollegor i gruppen, men såklart är de olika hur pass intresserade en del är, och hur pass socialt begåvade de är. De som inte klarar det sociala i fikarummet är också sämre på att klara själva jobbet eftersom vårt jobb kräver mycket social smidighet och förmåga att intressera sig för människor.

Jag letar efter annat jobb. Men jag tänker inte kasta mig ur askan och in i elden så jag är kräsen. Jag vet ju vad jag har och ska jag byta så kommer den anställningsintervjun att gå åt två håll! Jag ska ta reda på om arbetsplatsen är för mig innan jag tackar ja.

Och det är tråkigt för jobbet i sig är roligt. Jag får hjälpa människor i nöd och det är något jag är sjukt bra på! Men jag behöver ha en bra arbetsmiljö för när jag har hanterat människor i nöd så behöver jag ventilera och koppla bort på ett sunt sätt. Jag kan inte prata med min man om det för jag har sekretess och då måste ju närmaste arbetskollegorna fungera.

Anonym (F)

Fri 12 Jan 15:17

#38

Anonym (tråkig) skrev 2024-01-12 10:26:26 följande:

Jag har aldrig något att prata om på kafferasterna

Människorna på m in arbetsplats är så personliga och tajta med varandra. Mötena på måndagmorgon och fredageftermiddag börjar alltid med avhandling av vad alla gjort/ska göra i helgen. Fikarasterna ägnas åt vad Annas systers barn har gjort i skolan och Pelles farbrors nya hjärtåkomma och Hampus flickväns studiesituation och Monikas planer på att köpa sommarstuga när hon går i pension och hur Robbans kör behöver mer bassångare, osv. Ja, ni förstår. Och sen faller allas blickar på mig och jag får sitta där och skämmas för att jag inte har något att prata om.

Ibland får jag råd och tips i all välmening på vad jag kan fylla fritiden med, antingen helt öppet eller bara så där att någon nämner något liksom apropå. "Den här saken händer i helgen", liksom. Ibland får jag höra på omvägar att jag är osocial, avig och inte vill "bli med i gruppen". Chefen har frågat mig ett par gånger hur det går "med samarbetet".

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra i den här situationen. Jag har ingenting att prata om men jag trivs ju med mitt lilla, enkla liv där inte så mycket händer. Ska jag sluta ta kafferaster eller något?

Hahah exakt samma! Hög igenkänning. Vet också flera som är så. Är totalt nollställd gällande social kompetens. Dessutom har jag ett mycket genant privatliv som jag inte gärna stoltserar med i fikarummet. Mitt absolut bästa tips är att börja med att sätta dig, lyssna in vad de andra pratar om. Spinn vidare på vad de säger hur tråkiga saker det än må vara, lyssna på hur din egen röst låter när du pratar och försök låt som all andra och försök att lyssna på vad de säger och följ med i det. Fokusera enbart på det och ställ följdfrågor. då slipper du dels prata om dig själv och framstår dessutom som trevlig och öppen. folk gör såhär

Goneril

Fri 12 Jan 15:33

#39

Igenkänning på detta. På en av mina arbetsplatser hade många av de yngre flickorna nyss fått barn så där var ett evinnerligt blöjsnack på kafferasterna. Jag som barnfri hade inget att bidra med och började därför att hoppa över rasterna. De här tjejerna hade inga andra intressen än barnen; jag brukade säga att de inte skulle märka om ett tredje världskrig bröt ut. Jag bytte sedan till en arbetsplats med både herrar och damer. Här diskuterades dagsaktuella händelser, kultur och politik. Så befriande! Är man nu fast i ett sånt här "blöjgäng" får man göra det bästa av det, kanske till och med skippa rasterna. TS som läser borde dock kunna berätta om det, har hon tur finns det någon som hakar på!

Anonym (tråkig) Trådstartaren

Fri 12 Jan 16:59

#40

Core skrev 2024-01-12 11:49:36 följande:

Ingen är egentligen intresserad av vad Annas barn sysslar med, allt handlar om social skills. Men alla har vi olika egenskaper, och vad konstigt det skulle vara om alla var duktig på kallprat.

äg det, ha inte ångest för att samtal utan substans inte är för dig. Vill du kan du låta det i sig bli ett änna att diskutera!

Jodå, jag kan tycka att det är intressant. Att jag själv inte har något intressant att säga betyder inte att jag inte tycker att andra är intressanta.

Jag har aldrig något att prata om på kafferasterna

INNEHÅLL