Jag har aldrig något att prata om på kafferasterna

På min förra arbetsplats hade vi en sådan relation till varandra. Det var så skönt. Jag vet inte hur många tonårsutbrott vi hjälpte varandra med att hantera. Vi pratade vin, om våra resor, planerade någon AW, stöttade varandra när det var tufft och hjälptes åt att supportar de lokala föreningarna som ungarna skulle sälja allt möjligt för.
Vi var en stor men tajt grupp som jag saknar JÄTTEMYCKET nu när jag har bytt jobb.

Här är det stelt och kallt. Jag kan inte sätta mig i fikarummet för folk tittar förbi mig och vägrar prata med mig. När vi sitter ute i fronten två stycken så tittar hälften av alla kollegor som passerar förbi mig och hälsar på den jag arbetar med. Mig ignorerar de. Jag sitter numera på ett kontor och äter min lunch för jag orkar inte med attityden längre. Jag har försökt, hälsat glatt, pratat om väder och vind men möts av tysthet eller tomma blickar. Det tar tid att att komma in i en arbetsgrupp men efter 1,5 år så är jag less på att försöka.

Anonym (social) skrev 2024-01-12 13:08:59 följande:

Låter inte så trevligt som du har det nu.

Jag är på en arbetsplats som din tidigare, och det är verkligen ovärderligt med stöd och givande samtal med kollegorna. Vi jobbar också med människor och komplexa situationer, så man behöver prata av sig även om saker som hänt på jobbet, och då är det så skönt att man känner sig trygg med kollegorna och kan öppna sig.

Vi brukar vara bra på att släppa in nya kollegor i gruppen, men såklart är de olika hur pass intresserade en del är, och hur pass socialt begåvade de är. De som inte klarar det sociala i fikarummet är också sämre på att klara själva jobbet eftersom vårt jobb kräver mycket social smidighet och förmåga att intressera sig för människor.

Jag letar efter annat jobb. Men jag tänker inte kasta mig ur askan och in i elden så jag är kräsen. Jag vet ju vad jag har och ska jag byta så kommer den anställningsintervjun att gå åt två håll! Jag ska ta reda på om arbetsplatsen är för mig innan jag tackar ja.

Och det är tråkigt för jobbet i sig är roligt. Jag får hjälpa människor i nöd och det är något jag är sjukt bra på! Men jag behöver ha en bra arbetsmiljö för när jag har hanterat människor i nöd så behöver jag ventilera och koppla bort på ett sunt sätt. Jag kan inte prata med min man om det för jag har sekretess och då måste ju närmaste arbetskollegorna fungera.

Jag har aldrig något att prata om på kafferasterna

INNEHÅLL