Jag har aldrig något att prata om på kafferasterna

Igenkänning på detta. På en av mina arbetsplatser hade många av de yngre flickorna nyss fått barn så där var ett evinnerligt blöjsnack på kafferasterna. Jag som barnfri hade inget att bidra med och började därför att hoppa över rasterna. De här tjejerna hade inga andra intressen än  barnen; jag brukade säga att de inte skulle märka om ett tredje världskrig bröt ut.                                                                                                                    Jag bytte sedan till en arbetsplats med både herrar och damer. Här diskuterades dagsaktuella händelser, kultur och politik. Så befriande! Är man nu fast i ett sånt här "blöjgäng" får man göra det bästa av det, kanske till och med skippa rasterna. TS som läser borde dock kunna berätta om det, har hon tur finns det någon som hakar på! 

En gång berättade jag att jag läst en bokserie som jag tänkte kunde passa en kollegas 8-åring som behövde lästräna, då hon klagade på att de hade svårt att få boktips, Så jag tipsade om Kommissarie Gordon av Ulf Nilsson.  En av de andra kollegorna som var närvarande frågade om jag hade barn, vilket jag inte har. Så nästa kommentar blev "Det är ju lite suspekt att en vuxen kvinna läser barnböcker när hon inte har barn." Och eftersom ungefär 75% av allt jag läser är att läsa om mina egna gamla böcker, och kanske 75% av de är just gamla barnböcker så berättar jag inte vad jag läser.

Ingen är egentligen intresserad av vad Annas barn sysslar med, allt handlar om social skills. Men alla har vi olika egenskaper, och vad konstigt det skulle vara om alla var duktig på kallprat.

Jodå, man kan visst vara intresserad av andras barn, mående, fritid, annat. Jag är väldigt intresserad av hur det gick för min kollegas hund som blev sjuk tidigare i veckan, för att jag vet att det berör min kollega och hon är viktig för mig. Samma sak med någons man eller köksrenovering eller garninköp. Visst, allt är inte av samma intresse för mig, men generellt är jag intresserad av vad andra gör, vad de tänker, tycker och hur de har det. 

Men om man är  helt ointresserad av ämnet och ändå klarar av att delta i småprat om det, då har man goda social skills. Om man äör helt ointresserad av människor och alla omkring en, då kan det vara väldigt problematiskt på en arbetsplats. Lite olika hur problematiskt beroende på arbetsplats, men på mitt arbete är det olämpligt, och min kollega som är lite som TS är inte riktigt välfungerande på min arbetsplats.  

Bli chef så slipper du sitta med på kafferasterna. Jag vill inte heller sitta och fläka ut mitt liv för medarbetare som jag absolut trivs med på jobbet men inte vill ha att göra med på fritiden. Den enda nackdelen är att de kommer att snacka skit om dig men det får man ta.

Människorna på m in arbetsplats är så personliga och tajta med varandra. Mötena på måndagmorgon och fredageftermiddag börjar alltid med avhandling av vad alla gjort/ska göra i helgen. Fikarasterna ägnas åt vad Annas systers barn har gjort i skolan och Pelles farbrors nya hjärtåkomma och Hampus flickväns studiesituation och Monikas planer på att köpa sommarstuga när hon går i pension och hur Robbans kör behöver mer bassångare, osv. Ja, ni förstår. Och sen faller allas blickar på mig och jag får sitta där och skämmas för att jag inte har något att prata om.

Ibland får jag råd och tips i all välmening på vad jag kan fylla fritiden med, antingen helt öppet eller bara så där att någon nämner något liksom apropå. "Den här saken händer i helgen", liksom. Ibland får jag höra på omvägar att jag är osocial, avig och inte vill "bli med i gruppen". Chefen har frågat mig ett par gånger hur det går "med samarbetet". 

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra i den här situationen. Jag har ingenting att prata om men jag trivs ju med mitt lilla, enkla liv där inte så mycket händer. Ska jag sluta ta kafferaster eller något?

Människorna på m in arbetsplats är så personliga och tajta med varandra. Mötena på måndagmorgon och fredageftermiddag börjar alltid med avhandling av vad alla gjort/ska göra i helgen. Fikarasterna ägnas åt vad Annas systers barn har gjort i skolan och Pelles farbrors nya hjärtåkomma och Hampus flickväns studiesituation och Monikas planer på att köpa sommarstuga när hon går i pension och hur Robbans kör behöver mer bassångare, osv. Ja, ni förstår. Och sen faller allas blickar på mig och jag får sitta där och skämmas för att jag inte har något att prata om.

Ibland får jag råd och tips i all välmening på vad jag kan fylla fritiden med, antingen helt öppet eller bara så där att någon nämner något liksom apropå. "Den här saken händer i helgen", liksom. Ibland får jag höra på omvägar att jag är osocial, avig och inte vill "bli med i gruppen". Chefen har frågat mig ett par gånger hur det går "med samarbetet". 

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra i den här situationen. Jag har ingenting att prata om men jag trivs ju med mitt lilla, enkla liv där inte så mycket händer. Ska jag sluta ta kafferaster eller något?