Skaffa barn eller inte?

Är ni tveksamma så låt bli.

Jag har barn och ibland ångrar jag Det för samhället är tufft att växa upp i.
Man kan inte skydda dem från all skit , sociala medier, underbemannade förskolor/skolor osv.

Jag tror snarare att du anpassar dig efter hans önskemål. Detta har alltså varit en tanke hos dig hela livet men när han säger att han inte vill ha barn så övervinner han dig plötsligt med sina foliehatsargument?

Att skaffa barn är så klart otroligt fint för de allra flesta, särskilt om man redan har en tanke att man vill ha barn och även om det är tufft. Du romantiserar ingenting, snarare tror jag du kommer att slås av hur mycket starkare det är än du någonsin hade kunnat tänka dig. Det är inget fel på samhällsutvecklingen heller med tanke på att skaffa barn, alla måste inte bo i storstäderna där det skjuts och bombas som värst, Sverige är stort. Ändå skulle jag rekommendera att bo där du/ni har släktingar för det sociala nätverket är guld värt.

Ärligt talat borde du ha dumpat honom för fem år sedan och hittat dig en kille med samma framtidssyn som dig själv.

Haha! "foliehatsargument", den var bra! 

Tack för att du tog din tid till att svara. Men för 5 år sedan kände jag som han ett nej till barn. Sen har han säkert påverkat mitt beslut men känslan " jag vill ha barn" har inte riktigt funnits där utan det har känts mer som en norm man ska följa. Men nu när jag har blivit äldre och klockan tickar iväg så vet jag inte längre vad JAG vill..

Om jag får fråga, har du egna barn? Om ja, har du alltid känt att du vill bli förälder? 

Jag uppskattar ditt ärliga svar Anna. Det du nämner angående nedskärningar i skolan, sociala medier m.m. är min rädslor. Man känner sig maktlös.

Ja det är klart det är en norm man påverkas av att "alla" skaffar barn.

Jag har barn. Har hatat barn sedan då jag ens började fundera på tanken i mellanstadiet. Det blev inte bättre av morsans tjat. Har aldrig tänkt tanken att jag skulle vilja ha egna. Insåg att jag kom till den ålder när jag måste ta ett beslut och funderade på saken. Det som fick mig att välja barn var tanken på hur mitt liv skulle se ut med barn eller utan barn. Kontrasten var enorm. Så det blev ett barn. Ett räcker för mig, både om man tänker tid, energi, ekonomi eller vad som helst.

Om du tänker på dina rädslor som sociala medier, skolor mm så fundera på att det har funnits utmaningar oavsett när man har fötts och det har ju blivit folk av oss andra också. Dessutom är det inte sant att alla skolor är dåliga eller att alla mobbas på sociala medier. Det är också därför man som förälder måste lära sitt barn att vara säker online, t ex. På samma sätt som våra föräldrar sa att man inte skulle gå genom skogen ensam en mörk natt, eller vad det var. Man ger barnen de verktyg som behövs, så gott man kan, och litar på att de klarar av det, för det gör de allra flesta ändå.

Okej. Jag har tänkt liknande att 1 barn skulle vara tillräckligt för då skulle man öka chansen till att få "egen tid".. hehe! samt som du skrev om ekonomin, energin, tid m.m. 

Det har du rätt i (ärlighet).

Jag tänker också på en annan sak... Om du hade varit med en kille som glädjestrålande hade sagt för fem år sedan att det är klart ni ska skaffa barn, då hade ni antagligen redan suttit med en familj och du hade som alla andra normala haft en liten oro för alla möjliga saker men jag garanterar att du till 99 % hade varit positivt inställd till att skaffa barn ändå.

För mig var det självklart att jag ville ha barn. Om man inte verkligen vill tycker jag man skall vänta. För det kan vara supertufft och man har ett tungt ansvar i tjugo år.
För oss har det varit tufft på många sätt, vi har inte haft möjlighet att utveckla våra yrkeskarriärer som vi önskat , vi har ofta nedprioriterat oss själva och vår vuxenrelation , pga olika problem och barnen har för oss alltid varit viktigast. 

Men om man vill ha barn och har en partner som också vill så är det ju det mest meningsfulla man kan göra. Det berikar också ens liv på så många sätt. 

Säkerligen. 

Det jag har byggt upp med min partner nu är svårt att säga hej då till, det känns inte rätt att lämna förhållandet. 

Jag tycker du själv ska fundera på vad du faktiskt vill.  Allt för många påverkas av varandra. Tycker det beslutet ska vara DIN egen vilja. Och inte vad andra gör eller säger till dig. Den sekt mentaliteten har alltid varit osund för mig. Men många gör som andra gör helt klart.

Att säga att samhället är lika bra idag som förr. Är ju såklart inte riktigt sant. Det kanske är väldigt unga personer som svarat i denna tråd och inte har så mycket att jämföra med.

Att hälften av alla barn käkar Anti depp, att våra hav är fyllda med plast. Att klimatet inte mår bra. Är ju knappast "folie hatt" teorier. Om man inte valt stuckit huvudet i sanden. Jag tror det är många som gör det idag. För att helt enkelt orka med. Men problemen kvarstår. Vi har en bostadsmarknad som i princip kraschat. Och helt drivs av jakten på att tjäna mycket pengar. Snarare än att bygga efter vad som faktiskt behövs. Där till med många hyresrätter har blivit för dyra i hyra. För att det drar iväg med nyproduktionerna. För sanningen är den att många kan inte ta bolån, en del kommer inte ens upp i det med jobb. Många och alltfler vuxna tvingas bo kvar med sina föräldrar.  Det är inget skämt. Även där har man sett att det tyvärr kommer bli mer vanligt. Det är åt fanders.

Allt fler i Sverige får det svårare att klara sig. Allt fler barnfamiljer vräks. Din son eller dotter eller deras barn kommer snarare bli tillsammans med en Muhammad eller Amir eller Fatima.  Det är väl helt ok, om man tror på multikulturella relationer. Det föder fler barn än etniska svenskar.
Vilket man kan förstå, med tanke på hur utvecklingen går i Sverige.

En forskare inom gängkriminalitet, beskrev Sveriges situation som "nattsvart" ,  och att det kommer ta många många år innan det ens blir bättre. Förmodligen blir mycket värre först.

Att du är vaksam och med på hur samhällsutvecklingen ser ut och utvecklas. Tyder snarare på att du är skarp.  Svenskar överlag är så jävla naiva. Och konflikträdda. Att tro att Sverige är som "Barnen i Bullerbyn" fortfarande  Är att gravt inte inse de problemen som Sverige har. 

Ta dig en funderare, om du känner att längtan är starkare än något annat. Så ska du självklart skaffa barn. Men din partner har nog alltid varit "klar" med sitt beslut. Jag känner igen det, som en man som själv inte vill ha barn. Speciellt inte i dagens Sverige och med tanke på hur världen ser ut.

Vad vill du? Om du ser ditt liv nu, om 5, 10 och 20 år. Som pensionär. Vad vill du?

Jag hade ingen relation men har alltid tänkt att jag vill ha barn. Åren gick dock och det såg ut som jag skulle bli utan, då jag inte ville skaffa själv. För stunden kändes det ok, jag som 33-åring med föräldrar i livet  kände allt som ok. När jag dock tänkte framåt fick jag lite panik - den dag de försvinner skulke jag bara ha mina syskon och ingen att ta vid efter mig. Ingen som följer liksom. Den känslan gav nig magont.

Nu träffade  jag min man nåt år senare och vi har idag två barn. Det har helt förändrat livet just nu, tiden för mig och oss har minskat men kärleken till barnen har förändrat mig också att se mer av de små sakerna i vardagen som stora. Den stora skillnaden är dock att jag blivit mycket mindre ångestfylld för framtiden vilket känns underbart.

Så kanske att tänka lite bredare än bara precis nuet kanske är något?..Det kanske hjälper att ge en tanke om du vill eller inte vill ha barn.

Jag har fått min mammas dagbok från 1980-talet, som hon skrev i när jag var liten. I den skriver hon mycket om sitt dåliga samvete över att ha skaffat mig när världen är som den är. Hon tar upp palmemordet, tjernobylkatastrofen, ozonhålet - stora händelser från mitt första levnadsår som gav henne känslan av att samhället höll på att kollapsa och att jorden bokstavligen höll på att gå under. Och så var det AIDS, förstås, som varit känt några år men som verkligen började sätta skräck i folk vid denna tidpunkt. Och något senare bankkrisen, som förde med sig hög arbetslöshet och räntor på 500% och allt vad det nu var. 

Många av dessa problem finns kvar idag, men vi har hittat sätt att motverka dem och med tiden också accepterat dem. På samma sätt kommer den globala uppvärmningen med all säkerhet fortfarande vara ett jätteproblem om 40 år, men jag tänker att när man bromsat upp utsläppen av växthusgaser och hittar sätt att hantera konsekvenserna så kommer den där ångesten som många känner idag att släppa. Och när det sker så tror jag att många kommer att ha svårt att förstå hur de själva tänkte när de valde bort barn för klimatets skull. Samma sak kan appliceras på krig, gängkriminalitet eller vad det nu gäller. 

Med det sagt är det också helt förståligt att folk inte vågar skaffa barn, oavsett om vi pratar -40, -80 eller -20-talet. 

Vad härligt att du fann din partner och fick två barn. Har en vän som tyvärr ville ha barn men fick inga pga han hittade ingen partner och han är nu 50 år. Han är glad över livet ändå men det är som sagt synd om dem som önskar att skapa en familj men hittar inte rätt partner.  

Om ca 15 år har jag chans till att bli ekonomisk fri om jag fortsätter att spara som jag gör nu och kan då resa mer och göra vad jag vill med min fritid och den tanken lockar mig ibland mer än till att skaffa barn. För om jag väljer barn minimerar den chansen ganska rejält, såklart jag kanske blir rik på nått och annat och kan göra både och, men tror inte jag har den turen. Hehe.. så då får jag vänta tills jag blir 67.. såklart kan man resa med barn.. men ja .. allt är väldigt dyrt nu. 

Men om jag väljer att skaffa barn så ser jag att livet skulle bli mer meningsfullt och innehållsrikt. 

Jag funderade mycket som du. Har en 1 åring nu. Och det är det bästa som hänt! Visst är man trött men det är mycket lättare än jag trodde och framför allt roligare. Det kommer förstås bli svåra perioder. Man kan få ett svårt sjukt barn. Det finns inga garantier. Men nu känns ett liv utan barn tomt och meningslöst.

Angående världen så behövs det fler kloka och bra människor.

Ja, för egen del var det verkligen rätt väg i livet. Sen barnen kom har jag förvisso fått en ny oro för dem, men för egen del känner jag mig så otroligt mycket lugnare i livet. Mer tillfreds på djupet och gladare för mindre saker. Så för mig var det verkligen en bra väg.

Något jag också reflekterat över är att min reslust när jag var 30 var så otroligt mycket starkare än den är idag. Då såg jag att jag ville utforska hela världen, jobba utomlands, och leva mer så. Ju äldre jag, och även mina föräldrar, blivit, desto mer känner jag en önskan att vara på hemmaplan och lägga tiden här. Nu hade jag turen att jag kunde resa mycket när jag var mellan 20-30 så jag har gjort många större resor och är på så vis också rätt nöjd så - och kanske har också just att jag skaffade barn förändrat det lite. Men jag känner inte samma extrema vikt att resa mycket nu som jag gjorde för 10 år sen. 

Sånt tycker jag är svårt - kommer jag om 15 år ha samma önskan som jag nu? Ser jag som sagt 15 år bakåt så har jag och den versionen av mig inte det.

Då är det lika bra att du mentalt säger hej då till barn istället. Är du verkligen redo att ge upp en så stor sak?

🤷?♀️