Skaffa barn eller inte?

Jag tror snarare att du anpassar dig efter hans önskemål. Detta har alltså varit en tanke hos dig hela livet men när han säger att han inte vill ha barn så övervinner han dig plötsligt med sina foliehatsargument?

Att skaffa barn är så klart otroligt fint för de allra flesta, särskilt om man redan har en tanke att man vill ha barn och även om det är tufft. Du romantiserar ingenting, snarare tror jag du kommer att slås av hur mycket starkare det är än du någonsin hade kunnat tänka dig. Det är inget fel på samhällsutvecklingen heller med tanke på att skaffa barn, alla måste inte bo i storstäderna där det skjuts och bombas som värst, Sverige är stort. Ändå skulle jag rekommendera att bo där du/ni har släktingar för det sociala nätverket är guld värt.

Ärligt talat borde du ha dumpat honom för fem år sedan och hittat dig en kille med samma framtidssyn som dig själv.

Ja det är klart det är en norm man påverkas av att "alla" skaffar barn.

Jag har barn. Har hatat barn sedan då jag ens började fundera på tanken i mellanstadiet. Det blev inte bättre av morsans tjat. Har aldrig tänkt tanken att jag skulle vilja ha egna. Insåg att jag kom till den ålder när jag måste ta ett beslut och funderade på saken. Det som fick mig att välja barn var tanken på hur mitt liv skulle se ut med barn eller utan barn. Kontrasten var enorm. Så det blev ett barn. Ett räcker för mig, både om man tänker tid, energi, ekonomi eller vad som helst.

Om du tänker på dina rädslor som sociala medier, skolor mm så fundera på att det har funnits utmaningar oavsett när man har fötts och det har ju blivit folk av oss andra också. Dessutom är det inte sant att alla skolor är dåliga eller att alla mobbas på sociala medier. Det är också därför man som förälder måste lära sitt barn att vara säker online, t ex. På samma sätt som våra föräldrar sa att man inte skulle gå genom skogen ensam en mörk natt, eller vad det var. Man ger barnen de verktyg som behövs, så gott man kan, och litar på att de klarar av det, för det gör de allra flesta ändå.

Jag tänker också på en annan sak... Om du hade varit med en kille som glädjestrålande hade sagt för fem år sedan att det är klart ni ska skaffa barn, då hade ni antagligen redan suttit med en familj och du hade som alla andra normala haft en liten oro för alla möjliga saker men jag garanterar att du till 99 % hade varit positivt inställd till att skaffa barn ändå.

Då är det lika bra att du mentalt säger hej då till barn istället. Är du verkligen redo att ge upp en så stor sak?