Sambos barn, utmaning

Har läst hela tråden och alla svar. Jag blir, som flera andra, illa berörd av TS ord och bilden av sitt bonusbarn. Jag har varit litegrann i TS sambos situation. När jag o min man blev ett par så hade jag redan två barn. Visserligen var dom bara 3,5 och 6 månader gamla så han har varit med från start i princip. Men grejen är att biopappan inte var frisk o utsatte barnen för trauma (vilket gjorde att jag valde att lämna o kämpa för egen vårdnad) och båda barnen har diagnoser. Men aldrig att min man uttryckt sig om att de skulle ha "pissgener" eller dylikt. Han är mogen o empatisk nog att förstå att barnen är egna individer, trots arvsanlag och de spår mitt ex lämnat. Faktum är att min man tog till sig båda som sina egna o trots att vi fick ett  gemensam barn efter några år så har han aldrig gjort skillnad på barnen. Nu är väl min man kanske unik. Men jag tycker ditt sätt TS att hävda om o om igen hur bra du är, hur rätt ditt sätt att bemöta utbrott och framförallt att mena att ditt bonusbarn är ett resultat av " pissgener" o brist på en bra pappa, att resonera kring gemensamma barn på ett exkluderande sätt mot bonusbarnet, och sen kasta skit o vara allmänt omogen o otrevlig mot de flesta i tråden, gör mig väldigt illa till mods.

Snälla, försök att se pojkens bästa sidor, försök att tycka om honom, var den pappa han behöver, utan att köra över honom. Och som många fler varit inne på- var delaktig i barnets mående, gå med till BUP och läs på om barnets npf, hitta bra sätt att bemöta och vara föräldrar TILLSAMMANS. 
Det är en jäkla skillnad på att inte acceptera ett oönskat beteende och att skuldbelägga och skälla ut ett barn. Läs på om lågaffektivt bemötande.
Och kom ihåg att vara den vuxna, kunna behålla lugnet i pressade situationer, inse att du också kan göra fel och be om ursäkt om du gör fel. 

Att du går till personangrepp stärker knappast din sak.

Ingen är passivt aggressiv utan svarar bara på dina lättkränkta svar och oömjuka slutsatser. Ingenstans försöker du skapa en dialog med oss, utan blir genuint bara väldigt kränkt.

"Jag tycker synd om honom då hans far är genomkorkad, frånvarande och barnet har 50% av hans, ja, pissgener."

Detta uttalande fick mig precis att inse att du nog egentligen är rädd och en svartsjuk människa. Att du talar så illa om en tjejs ex bekräftar bara ännu mer att du är en kontrollerande man.

Det värsta av allt är att du sitter inne på familjeliv och försöker hävda dig istället för att söka upp råd på egen hand om du nu tycker att alla här suger? Du hjälper inte sonen eller kvinnan du "älskar" alls just nu. Så sorgligt och du är nog ensam.
Hade du vågat uttrycka dig såhär inför kvinnans vänner till exempel när ni sitter på parmiddag?

Du finns itne där för honom. Du tycker inte om honom utan försöker få dig själv att framstå som en perfekt bonusförälder. Det är verkligen narcissism. Du tycker dig inte själv ha brister

Gud vilken översittarattityd du har. Grupperar människor och tycker dig vara bättre än alla. Antingen så förtjänar du och kvinnan varandra eller så kommer hon lämna dig

Ditt ego hade behövt det :)

Att tillrättavisa ett barn är en sak.
Men det kan ju göras på olika sätt.
Och TS sätt är att skälla ut barnet och få det att skämmas.
Och det är kanske inte riktigt rätt metod för ett barn som dessutom har en NPF-diagnos.

Du har också skrivit att du har skällt ut barnet.
Tycker du att det funkar om samma saker upprepar sig igen?

Men tycker du att det fungerar om han gör om samma saker igen?

nu hamna jag på 10:e sidan här i konversationen och orkar inte läsa allt . Min första tanke av det du skrev, ts, är att mamman till barnet inte själv kan tillrättavisa, uppfostra sin son, och att du då gått in, och det i sin tur blivit en konflikt. 

hon måste själv kunna uppfostra honom, det blir inte bra om du stiger in, du kan stiga in om hon ber dig om det, annars inte, jag har aldrig gjort så (bett partner säga till mitt barn). 

finns gammalt uttryck att mammorna kan säga vänta tills pappa kommer hem! 
För mig visar det bara på att hon inte har själv kontroll över situationen. Att det är en tripp, trapp, trull-situation, dvs pappan i högsta maktpositionen, mamman underlägsen pappan (kan inte kontrollera, uppfostra, straffa själv, är svagare) och till sist då barnet. 

det är inte okej nånstans att du blivit så pass att du tycker du har rätten att tycka barnet har 50% av pappans pissgener, om det var mitt barn du pratade om så hade jag bett dig fara och flyga, sen fattar jag att tålamodet kan tryta, men detta är hennes situation, din partners, och hon ska vara stark nog att lösa den själv, hon är föräldern, inte du. Uppfostran är svårt, svårare än man kan tro. Det kan vara så att barnet helt enkelt inte mår bra. Uppfattar att pappan är enligt er en "dålig man" och då är han också dålig och agerar utåt på det här sättet. Jag vet precis för jag , olikt halvsyskon (olika pappor) , fick intryck av mamma att pappa var ond. Hon kunde till och med se på mig med hat och det var inte mig hon såg, hon såg min pappa för jag var väldigt lik honom, jag glömmer inte den blicken. Jag undrar hur du ser på honom? För detta verkar vara en soppa av exet då som är "dum"/den onda, hon, du och så sonen i det. 

jag hade tagit barnet till att träffa en kurator för jag gissar att där kan en del om inte hela problemet ligga, och se om han kan må bättre och ni kan alla samarbeta tillsammans. barn själva kan ha problem att se vart kärnan ligger, de bara accepterar känslan som fakta. Iaf det var mitt förslag, han känner sig ond och agerar som ond för att han fått inputs av andra att hans pappa är ond och du eller ni ser på honom som att han är ond. Det kan låta löjligt för en vuxen men det var helt logiskt för mig när jag var barn. 

+ glömde detta: jag led också, blev ond för jag trodde pappa övergivit mig och mamma lät mig tro det. 
senare fick jag veta att han bett om att få full vårdnad om mig, och blivit så psykiskt knäckt av rättegången att han blivit förvirrad och sökt psyk akut. Han gav mkt generöst underhållsbidrag som han ville jag skulle ha. När jag en dag på eget bevåg skicka ett brev till honom tog han genast kontakt och var alltid där, en gång i bilen med näsblod för han bara skulle träffa mig några timmar och inte ville missa det. en gång hörde jag han säga till mamma att snälla bara få träffa mig mer, han skulle inte säga något (till domstolen), men hon stod på sig. hon ville ju behålla det feta underhållet. 

jag har känt att med min mammas bitterhet offrade hon mig. jag fick inte veta sanningen tids nog, skadan var skedd. Jag hade bad boys syndromet med, pappa frånvarande, men jag var en badgirl (eller va man ska säga) själv, ingen förstod varför ingen av bad boysen gav sig på mig under skolåren utan respekterade mig osv, för jag var en av dem, och vi känner igen varandra, så är det. 

jag hade aldrig önskat mitt barn 1 minut av det lidande jag fick gå igenom utan att veta sanningen om hur min pappa inte övergivit mig, att jag inte var ond som han osv. Det går inte att fatta tror jag om man inte själv går igenom det som barn. sen vet jag att vuxna inte kan föreställa sig att barnet kan uppfatta situationen så, men barn gör också om saker till sin egen sanning som de kan ta till sig. 

han har säkert övergivenhetsproblematik också, en smärta som säkert är mkt svår för honom. 

Har ni provat att sätta er ner och prata med sonen när han är lugn och fråga varför han beter sig som han gör ibland?
Eller ta honom till en kurator?
Han kanske inte mår bra.
Och i slutänden så är det ju din sambos ansvar som mamma att ta tag i det här. Inte ditt.

Läst ditt första svar nu och detta. Kan inte vara lätt. Jag menar med soppa att ni nu faktiskt har det här problemet och du sökt hjälp hit för att få råd för jag förstår det kan inte vara lätt.  

Underbart att din tjej är så fin mot honom och beklagar att pappan är som han är, låter extrem version av bad boy dilemma. Tack så mycket du skrev så om min pappa, jag bara önskat jag fått veta sanningen om han tidigare.

Sonen kan ändå uppfatta det som, trots din tjejs försök, att han är ond, tro han är det, från då sin pappa, eller de vänner r unt omkring. Många vuxna tror de är diskreta men tyvärr när man letar svar som barn ser man minsta lilla, alert på att höra om det gäller den andre föräldern. Jag vill inte anklaga nån av er för att ha gjort fel nånstans, man försöker göra det bästa men man kan inte gottgöra för den andre föräldern om den är så o fortsätter såra, skada pojken som han gör, man blir arg när man läser det.

Eftersom jag var en klassisk bad girl så blev jag ihop med en bad boy.  Han trodde också han var ond, detta sitter djupt rotat, så vi visste inget om detta, nån av oss förrän jag först i vuxen ålder (också i vuxen ålder då fakta kring min pappa kom fram, han inte vågat säga något under åren då han rädd han inte skulle få se mig igen, mamma hade full vårdnad, också sett i domstolspapper osv.). Senare mitt ex bad boy då han pga missbruk hamna på rehab, fick psykologhjälp, och där kom roten till problemet fram. Vi varit alltså bad girl, bad boy hela tiden innan. 

Där var varningstecken på mitt ex bad boyen sen barndom. De förstod inte varför han var så arg. Gick emot auktoriteter, problem i skolan, stora problem i hemmet. De år (!) vi var ihop var han en ängel med mig så när andra sa men han är ju en bad boy!, nästan de ryggade tillbaka, förstod jag inte, inte ens då, för han var ju respektfull mot mig (inte otrogen eller så), men han varna han kunde ha humör, mot andra, men jag blev aldrig rädd för honom, men vi var ju en spegelbild av varandra så jag tror därför han var så lugn då (för att vara han) för på nåt plan var han trygg. Till och med med ett eskalerande missbruk genom åren var han ändå snäll mot mig, men han led ju, hade inget med oss att göra, missbruket var för att döva. 

Om jag får bara gissa nu här rakt av så som du beskriver din tjej så är hon då inte som jag var bad girlish, utan hon är nog den som varit för snäll, bad boys är grymt bra på att fånga upp de för snälla, godhjärtade tjejerna med, så va fortsatt rädd om henne, hon är säkert guld värd :)

Jag hade om jag varit ni testat att ta kontakt med en kurator, lyfta detta, inte trycka på att han är problemet utan bara säg att situationen är som den är och ni vill inte att den ska påverka honom negativt, och hur ni kan hjälpa honom framöver, och du kan också fråga kuratorn hur din roll ska vara, och ni kan ta hjälp, beskriva olika situationer, vad som är lämpligt, ju mer tidigare desto bättre om han nu fått bad boys syndromet, annars kommer det bara bli värre, och ni kommer stå där handfallna. Det kommer i princip kvitta vad ni gör för det är inte ni som är roten till det onda då.

Jag varnar för att jag kan vara helt fel ute och reser, jag kan ha projicerat över vad som var fel på mig, och mitt bad boy ex på den lille grabben, o då får jag be så mycket om ursäkt, men kolla med en kurator hur som, är mitt råd, också då det är ett forts problem med pappan för då är det så att han blir sårad om och om igen, då förstärks allt.

Jag har inte läst alla sidor här än (ursäkta ibland kan jag vara lite lat) så vet inte om det kommit på tal det jag tänker på. Det är när man då står där mitt i skiten med ett ex som är trubbel hur man ska tacklas med det. Jag varit i situationer där exet med missbruksproblemet (spriten) inte sökte hjälp när han skulle. När exet under splittringen var avmagrad, gråtig (röd i ögonen), och sa att han inte klarade av att vara pappa då, mådde skit. Om det finns något psykiskt med din bonussons pappa, om där är något missbruk. Deras far och son kontakt funkar uppenbarligen inte, han skadar sin son känslomässigt. Kan vara allt möjligt, att han inte klarar av att möta er eller nåt, nu spinner jag iväg bara. 

Om det psykiska sa jag (håll i dig nu) att han var sjuk i huvudet, att det kan alla få., att det är som du vet när man vet man bara älskar chokladbollar (jämförde mitt barn med en chokladboll) men man mår pyton, och kan inte äta utan måste bli frisk först, och då kommer bara äta upp dig! Fick senare höra att "du sagt jag var sjuk i huvudet?" ;) 

Sagt grejer så att inget barn ska tro det jag trodde att pappa övergett mig, utan fått printat i sig att nej men pappa mår inte bra och det har inte med mig att göra, pappa älskar mig. Jag fick mycket tystnad också, de vuxna pratade inte om min pappa. Det var jätte konstigt. Mamma och de andra sagt sen att de inte kunnat fatta att jag lidit som jag gjorde, barn kan dölja det, mamma förstod inte varför jag var arg. Med mitt ex förstod de inte heller denna ilskenhet. 

Satsa som sagt med kurator eller BUP nån som barnet med tiden har förtroende för, gäller bara han, skilsmässobarn är experter på att vara inåtvända. Det är inte konstigt om han mår skit, om han är arg. Fast jag fattar er också såklart. Din roll också, hur mycket ska man träda in, hur mycket träda tillbaka. 

Sen oxå sista grej bara, många vuxna tycker jag är så fullt upptagna med att försvara sig själva, hur bra föräldrar och bonusföräldrar de är. Vuxna kan argumentera för sig. De kan tänka ut fraser i förväg, hur de ska bygga upp det, hur det ska brösta upp sig, hur de ska peka finger (åt den andre). Inget av detta är det viktiga från barnets perspektiv. Tänk på hur det är att vara barnet. Barnet har inget att stå emot. Ni kommer aldrig vara i grabbens situation, ni är i era egna, men glöm inte bort att tänka hur kan det vara att vara honom. Lyssna. 

Din situation låter oxå lite speciell. Låter som att du fått en roll att spela att du då är hjälten nu, du ser ju extra bra ut säkert i hennes och vännernas ögon bara för att exet är ett bad-ex, och klart det kan vara status i det, men det kan också trigga lite tänker jag, den är lite speciell som sagt, jag bara säger det. 

Jag har velat sköta mitt med missbrukar-exet själv för vi var en gång vi, man blir som en familj ändå, och inte kontakt mellan exet och mitt nya, men de har träffats formellt. Det kan vara stökigt i början (och oxå i mitten) men med tiden så lugnar det ner sig och gränserna är satta och rollerna funkar. 

Önskar er varmt lycka till och att det kommer gå bra för honom, lill-grabben. 

 jag fattar 

Det är lätt i ungdomen att självförtroendet är dåligt. 

Lätt med falla i fel umgänge.

Jag var ung jag med, inget fel på förtroendet. Mitt gäng var rätt så vilt oxå. ordningsamma med, hade jobb. Det blir normalt efter ett tag så fattar om hon inte sett det. Det dracks mycket i min omkrets på den tiden och hans familj oxå (festerna), jag var nog den som tålde minst, kände ansvar för andra i mitt gäng. Han var aldrig på mig att dricka mycket .Blev att jag vägrade dricka alls. Skrek på honom när han börjat dricka. Det kan oxå vara svårt att se sanningen när en man både har gott och inte i sig. Missbruk blir missbruk med tiden, det händer inte över en natt. Vi var ett par åratal. Det blir oftast oxå så att tjejer som är lite vilda själva lugnar ner sig efter de fått barn, och fortsätter killen då på samma vis så håller det inte. Jag vet ett par som sprack efter några år efter de skaffat barn av den anledningen. 

Kan din kvinna få igång något samtal och få stöd med, till honom? Svårt om han inte själv vill bara. De som "bara" mår psykiskt dåligt kan avboka vd man bestämt innan, han lär sin son tyvärr att han inte vågar hålla hoppet uppe att pappan håller sitt ord när de ska träffas, o att han sviker, att han kan inte lita på honom. 

På min tid när pappa då blev sjuk så var det tabu att prata om det psykiska måendet. Det var inte okej att säga sanningen. Det är en sårbarhet. Kan användas emot en. Kan stämpla en. Om pappan inte mår bra och inte vågar öppna sig upp om det blir samarbetet mellan honom och mamman svårare, och svårast för barnet. Hade jag varit henne hade jag försökt få igång en dialog om detta i lugn och ro med honom. 

Va fint du känner så för henne, hon låter himla go

Bland det mest destruktiva du kan utsätta ett barn för utvecklingsmässigt är skam. 

Inte för att jag tror att du bryr dig med tanke på att din beskrivning av hur du hanterar barnet är så motsatt ett lågaffektivt bemötande du kan komma.