Sambos barn, utmaning

Du skriver att 10-åringen bara haft en närvarande förälder för att han beter sig illa - det är rent skitsnack! Jag är ensamstående förälder, min mamma var det också. Kan lova att varken jag eller min son skulle bete sig som du beskriver. Hon har inte orkat uppfostra honom, antagligen. Eller så är hon svag och kan inte sätta gränser. Tyvärr så ligger detta helt på henne, så ja det är jättebra att du redan nu inser vem av er som måste vara föräldern i relationen om ni skaffar egna.

Jag skulle avvakta tills hon kan hantera sina egna barn, annars har ni ingen framtid. Fundera dessutom på om du vill att ditt/dina egna barn ska ha ett sådant halvsyskon.... Och den yngre riskerar att bli lika illa med tiden. Avvakta ts. För din skull och för ofödda barns skull.

Hur länge var ni ihop innan ni blev sambos? Du borde ju sett och märkt barnets beteende innan? De är heller inte bara att flytta ihop direkt med någon som har barn sen innan. Barn kan bete sig helt annorlunda när de är ensamma med sin förälder mot när det kommer någon annan in i deras liv. 

 

Och som svar på ditt idiotiska personliga påhitt som jag inte ens såg först så var jag tillsammans med barnets pappa i närmare 15 år och inte alls frågan om att JAG inte kunde behålla en relation. Riktigt fult av dig ts!! Antar att jag träffade en öm tå!

Nej, det är ts som generaliserar genom att påstå att ungens beteende skulle bero på att han vuxit upp med bara en förälder. När han får mothugg försöker han skylla på en diagnos. Faktum är att han inte vill se sin lilla ängel som något annat än den perfekta modern. Lycka till säger jag...

Varför skaffade din sambo barn med en man hon inte kunde behålla en relation med? 

 

Hur pratar hon med honom? Pratar hur lugnt och förstående (och bekräftande), eller låter hon trött och sätter gränser?

Vi skaffade ju inte barn direkt fattar du väl! Vi separerade när barnet var 4 år så jo, jag har verkligen uppfostrat barnet på egen hand. Har du mer fantastiska idéer om hur mitt liv sett ut?

Om du har träffat "mångfaldiga tusen" barn så undrar jag verkligen hur socialt aktiv du måste ha varit i livet. Som lärare sedan många år börjar jag nog närma mig den siffran vid det här laget iaf. Den där ungen måste ju vara ett unikum om INGEN i hela världen klarar av att hantera honom. Även om sambon personligen kan vara rent fantastisk så är ju hemmasituationen rena skiten, och det vill du att små barn ska växa upp med...? Låt mig berätta en hemlighet: dåligt uppförande och att tilltala sin mamma som han gör är INTE ett symptom på adhd. Man blir inte skitstövel för att man har en diagnos. Man tappar inte empati och respekt för att man har en diagnos. Tänk lite mer på verkligheten i stort och inte bara på hur bra din sambo är som mamma.

Då kanske du är problemet som skäller ut honom?

Min dotter har atypisk autism och ADD. Hon är som mest lugn när vi är för oss själva. Ska vi iväg någonstans eller får besök så måste hon vara förberedd på det. Jag har sen nästan 1 år tillbaka en pojkvän och hon tycker bra om honom men när han är här så märker man ändå ett annat beteende från hennes sida. Vill gärna att jag sitter med henne i soffan  när vi ser på film mm. Även om jag kanske vill vara med min pojkvän så får jag sätta henne före.

Finns ju inte på kartan att vi skulle kunna flytta upp på ett bra tag och vi har heller inte bråttom med det heller.