Har ni förtroende för svensk socialtjänst?

Komet var ju helt värdelöst, eller så var det personerna som inte var bra. Men dit sökte jag. jag har väl fått 6 socanmälningar genom sonen men soc har förstått det du pratar om, att jag söker hjälp och vill mitt barns bästa. 

fanns ingen oro från soc där. Dock lider inte jag av psykisk ohälsa eller har några svårigheter. Men min kompis som också sökte hjälp hos soc och familjeenheten blev anmäld av dom, hade barnen vart yngre då vet man ju inte vad som hänt. 

kort sagt, jag vet personer som sökt hjälp för sitt dåliga mående och allt har gått direkt till soc, med jobbiga utredningar etc.sånt tär på familjerna.  jag förstår att många som har problem själva är rädda för soc. 

för precis som flera säger kan det slå precis hur som helst. 

Ja det har jag eftersom jag inser att socialtjänsten som alla tjänster inte är 100% perfekt och har som allt annat sina brister MEN utslaget på det stora hela så har den hjälpt människor fan så mycket mer än den sabbat livet för folk.

Det finns nog väldigt många fler tex barn som lever och fått ett drägligt liv tack vare socialtjänsten än de fallen där det gått snett.

Men om man istället väljer att se det från sugrörsperspektiv och bara fokusera på brister och fall där det gått fel och ignorera helheten så är det en helt annan bild man ser, men då väljer man ju att se det man vill se.

Domstolen går väldigt ofta på Socialtjänstens linje, oavsett hur mycket felaktigheter som står i utredningen.

Jag måste säga att jag HAR fått en del hjälp via Socialtjänsten/LSS. Men samtidigt känns det som om alla handläggare vi träffat har varit otroligt inkompetenta när det gäller autistiska barn. I bästa fall kan man lirka dem till att komma till samma hjälpinsats som jag själv klurat ut långt innan jag träffade dem. De skulle aldrig förstå resonemanget bakom däremot. Det känns lite som att förklara högre matematik för ett mellanstadiebarn - hur mitt barn (inte) fungerar ligger alldeles för långt bortom deras begreppsvärld. Och samtidigt anser de att de har tolkningsföreträde och att vi föräldrar är allvarligt misstänkta för att ha dåligt omdöme. Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta eller bara dunka huvudet i väggen.

En gång tog i alla fall en handläggare ett "utredningsteam" till hjälp. Sex månader in i utredningen och utan att erkänna att hon inte hade en aning vad hon skulle tro. Men de på utredningsteamet (nya precis varje gång) hade uppenbarligen träffat autistiska barn tidigare och hade koll. Skönt att för en gångs skull tala med någon som har möjlighet att relatera till vad jag försöker säga. Sedan kopierade handläggaren i princip rakt av, och tack och lov så står det sedan dess i journalen att vi är utmärkta föräldrar med en oförstående omgivning. Det har gjort våra kontakter med handläggarna betydligt enklare sedan dess. Även om vi fortfarande måste lirka som sjutton för att få dem rätt fortfarande. Trots allt är ju de "experterna" och kan inte bara tro oss på vårt ord.

Jag håller med "erfarenhet och insyn" i sin helhet.
Min man blev orosanmäld av sitt barns fsk när hen var ca 3 år. Hen hade då uttryckt sig typ: "pappa är dum mot mig" eller liknande och personalen hade tolkat det som att det förekom misshandel. Vi vet inte exakt vad hans son hade sagt och ett litet barn kan ju säga saker som är svara att tolka och förstå. Hursomhelst, fsk ringde och sa att han inte fick hämta sitt barn den dagen och att barnet fick bo hos sin mamma tills soc hade gjort en utredning. Han och barnets mamma fick sen gå på ett möte varpå utredningen därefter lades ner. Han blev både förbannad och ledsen, men han förstod ju samtidigt att de bara gjorde sitt jobb. De skyddade ju hans barn i första hand vilket är en helt riktig prioritet. Även om de skapade mycket oro och man blev ledsen så tycker jag också att det var korrekt handlat av såväl fsk som soc. Den som orosanmäler har inte inte heller gjort en lättvindig avvägning. 

Vad var inte bra med komet? Kan i och för sig tänka mig att om ni innan kursen redan fått 6 socanmälningar så var problematiken så allvarlig att Komet eller annan föräldrautbildning inte fungerar. Föräldrautbildningen bör nog påbörjas tidigare. Vi gick med våra tvillingar när de var tre år, när vi kände att föräldraskapet var tufft. Sen gick vi ett program när tvillingarna var femton år , för tonårsföräldrar

Oj, här var det stooor igenkänning!, även om vår kontakt med soc var mycket kortvarigare än er. Det går liksom inte att diskutera den här sortens barn med någon som inte har rätt förförståelse.

Det har varit en sån lättnad att samtala med BUPs psykolog, elevhälsan och den expert som skolan tagit in. Istället för att lägga 90% av samtalstiden på att försöka förklara barnens grundproblematik och varför deras metoder inte kommer att fungera har vi kunnat börja prata om de problem som finns och möjliga lösningar direkt. 

Ojojoj, shit vilket bra inlägg och det är en helt klockrent och trots att jag inte har autistiska barn (men annan problematik) så är igenkänningsfaktorn skyhög! Det är riktigt sorgligt faktiskt, människor som inte har någon som helst aning om vad de ar att göra med men som ändå sitter på makten och agerar som de TROR är bäst istället för att ha kunskaper och erfarenheter att luta sig mot.

Och grundproblemet är att det inte ingår i deras utbildning. Tanken är att de ska ta in den kunskapen utifrån, men det verkar finnas någon sorts motstånd mot det. Kanske är det något som händer om man för det mesta i sitt yrke faktiskt är experten, den som vet mest och har som uppgift att instruera och bestämma över andra. Och sen plötsligt ska man kliva ur den rollen och vara den okunniga som behöver be om råd - och handläggarna ska dessutom göra detta inför de människor de är satta att bestämma över. I vårt fall satt det kanske extra långt inne eftersom experterna höll med oss föräldrar. 

Tror det ligger mycket i det du säger, det kan vara lätt att få något slags Gudskomplex/storhetsvansinne som socionom och dessutom en inneboende aversion mot att visa sig svag gentemot sina klienter.
Våra experter håller med oss föräldrar och försöker hela tiden ge vår socionom korrekt information, dessvärre har vår socionom ingen tilltro till experterna på det området och väljer då ändå till sist att dansa efter sin egen pipa - dvs bestämmer att vi inte får träffa barnen mer än en gång i månaden i en timma eftersom ?det KÄNNS som jag har rätt, jag TROR att det alla experter som arbetar med er sagt och all klinisk bedömning som gjorts och att alla provresultat ä fel?. Finns liksom ingen chans att få rätt om tanten framför sitter med alla skygglappar på.

Så kan det vara. Det kan också vara så att barnet i fråga har andra behov än de flesta andra och att råden i utbildningen därför inte är användbara.