Har ni förtroende för svensk socialtjänst?

Exakt!!

Nej, jag har absolut NOLL förtroende kvar för svensk socialtjänst. Precis som några andra skrivit är allt dom bedöms helt och hållet beroende på vilken sockärring man har tur (eller snarare otur) att få, precis allt som händer går efter en enskild persons tycke, smak och bedömning. Självklart är det varken rättsäkert eller moraliskt försvarbart.

Skönt att felaktiga beslut från soc kan överklags till domstol och ändras. 

Problemet är att i det läget har straffet ofta redan utdelats. Och den som har straffats är barnet.

Ett omhändertagande går inte att göra ogjort. Även om barnet kommer hem igen så är skadan redan skedd.

Exakt! 

Det tycker jag är helt sjukt. Var finns rättssäkerheten liksom? Sedan sitta och gömma sig att man skyddar baaaaarnen, som sedan förlorar sin trygghet totalt och blir helt inbundna efter att soc klampat in. Men det är tydligen helt okej enligt gängse rutin. Hellre omhänderta än inte. 

Jag ser inte socialtjänsten som EN myndighet... Och kan alltså inte ha varesig förtroende, eller rädsla för dem. Vänder man på resonemanget är ju också frågan hur mycket förtroende jag har för föräldrar.

Som vuxen har man ju träffat en hel del människor som haft rätt kritiska saker att säga om en förälder och som förälder undrar man ibland över hur det ser ut hos andra. 

Jag tänker att det definitivt skulle kunna vara ännu bättre skydd för barn och ungdomar, men att detta verkligen inte betyder att jag faktiskt tror på all den kritik som riktats mot landets olika socialtjänster. Jag tänker att det finns en väldig styrka i att socialtjänsten är organiserad på kommun-nivå, men att man också behöver bygga upp ordentligare strukturer uppåt.

Just nu börjar exempelvis SIS ha oerhörda problem. Och det är väldigt viktigt att fortsätta utveckla alla delar av välfärden, snarare än att avveckla de delar som faktiskt behöver putsas på.

För många år sedan hittades ett nyfött spädbarn i Danmark och det blev en världsnyhet. För i Norden behöver man inte dumpa sitt barn.... Riktigt så är det inte på andra platser. 

Men då är det för sent. Barnet är redan skadat. Vi hade flera yrkesverksamma (i vården) kring barnen som sa att ett omhändertagande inte vore bra. Men soc körde på sin linje ändå. Och i synnerhet ett av barnen blev mycket allvarligt skadat. Och då kom ändå våra barn till en bra jourfamilj. 

Jag tror att det är få, om ens någon, av oss som kritiserat socialtjänsten här i tråden som vill att socialtjänsten ska avvecklas.

Vi behöver en fungerande socialtjänst. En där ingen anställd har befogenheter som överstiger deras kompetens. En där det finns resurser nog för att utföra rättssäkra utredningar.

På det stora hela så har jag absolut förtroende för socialtjänsten eftersom de gör så otroligt mycket mer än bara hanterar orosanmälningar gällande barn. 

En vän har fått stort stöd från socialtjänsten då båda föräldrarna höll på att gå in i väggen i form av avlastningsfamilj för sina trillingar. De har även fått föräldrastöd och samtalsstöd föräldrarna emellan för att ordna ordning i det kaos de levde i. Därmed så är de nu en fungerande familj, tack vare den hjälp de fått. Barnen har kontakt med sin stödfamilj men inte i form av just stödfamilj längre utan det har blivit en vänskap.

Vi fick en orosanmälan från skolan gällande en sak och bortsett från den inledande kontakten när de ringde och berättade om anmälan så var de hur trevliga som helst att ha att göra med och anmälan gjorde att vi tog tag i vissa detaljer i vår familj som uppdagades i samband med samtalen. 

En annan vän har fått stor hjälp av dem när det kommer till boendestöd pga psykisk ohälsa.

Sen har vi biten med försörjningsstöd och där har jag noll förtroende för dem i de kontakter jag eller bekanta har haft gällande den biten. 

Fint och ärligt skrivet och ni verkar vara mottaglig för hjälp. Många förnekarcoch sätter upp sköldar. Klarar inte att höra att ens barn har problem som behöver hanteras.