Myten om kvinnofällan

Först vill jag belysa att jag är fullt medveten om att i det forna patriarkala samhället fanns det på riktigt.

Nu pratar jag om den moderna varianten, den kvinnofälla man hör om idag, här inne inte minst.

Om vi tar julen, till exempel. Tidigare är det bara frun hemma hos oss som styrt jul, jag har tyckt att det läggs för mycket energi på något så enkelt, och då har jag så klart fått höra hur hon gör allt.

Senaste åren har jag varit den som tagit över det mesta, och det är för att jag inte börjar tänka en månad i förväg, det kan bli lite spontant och låta ödet vara med och styra utgången istället för att vi ska springa runt som hysteriska psykfall från mitten av november. Visst, nu raljerar jag, men faktum är att kvinnor ofta har en tendens att överdriva, att lägga oproportionerligt mycke verksamhet för en dag som exempelvis julafton.

Jag tar tag i det två dagar före, en dag med en podd i öronen åker jag och handlar, systemet , Ica maxi, kanske rusta eller dylikt för dukning och detaljer.

Dag två har jag ett par kylda, förbereder fem-sex olika rätter och överdriver inte, jan köpa nått halvfabrikat om det blir för mycket variation med behov av både veg och glutenanpassad mat.

Morgonen  snabbstädar jag och dukar på en timme, klart!!

Samma sammanhang har hon hållit på i veckor med, dragit vår relation till det yttersta och vi har levt i gränsen till en toxisk miljö. Visst, hon har fått det top notch, men är det verkligen viktigare än familjens välmående och hälsa?

Samma sak går att applicera på det mesta i vardagen, jag har tagit över (tidigare hade jag ett jobb som gjorde det svårare att vara lika delaktig) matlagning, dammsugning och torkning av golv, disk och allt som ska undan i köket, och det är inte längre ett problem, för män gör inte problem av enkla saker. Hon tar plocket i huset och tvätten. Jag gör fortfarande de traditionellt manliga sakerna också som handling, skottning, renovering, tar barn på aktiviteter etc.

Med det sagt är kvinnan underbar och absolut inte så passiv som det kanske verkar när jag skriver, hon är trädet i familjen och vi andra grenarna, vill inte leva ett liv utan henne. MEN gnället om kvinnofällan är en myt, det är så enkelt avhjälpta hinder och man har ändå tid med familj, träning och karriär.

Rent praktiskt hade det inte varit ett bekymmer för mig att vara ensamstående, men känslomässigt förödande så klart.

Sluta vara hysteriska och göra hönor av fjädrar, lägg dig på soffan en stund och lös saker när de dyker upp istället för att gå runt som en radioaktiv smittspridare, släpp efter och män kommer hitta sitt naturliga sätt att hjälpa till.

Och kom ihåg, kvinnan är en otrolig fantastisk varelse, men det faller i glömska när ni fastnar i påhittade problem.

Jag är den av oss som får dåligt samvete om barnen är sist på förskolan, och den känslan delar jag nog med ganska många kvinnor. Och självklart påverkar det mig och många andra att hämta tidigare. Vänd på ditt resonemang- vill män inte vara med sina barn för att de inte jobbar deltid i samma utsträckning som kvinnor? Är DET orsaken till att de inte byter jobb eller blir hemmapappor? För att de inte vill umgås med barnen?
 
Knappast, de jobbar 100% och lite till för att de har en förväntan på att göra det. En man blir i större utsträckning bedömd utifrån vad han gör- det är del av hans könsidentitet. Hans manlighet. Hade män känt att deras manlighet stod i korrelation med hans papparoll så hade ju många män krigat för att vara hemma med barnen. Nu är det inte så.  

Och jag erkänner. Ofta vill jag faktiskt vara kvar en timme extra på jobbet. Och ofta är jag det istället för att hämta barnen tidigare. Hemskt va? jag trivs med mitt jobb. och barnen har kul även om de är sist kvar. En man hade inte fått skit alls för att säga så men jag gissar att du nu när du läser detta instinktivt tycker att jag är lite sämre kvinna för att jag faktiskt vill prioritera jobbet. Eller hur :) 

I proved my case

Det du pratar om är inte "kvinnofällan" utan upplägg och fördelning av hushållsarbete.

Det du tar upp är ju bara en del av att fira en högtid med gäster. Vem bjuder in till julafton, vem roddar vad andra ska ta med i matväg, priser har skenat så vem bevakar kampanjer och extrapris i olika butiker och införskaffar vissa matvaror som riskerar att ta slut i butiken, vem tänker ut julklapparna, vem beställer/köper julklapparna, vem slår in julklapparna, vem lånar ihop porslin och möblerar för extra gäster, vem skottar uppfarten så gästerna kan parkera, vem roddar övernattning, vem... 

Själv tänker jag på samma sätt kring bilen. Det kan bli lite spontant och låta ödet vara med och styra utgången istället för att vi ska springa runt som hysteriska psykfall en månad före sista besiktningsdagen. Visst nu raljerar jag, men faktum är att somlig ofta har en tendens att överdriva, att lägga oproportionerligt mycket verksamhet på en dag som exempelvis besiktningsdagen.

Jag tar tag i det två dagar före, en dag med podd i öronen åker jag och handlar, Biltema kanske ÖB eller dylikt för rengöring och detaljer.

Dag två gör jag översyn och utför vad jag anser är nödvändiga reparationer på bilen, inget överdrivet utan åker en sväng och bromsar upp gnisslet, duttar på lite plastic padding på framvagsbalken och sprejar med färgburken från Biltema.

Morgonen snabbstädar jag. Slänger lite skräp, tömmer gummimattorna, airfreshener genom framrutan, åker och tankar, kollar olja, däcktryck och fyller på spolarvätska, klart på en timme!!

Kan inte i mina vildaste fantasier föreställa mig att det finns något mer utöver pedanteri att befatta sig med  //

PS. Fick körförbud eftersom drop-intiderna var slut.

Ja, inte vet jag. Min man är faktiskt lite mer engagerad i hemmet än vad jag är. Blommorna skulle kanske dö om han inte vattnade dem. Många väninnor frågar hur jag gjort för att få honom så engagerad , som om jag hade dresserat honom på något sätt.
Men vi är bara naturligt jämställda, utan millimeterrrättvisa. Han sköter bilarna. Jag sköter kläderna tex. Men vi delar lika, på ett ungefär, vi hjälper och stöttar varandra och vi betalar utgifter efter förmåga. För mig är det så självklart bara och han kommer från ett lantbrukarhem där alla alltid bidrar till det gemensamma.

En skillnad jämfört med mina väninnor är att jag aldrig skulle säga till honom att göra saker och aldrig klaga på det han gör. Många av mina väninnor klagar och beordrar sina män. Om min man beordrade mig att göra saker i hemmet och sen klagade på hur jag utförde det, jag skulle nog också strejka i protest. 

Det här förstår jag inte. De flesta lär väl känna varandra innan man väljer att försöka få barn tillsammans? Då hinner man ju se om man har liknande värderingar och ungefär samma nivå på renlighetskrav och kost. Hur kan det komma som en överraskning? Jag tycker inte att kvinnan har rätt att diktera vad som är en rimlig nivå, inte mannen heller. 

Titta på hur mannen beter sig innan man väljer att ha barn med honom. 

Det är naturligtvis inte bara fråga om huruvida man vill vara med sina barn eller inte, alla har sina begränsningar pga jobbsituation, ekonomi och annat som styr om någon kan jobba deltid etc, och det är likadant för män och kvinnor. Enligt statistiken har väl oftast mamman mindre lön än pappan och pga familjens ekonomi blir det ofta då kvinnan som går ner i arbetstid, om nu någon av dem kan göra det.

Jag tror att det är oftare pga ekonomi än könsidentitet som det blir så. Hans manliga könsidentitet? Det låter förlegat, känner inte alls igen detta. Tror du att de flesta går omkring och oroar sig för om andra tycker de är väldigt manliga, eller kvinnliga? De allra flesta män och kvinnor tänker nog på vad som är bra för barnen, för familjen i stort och för ekonomin. 

Vill du vara kvar längre på jobbet, ok, var det då, utan att koppla det till din kvinnlighet. Man prioriterar det man kan och vill, själv har jag alltid jobbat mycket över fulltid och mitt barn har haft långa dagar på förskola och fritids. Men jag har haft viss möjlighet att hämta lite tidigare ibland för att sedan jobba hemifrån på kvällen när barnet somnat (det kan kanske inte alla). Det har jag gjort för att jag velat träffa mitt barn, inte pga att det förväntas av mig. Och med hämta tidigare menar jag kl. 17.30, i stället för 18.30. 

Jag dömer inte föräldrar olika pga om de är kvinnor eller män men jag har svårt att förstå varför någon tar hand om barn, jobb eller hem på ett sätt som styrs av upplevda förväntningar från omvärlden kopplade till könsroller. 

Men det här är argument som i mångas förhållanden (men kanske inte ditt) blir ett rent maktmissbruk. Allt som är över mannens standard blir enligt logiken kvinnans problem. Om mannen då lägger sig på en standard som innebär att barnen inte har det de behöver, bara får skräpmat och hemmet blir ohygieniskt så har kvinnan inte mycket val.

Finns det folk som springer runt som psykfall en månad innan besiktningsdagen? Jag fick besiktiga vår ena bil när mannen nyligen var på tjänsteresa. Jag åkte bara dit med bilen, fick en kopp kaffe, när kaffekoppen var slut fick jag tillbaka bilen, inga problem sa de. Min man måste sköta bilarna bra, denna bil är ändå tolv år, så ingen ny bil . 

Fast när kvinnan tjänar mest syns ofta samma tendenser trots annan lönefördelning.