Kan ej träffa barnbarnen

Det framkommer inte i din TS vad orsaken är att du inte kan träffa barnbarnen. Kan du förklara lite till? 

Det sjuka är att jag kan inte förklara det?Träffade barnbarnen två gånger förra äret. En gång i juni, då med båda föräldrarna och allt var frid och fröjd och även i september förra året med sonen och båda barnen och vi hade det jättetrevligt. Var ute i naturen, hade picnic och gick i skogen och barnen sprang på stockar på en hinderbana.
Träffade sonen med min andra son i mars i år för att fira min yngre sons 30-årsdag. Vi firade flott på en av stans finaste restauranger och hade det trevligt. Då sa min son att - mamma det är bara att komma över och att jag kunde ta hand om barnen och även deras hund. 

Till saken hör att mamman har adhd, hennes pappa och bror har också det, så jag vet inte hur det påverkar deras relation?Jag är orolig för att deras barn kanske också får adhd med tanke på ärftlighet och det kan ju bli ganska jobbigt. Men det absolut konstigaste är att mitt ex och hans tjej, som inte själv har barn träffar mina barnbarn, men jag som farmor inte kan träffa dom. Jag har frågat massor med gånger, men antingen får jag inget svar eller så säger de att de är upptagna. Om jag frågar om när det skulle passa svarar de inte och jag får ingen förklaring. Ibland känns det som att jag ska bli galen. Hade aldrig kunnat tro att det skulle vara såhär att vara farmor. Ibland önskar jag faktiskt (hemskt nog) att jag aldrig hade fått barnbarn. Det är bara en stor sorg för mig. Dessutom är barnbarnens morfar gammal alkoholist och narkoman, visserligen nykter idag, men han träffar barnbarnen massor. Men min svärdotters familj tog över allt från början. Barnens mormor var med på båda förlossningarna (de kommer från Sverige - det är mer vanligt med sånt i andra länder), mormodern hade nycklar hem till dom och sprang där stup i kvarten och nästan varje gång, de få gånger jag gick hem till dom, var svärdotterns familj nästan alltid där, så jag har inte fått träffa barnbarnen själv särskilt ofta. 

Så dels har jag förlorat massor med tid i mina egna barns liv, vilket inte var mitt val och nu kan jag inte träffa barnbarnen. 

Min svärdotters mormor sa första gången vi sågs, med några andra i den familjen att - i den familjen håller de ihop minsann, vilket gjorde mig förvånad. Första gången man träffar en person och hon sa det inte på ett snällt sätt. Jag tycker det var mycket märkligt. 

Inte lätt att vara farmor
Vi träffar bara barnbarnen några gånger per år
Men mormor och morfar träffar barnbarnen jämt och ständigt
Mitt hjärta är krossat

#4 Det är jättesorgligt när det är en sån obalans. Har du/ni kunnat prata med er son eller svärdotter om det? Det verkar som att det för det mesta är morföräldrarna som träffar sina barnbarn mest. Mina barnbarns morföräldrar tog över allt när barnbarnen kom. Jag har inte haft en chans att komma in där och min son dansar bara efter deras pipa hela tiden. Svärdottern och morföräldrarna bestämmer allt. Det är inte klokt och jättesorgligt. Jag kan bli så arg, ledsen och besviken att jag tänker att jag orkar inte bry mig längre. Ibland tänker jag att jag får låtsas som att de inte finns för att förtränga sorgen. När jag försökt prata om det här med sonen och svärdottern blir de bara sura och kan inte förklara varför. Jag får inga svar.

Ja en del av ens liv blir förstört när man inte får vara en del av barnbarnens liv. Det är en grymt att göra så.

Jag kommer med lite andra perspektiv här, som troligtvis inte gör någon skillnad i din sorg, men tänker om det kan vara samma lika. 

Vi är tre syskon i min familj. bpde jag och min syster träffar våra föräldrar mycket, vilket innebär att våra barn hänger med sina morföräldrar jämt och ständigt. Kul! 

Vi har också en bror. Även han med barn. Han håller sig mest för sig själv. Orkar knappt ringa eller ses och suckar och stånkar inför varje tillställning. Han träffar bara våra föräldrar när han absolut måste, vilket innebär att hans barn inte får träffa sin farmor och farfar mer än någon gång om året. Dock umgås dom mycket med hans frus familj. 

Det beror egentligen på ingenting. Han är sån. han tar inte initiativ och Orkar aldrig. Hans fru orkar, men vänder sig då främst till sin egen sida av familjen, vilket är fullt förståeligt. Våra föräldrar har inte gjort något och är högt älskade av både min bror och barnbarnet, men någon nära kontakt finns inte. Kan du se om det kanske kan vara så även hos dig?

Jag vet att det kan vara otroligt stor skillnad på hur döttrar eller söner är med sina föräldrar. Min sons tjej har jättemycket kontakt med sin familj och sonen hakar på. Det konstiga är att mitt ex, mina barns pappa och hans ?nya?, blir bjudna hem till nin son och barnbarnen men inte jag. Mitt ex, hans tjej och jag behöver ju inte ses samma dag. Vill helst inte träffa dom med tanke på vad de gjort. Det var ett fruktansvärt svek.
Och vad som är otroligt frustrerande är att jag får inget svar från vare sig sonen eller hans tjej, varför vi inte kan ses. Det är bara tyst?
En gång sa min son att han känner sig så stressad, att alla rycker och drar i honom och jag vet att hans tjejs familj är på otroligt mycket. De tycker att deras dotter fått ett riktigt kap i min son, men det känns för djävligt att de får all tid. Ingen av de bryr sig att jag aldrig kan träffa mina barnbarn.
Jag vill bara glömma bort dom. Orkar inte jaga dom mer?Det sorgliga är bara att jag är 63 år och jag vet ju inte hur länge jag lever. Båda mina föräldrar dog när de var 63 och 61 år. 

Jag är Ledsen att höra hur du behöver ha det. Vad ont det måste göra. Det stora sveket, är det att du inte får träffa barnbarnen eller är det något annat jag missade? Annars ligger nog problemet just i det, vad det nu må vara. 

Har du funderat på att skriva ett brev? Ibland är det lättare att ta emot kritik när man inte har personen i telefon eller framför en. Kanske kan du skriva och återigen, säg att det är sista gången, fråga varför och vad det är som hänt. 

#10 Jag har verkligen försökt allt. Ringt, messat långa meddelanden, bett om svar men det är bara tyst. Min son sa en gång att han är så stressad för att alla drar och rycker i honom. Vet att hans tjejs familj är på jättemycket och hans tjej planerar allt möjligt hela tiden. Hon har adhd, hennes pappa och bror har också adhd och det är väl inte så lätt kanske att vara med adhd-människor alla gånger. Jag har absolut inget emot människor med diagnoser. Har jobbat med många med olika typer av diagnoser. 

Jag är självklart orolig för att deras barn ska få adhd också. Risken är stor när ens förälder har det och så många i nära släkten.

Sen vill jag inte gärna träffa mina barns pappa och hans tjej, då de gick bakom ryggen på mig när min mamma var döemde i cancer och mina barn var små. De splittrade familjen, men DE träffar barnbarnen m m. Mitt ex? tjej kan inte själv få barn, så det känns extradjävligt att hon umgås med min son och mina barnbarn. Vi behöver inte träffas samtidigt och det vet min son mycket väl om och det bör inte vara några problem. 

Tack och lov har jag mycket fin kontakt med min äldre son. Han är mycket mer förståndig, fast han inte har några barn än. Man kunde tro att när människor får barn växer förståndet, men det verkar tyvärr inte alltid vara så.