Kan ej träffa barnbarnen

Det sjuka är att jag kan inte förklara det?Träffade barnbarnen två gånger förra äret. En gång i juni, då med båda föräldrarna och allt var frid och fröjd och även i september förra året med sonen och båda barnen och vi hade det jättetrevligt. Var ute i naturen, hade picnic och gick i skogen och barnen sprang på stockar på en hinderbana.
Träffade sonen med min andra son i mars i år för att fira min yngre sons 30-årsdag. Vi firade flott på en av stans finaste restauranger och hade det trevligt. Då sa min son att - mamma det är bara att komma över och att jag kunde ta hand om barnen och även deras hund. 

Till saken hör att mamman har adhd, hennes pappa och bror har också det, så jag vet inte hur det påverkar deras relation?Jag är orolig för att deras barn kanske också får adhd med tanke på ärftlighet och det kan ju bli ganska jobbigt. Men det absolut konstigaste är att mitt ex och hans tjej, som inte själv har barn träffar mina barnbarn, men jag som farmor inte kan träffa dom. Jag har frågat massor med gånger, men antingen får jag inget svar eller så säger de att de är upptagna. Om jag frågar om när det skulle passa svarar de inte och jag får ingen förklaring. Ibland känns det som att jag ska bli galen. Hade aldrig kunnat tro att det skulle vara såhär att vara farmor. Ibland önskar jag faktiskt (hemskt nog) att jag aldrig hade fått barnbarn. Det är bara en stor sorg för mig. Dessutom är barnbarnens morfar gammal alkoholist och narkoman, visserligen nykter idag, men han träffar barnbarnen massor. Men min svärdotters familj tog över allt från början. Barnens mormor var med på båda förlossningarna (de kommer från Sverige - det är mer vanligt med sånt i andra länder), mormodern hade nycklar hem till dom och sprang där stup i kvarten och nästan varje gång, de få gånger jag gick hem till dom, var svärdotterns familj nästan alltid där, så jag har inte fått träffa barnbarnen själv särskilt ofta. 

Så dels har jag förlorat massor med tid i mina egna barns liv, vilket inte var mitt val och nu kan jag inte träffa barnbarnen. 

Min svärdotters mormor sa första gången vi sågs, med några andra i den familjen att - i den familjen håller de ihop minsann, vilket gjorde mig förvånad. Första gången man träffar en person och hon sa det inte på ett snällt sätt. Jag tycker det var mycket märkligt. 

#10 Jag har verkligen försökt allt. Ringt, messat långa meddelanden, bett om svar men det är bara tyst. Min son sa en gång att han är så stressad för att alla drar och rycker i honom. Vet att hans tjejs familj är på jättemycket och hans tjej planerar allt möjligt hela tiden. Hon har adhd, hennes pappa och bror har också adhd och det är väl inte så lätt kanske att vara med adhd-människor alla gånger. Jag har absolut inget emot människor med diagnoser. Har jobbat med många med olika typer av diagnoser. 

Jag är självklart orolig för att deras barn ska få adhd också. Risken är stor när ens förälder har det och så många i nära släkten.

Sen vill jag inte gärna träffa mina barns pappa och hans tjej, då de gick bakom ryggen på mig när min mamma var döemde i cancer och mina barn var små. De splittrade familjen, men DE träffar barnbarnen m m. Mitt ex? tjej kan inte själv få barn, så det känns extradjävligt att hon umgås med min son och mina barnbarn. Vi behöver inte träffas samtidigt och det vet min son mycket väl om och det bör inte vara några problem. 

Tack och lov har jag mycket fin kontakt med min äldre son. Han är mycket mer förståndig, fast han inte har några barn än. Man kunde tro att när människor får barn växer förståndet, men det verkar tyvärr inte alltid vara så.

Till #11 
Allt har varit så konstigt ända från början. Barnens mormor var med på forlossningarna och tog över som någon slags extramamma. Hon hade nycklar hem till min son och sin dotter och sprang där stup i kvarten. Jag kunde nästan aldrig få träffa mitt/mina barnbarn för mig själv. De liksom slukade både min son och barnbarnen med hull och hår. Gammelmormor sa att - i den släkten håller de ihop minsann. Det sa hon till mig första gången hon träffade mig?! Bsrnens morfar tyckte JAG skulle släppa taget om min son och själv ränner han hemma hos dom hela tiden. Hans senaste son, med en annan mamma, är i samma åkder som min sons första dotter. Min sons barn var inte planerade. Det har mamman själv sagt. 

För mig känns det som att allt detta var planerat från min svärdotterns familjs sida. Svärdottern köpte även en hund utan min sons vetskap när han var på jobbresa. Tycker inte man gör så utan att diskutera igenom saken. 

Försökte få hjälp och stöd från min svärdotters pappa, men han är bara tyst. Den familjen är så överlycklig för att deras dotter har min son. Svärdottern, hennes pappa och bror har alla adhd, så det känns inte heller så roligt med tanke på barnbarnen.

Min äldste som har pratat med sin bror, men han är bara tyst och har ingen förklaring. Han har förändrats jättemycket sen han blev ihop med sin tjej och tyvärr inte till det bättre. 

Jag har sagt och skrivt allt möjligt, men det är tyst. Det spelar ingen roll om jag erbjuder min hjälp på olika sätt. Det är bara hennes familj som gäller och han tycker väl det är jättebekvämt. 

Men jag får väl tänka att jag gjort mitt och jag tänker inte böna och be om att träffa mina barnbarn. Det känns förödmjukande och kränkande. 

Till #16
Vi har allrid haft trevligt när jag träffat barnbarnen med min son eller med min svärdotter. Jag har ALDRIG suttit och beklagat mig eller gnällt utan fokuserat 100 % på att vi ska ha det trevligt.
Men när tiden går och jag inte kunnat träffa barnbarnen på ett helt år, vilka bara bor tre mil ifrån mig, känns det otroligt ledsamt. Speciellt när jag vet att svärdotterns familj träffar de jätteofta. Och som sagt, jag får ingen vettig förklaring till varför det är så.
Men jag har diskuterat detta med min äldre son och funnit lite tröst i vad han upplevt och sagt. Han tycker att svärdotterns familj är väldigt speciell och att barnbarnen är ganska vilda och jobbiga och min son tycker inte det vore ett dugg konstigt om de har/får adhd. 
Jag ger upp och tänker inte göra nåt mer. Ingen ide. Tycker dock väldigt synd om barnen. Jag älskar dom och vill dom allt gott och jag vet att de mår inte bättre utan mig. De har alltid varit jätteglada när vi träffats. Men det går inte att komma ifrån att det gör ont i hjärtat på mig som farmor. Men det är deras förlust och synd att föräldrarna inte förstår hur fel det här är mot barnen. De har inte valt detta. Det vet jag. 

Till # 18
Vad jag förstod från min äldre son var att han tycker att min svärdotters familj är väldigt speciell och ?knasig? och att barnen är ?jobbiga?. Jag var inte med när mitt äldsta barnbarn fyllde 7, men det var visst en ganska kaotisk tillställning. Så jag kände att då gick jag väl inte miste om så mycket. Dessutom överöses barnen med presenter, som de sen ändå inte bryr sig särskilt mycket om.
Det här är lite från ämnet men jag köpte en fin dyr märkessminkpåse till mamman, men den hamnade i barnens leksakslåda. Sen har jag köpt dyra fina saker till barnen också och de har bara försvunnit. Inte kul att köpa saker som ändå inte uppskattas och som inte verkar betyda nåt.
Har skickat fina böcker till barnen, där man bytt ut namnen till deras namn, men mamman påstår att böckerna inte kommit fram. Mycket märkligt. 
Det sorgliga är också att mina barns pappa brydde sig aldrig om min mamma, barnens mormor. Hon sa till mig att hon kände att barnens pappa inte gillade henne. Min mamma var en fantastiskt kärleksfull och varm människa och folk tyckte jättemycket om henne. Så det är så konstigt att min svärdotter och min son beter sig som de gör, utan någon vettig förklaring. 
De ska få vara ifred. Jag vet när jag är önskad eller inte och då får det vara så. 

Till #20
Tyvärr kan jag inte rå för att du inte kan se någon röd tråd i vad jag skriver. Det krävs en hel del livserfarenhet för att förstå sig på sånt här.
Vad jag tycker är väldigt märkligt är att sonens pappa med sin kvinna splittrade vår familj, gjorde så att mina söner och givetvis även jag, mådde otroligt dåligt pga deras pappas och hans nya tjejs svek i en fruktansvärt sorglig situation med sjukdom och dödsfall. De är hjärtligt välkomna att fira barnbarnen men inte jag. Jag som fött barnen och varit på väg att dö ett par gånger innan. Jag har inte fött barn för att en barnlös bedragerska ska leva med mina barn och träffa barnbarnen. Varför skulle jag unna henne den glädjen? Är det verkligen svårt att förstå? Jag bar mina barn, födde dom och gjorde grovjobbet med barnen och sen kommer denna ?kvinna? och ska leva med mina barn?
Hur är det möjligt att min son och hans tjej tycker det är helt självklart att de ska träffa barnbarnen, men inte jag?
Jag tror inte att någon som inte varit i en sådan här situation kan någonsin förstå. 
Och sen att saker jag av kärlek köpt till min svärdotter och barnbarnen behandlas som nåt slags skräp. 

Skriv inte att jag ska prata med någon kurator eller psykolog. Det har jag gjort, men de kan inte hjälpa mig med att få träffa min son och mina barnbarn. 
Mina söners pappa har också sagt att svärdottens familj tagit över allt, vilket dom gjort. Det går inte att komma in där. De är som en sekt.
Jag varken orkar eller har lust att skriva allt. 
Nu är det som det är och det är bara att acceptera. Det är deras förlust och farmödrar växer inte på trän precis. Alla barn har varken far- eller morföräldrar, vilket är otroligt sorgligt. 

Till #24
Den största anledningen till varför jag inte kan träffa barnbarnen är att svärdotterns familj ända från början la beslag på barnbarnen. Svärdotterns mamma var med på båda förlossningarna, hade nyckel hem till dom, rände där stup i kvarten med sin mamma och syster och svärdotterns pappa dök upp titt som tätt. Jag kunde nästan aldrig få träffa mitt/mina barnbarn för mig själv. 
Och barnen var inte planerade. Mamman älskade att sitta och titta på Teenage Mom på TV och var besatt av att få barn tidigt. Sen märkte man ju att hon behövde himla mycket hjälp av sin mamma pga att hon var lite för ung när hon fick barnen. Jag var glad när de fick barn men blev mer och mer ledsen med tiden, när jag inte fick plats där. Känns inte kul. Jag kommer från en stor familj med många syskon och syskonbarn, så jag har mycket erfarenhet av barn.

Jag är helt uppriktig när jag talar om att jag inte vet varför det är på det här sättet. Min son sa senast vi sågs för några månader sen att det är bara att komma över, jag kan vara med barnbarnen och deras hund. Sen när jag frågar när det skulle passa är det bara helt knäpptyst och jag får inget svar. Om jag föreslagit dag är de alltid upptagna.
Så - nej jag köper inte att det skulle vara mitt fel att inte vi ses. Har frågat varför de beter sig som de gör, men får inget svar. Jag är ingen tankeläsare. 

Till #29

Det är tröttsamt att lyssna på människor som troligtvis definitivt inte varit med om den situation jag varit med om. Eller har du det? Bli övergiven av sin partner när ens mamma ligger för döden i cancer, blir utslängd ut ur huset efter detta, pappan till barnen bryr sig inte ett dugg om var hans barn skulle bo efter detta, en ny kvinna flyttar in med mina barn. De som bedrog mig och splittade familjen. Och sen väljer ändå sonen att umgås med pappan och hans nya, de som förstört nåt helt otroligt.
Om du varit med om liknande skulle jag nog lyssna mer på dina råd. Och jag säger dig att vi har ALDRIG pratat om de här sakerna när vi umgåtts. Vi har alltid haft det trevligt när vi umgåtts, förutom när barnens pappas tjej betett sig väldigt klumpigt, okänsligt och egoistiskt. Och det är inte bara jag som tycker det. Det är inte ok att komma och rycka barnet ur min sons famn när vi satt med henne efter dopet och hade det mysigt. Otroligt fräckt gjort.
Hur i helsike skulle du fråga eller göra om du ville träffa ditt barn och barnbarn? Man kan väl för helvete inte göra fel om man frågar helt normalt när vi kunde ses och ger förslag på dag. Och - ja, det känns inte kul att mina barns pappa och hans tjej träffar barnen med tanke på vad de gjort. Jag kommer ALDRIG förlåta dom för på vilket sätt de splittrade familjen på. Kom igen om du varit med om något liknande själv. Då hade det varit intressant att höra hur du hade upplevt allting. Människor som känner mig och vet hur allt gick till tycker det är för djävligt, så jag är inte den enda att tycka det. 
Jag känner ingen som varit med om liknande, dvs blivit bedragen och övergiven av sina barns pappa när man mist sina föräldrar. 

Jag är dessutom helt hundra på att barnens pappa hade aldrig förlåtit mig och velat se mig över huvudtaget om jag hade gjort detsamma mot honom. Det vet jag. Han är den tjurigaste och mest långsinte männkska jag vet. Han hade blivit fullständigt knäckt om det hade hänt honom. Han har desdutom ALDRIG varit ensam i hela sitt liv. Han klarar inte av det. Hoppar från det ena förhållandet till det andra, vilket jag inte gjort. Han än är inte en bra förebild för mina barn?sorry to say? 

Jag säger bara - SUCK!
Jag har inte gjort nåt konstigt eller fel när jag umgåtts med mina barnbarn, min son eller svärdotter. Absolut inte! Och jag är verkligen inte den enda som inte vill umgås med sitt ex och hans ?nya?. Varför skulle jag det? Det finns 365 dagar på året och då kan jag träffa mina barnbarn, min son och svärdotter nån annan dag. 
Om du tycker att jag är självcentrerad pga att jag är ledsen för att jag inte kan träffa mina barnbarn, så får det stå för dig. Jag vore ju konstig om jag vore glad för att jag inte kan träffa dom, Men jag orkar inte bry mig längre. Ingen ide. Om de vill nåt får de komma till nig.
Ingen normal förälder kan vara glad om man inte kan träffa sina barn eller barnbarn. Är det att vara självcentrerad?😳

Det är så sorgligt för du har ingen aning om vad du skriver. Du vet inte hur min svärdotter och hennes familj är. Min son är helt i händerna på dom. Han har förändrats nåt helt otroligt sen han började umgås med dom och fick barn.
Varför utgår du hela tiden utifrån att allt detta är mitt fel?
Jag tänker inte lägga ner nån mer energi på dessa människor och du behöver inte bemöda dig om att komma med utlåtanden om hur jag borde ha gjort eller bör göra. Jag kan inte göra mer. Jag är inte en trollkarl. 

Vad vet du om vad jag har erbjudit dom och vad jag velat bidra med och hjälpa till med? Jag har tagit hand om deras hund en hel del sen han var en liten valp. Jag har massor med gånger sagt att jag vill gärna vara med barnen, vara barnvakt och hundvakt, men det är alltid hennes familj som tar över allt. Jag kan väl inte tvinga mig på dom heller. 
Så du är helt ute och cyklar när du tror att jag tänker bara på mig själv. Jag vill ju inget hellre än att hjälpa till, men kan inte.
Jag skulle jättegärna vilja avlasta dom och jag är definitivt inte självisk. Du har fått allt om bakfoten. Så sitt inte där och skriv saker som absolut inte stämmer. 
Jag tog hand om mitt ex? barnbarn och det var absolut inga problem. Det fungerade alldeles utmärkt. 

Det är helt självklart att det är viktigt att trivas med varandra. Jag har inte haft några problem med att umgås med min son, men allt förändrades när han kom in i den familjen. Den familjen och jag är väldigt olika. Vi har ganska så olika intressen. Jag och min äldste son är mycket kulturella och kanske lite mer intellektuella än min svärdotters familj, så det kan nog bli lite krock där, men det ska ju inte få hindra att jag ska kunna träffa mina barnbarn. Jag behöver inte frottera mig med min svärdotters familj - jag syftar på hennes mamma, mostrar och gammelföräldrar. Det enda jag vill är att kunna umgås med min son och barnbarnen. Det är inte en onormal önskan.
Var hos frissan häromdagen, en fin vän. Hon sa att hon skulle dö om hon inte kunde träffa sina barnbarn, vilka hon träffar varje helg. 

Jag har frågat min son och hans tjej om jag gjort nåt fel och om de tycker det, har jag bett dom tala om vad i så fall. Men det är bara tyst från dom. Jag är ingen tankeläsare. Jag kan ju inte tvinga människor att prata om de inte vill. 
Har även bett om ursäkt för ifall jag gjort nåt fel mot dom. 
Det finns inget mer att göra.