Kan ej träffa barnbarnen

Jag kommer med lite andra perspektiv här, som troligtvis inte gör någon skillnad i din sorg, men tänker om det kan vara samma lika.

Vi är tre syskon i min familj. bpde jag och min syster träffar våra föräldrar mycket, vilket innebär att våra barn hänger med sina morföräldrar jämt och ständigt. Kul!

Vi har också en bror. Även han med barn. Han håller sig mest för sig själv. Orkar knappt ringa eller ses och suckar och stånkar inför varje tillställning. Han träffar bara våra föräldrar när han absolut måste, vilket innebär att hans barn inte får träffa sin farmor och farfar mer än någon gång om året. Dock umgås dom mycket med hans frus familj.

Det beror egentligen på ingenting. Han är sån. han tar inte initiativ och Orkar aldrig. Hans fru orkar, men vänder sig då främst till sin egen sida av familjen, vilket är fullt förståeligt. Våra föräldrar har inte gjort något och är högt älskade av både min bror och barnbarnet, men någon nära kontakt finns inte. Kan du se om det kanske kan vara så även hos dig?

Anonym (Andra perspektiv)

Tue 5 Sep 2023 08:02

#9

Anonym (Titti) skrev 2023-09-05 02:47:36 följande:

Jag vet att det kan vara otroligt stor skillnad på hur döttrar eller söner är med sina föräldrar. Min sons tjej har jättemycket kontakt med sin familj och sonen hakar på. Det konstiga är att mitt ex, mina barns pappa och hans ?nya?, blir bjudna hem till nin son och barnbarnen men inte jag. Mitt ex, hans tjej och jag behöver ju inte ses samma dag. Vill helst inte träffa dom med tanke på vad de gjort. Det var ett fruktansvärt svek.
Och vad som är otroligt frustrerande är att jag får inget svar från vare sig sonen eller hans tjej, varför vi inte kan ses. Det är bara tyst?
En gång sa min son att han känner sig så stressad, att alla rycker och drar i honom och jag vet att hans tjejs familj är på otroligt mycket. De tycker att deras dotter fått ett riktigt kap i min son, men det känns för djävligt att de får all tid. Ingen av de bryr sig att jag aldrig kan träffa mina barnbarn.
Jag vill bara glömma bort dom. Orkar inte jaga dom mer?Det sorgliga är bara att jag är 63 år och jag vet ju inte hur länge jag lever. Båda mina föräldrar dog när de var 63 och 61 år.

Jag är Ledsen att höra hur du behöver ha det. Vad ont det måste göra. Det stora sveket, är det att du inte får träffa barnbarnen eller är det något annat jag missade? Annars ligger nog problemet just i det, vad det nu må vara.

Har du funderat på att skriva ett brev? Ibland är det lättare att ta emot kritik när man inte har personen i telefon eller framför en. Kanske kan du skriva och återigen, säg att det är sista gången, fråga varför och vad det är som hänt.

Anonym (Andra perspektiv)

Thu 7 Sep 2023 21:45

#11

Aina03 skrev 2023-09-05 15:42:29 följande:

#10 Jag har verkligen försökt allt. Ringt, messat långa meddelanden, bett om svar men det är bara tyst. Min son sa en gång att han är så stressad för att alla drar och rycker i honom. Vet att hans tjejs familj är på jättemycket och hans tjej planerar allt möjligt hela tiden. Hon har adhd, hennes pappa och bror har också adhd och det är väl inte så lätt kanske att vara med adhd-människor alla gånger. Jag har absolut inget emot människor med diagnoser. Har jobbat med många med olika typer av diagnoser.

Jag är självklart orolig för att deras barn ska få adhd också. Risken är stor när ens förälder har det och så många i nära släkten.

Sen vill jag inte gärna träffa mina barns pappa och hans tjej, då de gick bakom ryggen på mig när min mamma var döemde i cancer och mina barn var små. De splittrade familjen, men DE träffar barnbarnen m m. Mitt ex? tjej kan inte själv få barn, så det känns extradjävligt att hon umgås med min son och mina barnbarn. Vi behöver inte träffas samtidigt och det vet min son mycket väl om och det bör inte vara några problem.

Tack och lov har jag mycket fin kontakt med min äldre son. Han är mycket mer förståndig, fast han inte har några barn än. Man kunde tro att när människor får barn växer förståndet, men det verkar tyvärr inte alltid vara så.

Jag förstår att du inte vill träffa barnens pappa och han nuvarande. Det hade inte jag heller velat göra. Det är en svår situation du befinner dig i, men samtidigt känns det som att du har försökt att sträcka ut många händer. Kanske är det daga att förlika sig med att situationen ser ut som den gör - just nu. Testa att ge lite utrymme och se om det sker någon förändring. Jag förstår att det kan vara läskigt, speciellt när det finns ett barnbarn som du så gärna vill ha kontakt med, men man kan inte tvinga andra att ses.

Har du fler barn än sonen? kanske kan du be någon annan närstående att försöka luska ut vad det kan vara. Kanske någon som kan fråga honom vad som händer eftersom du känner sig ledsen och undanskuffad?

Anonym (Andra perspektiv)

Sun 10 Sep 2023 00:18

#13

Aina03 skrev 2023-09-07 22:43:11 följande:

Till #11
Allt har varit så konstigt ända från början. Barnens mormor var med på forlossningarna och tog över som någon slags extramamma. Hon hade nycklar hem till min son och sin dotter och sprang där stup i kvarten. Jag kunde nästan aldrig få träffa mitt/mina barnbarn för mig själv. De liksom slukade både min son och barnbarnen med hull och hår. Gammelmormor sa att - i den släkten håller de ihop minsann. Det sa hon till mig första gången hon träffade mig?! Bsrnens morfar tyckte JAG skulle släppa taget om min son och själv ränner han hemma hos dom hela tiden. Hans senaste son, med en annan mamma, är i samma åkder som min sons första dotter. Min sons barn var inte planerade. Det har mamman själv sagt.

För mig känns det som att allt detta var planerat från min svärdotterns familjs sida. Svärdottern köpte även en hund utan min sons vetskap när han var på jobbresa. Tycker inte man gör så utan att diskutera igenom saken.

Försökte få hjälp och stöd från min svärdotters pappa, men han är bara tyst. Den familjen är så överlycklig för att deras dotter har min son. Svärdottern, hennes pappa och bror har alla adhd, så det känns inte heller så roligt med tanke på barnbarnen.

Min äldste som har pratat med sin bror, men han är bara tyst och har ingen förklaring. Han har förändrats jättemycket sen han blev ihop med sin tjej och tyvärr inte till det bättre.

Att flera i familjen har adhd är inget som du behöver lägga större vikt på. Det är inte alls säkert att det går vidare till barnbarnet och idag finns det massor med bra hjälpmedel för de barn som behöver extra stöd i skolan. Många med adhd blir chefer, läkare, advokater, konstnärer, IT tekniker och allt mellan himmel och jord. Adhd är ingen begränsning länge, utan mer ett hinder man måste komma över.

Jag kanske inte alls har rätt i det jag säger men jag tycker mig ändå se så många likheter med min egen bror, hans fru och deras barn. Hon är den drivande, vill ha med sin sida av familjen i allt. Det är, logiskt trots allt, där hon känner sig trygg och bekväm. Våra föräldrar har alltid kommit långt bak i ledet på personer att prioritera. Det är min brors fel, inte hans fru att skylla. Länge anklagade vi henne för att han gled ifrån oss mer och mer, men med tiden kom han tillbaka. Idag är kontakten helt okej. Hennes familj är fortfarande 85% och våra föräldrar resterande 15%.

Jag tror att mycket känns extra hårt eftersom du inte får något svar på varför det har blivit som det har blivit. Jag vet att du Säger att han bara är tyst, men är han verkligen helt tyst. Och hur besvarar ni tystnaden? Kan du försöka Omformulera frågan ?

istället För - varför får jag aldrig träffa barnbarnen?

säg - Jag vet att du säger att ni har mycket på bordet, men jag känner mig bortglömd och det gör mig ont. Finns det något jag kan göra för att förbättra situationen?

Anonym (Andra perspektiv)

Mon 11 Sep 2023 19:54

#15

Aina03 skrev 2023-09-11 00:04:51 följande:

Jag har sagt och skrivt allt möjligt, men det är tyst. Det spelar ingen roll om jag erbjuder min hjälp på olika sätt. Det är bara hennes familj som gäller och han tycker väl det är jättebekvämt.

Men jag får väl tänka att jag gjort mitt och jag tänker inte böna och be om att träffa mina barnbarn. Det känns förödmjukande och kränkande.

Det känns ändå som en ganska klok och genomtänkt tanke. Du ska nog inte böna och be och du ska nog inte fortsätta fråga. en kan bara göra så mycket en kan.

Se tiden an. När barnbarnen blir äldre kanske de själva söker sig till dig, frågar pappa om farmor eller vill ta kontakt. Var då öppen för de. Barnen är lika drabbade som du och har ingen makt i vad din son väljer att göra. Om de inte tar kontakt får du fundera på det där och då.

Anonym (Andra perspektiv)

Mon 11 Sep 2023 22:47

#18

Aina03 skrev 2023-09-11 22:35:06 följande:

Till #16
Vi har allrid haft trevligt när jag träffat barnbarnen med min son eller med min svärdotter. Jag har ALDRIG suttit och beklagat mig eller gnällt utan fokuserat 100 % på att vi ska ha det trevligt.
Men när tiden går och jag inte kunnat träffa barnbarnen på ett helt år, vilka bara bor tre mil ifrån mig, känns det otroligt ledsamt. Speciellt när jag vet att svärdotterns familj träffar de jätteofta. Och som sagt, jag får ingen vettig förklaring till varför det är så.
Men jag har diskuterat detta med min äldre son och funnit lite tröst i vad han upplevt och sagt. Han tycker att svärdotterns familj är väldigt speciell och att barnbarnen är ganska vilda och jobbiga och min son tycker inte det vore ett dugg konstigt om de har/får adhd.
Jag ger upp och tänker inte göra nåt mer. Ingen ide. Tycker dock väldigt synd om barnen. Jag älskar dom och vill dom allt gott och jag vet att de mår inte bättre utan mig. De har alltid varit jätteglada när vi träffats. Men det går inte att komma ifrån att det gör ont i hjärtat på mig som farmor. Men det är deras förlust och synd att föräldrarna inte förstår hur fel det här är mot barnen. De har inte valt detta. Det vet jag.

Jag inflikar här även om det inte var jag som skrev #16.

Huruvida barnen får adhd eller inte är inget du ska lägga någon vikt i. Det är helt irrelevant för sammanhanget och har inget att göra med hur din son väljer bort en nära kontakt med dig just nu.

Om din äldre son hade förklaringar som gav klarhet kanske du kan finna lite tröst där? Du behöver naturligtvis inte tycka eller känna likadant I frågan, men det kanske blir lite lättare att förstå varför de gjort de val de gjort. Det beror nog inte på om barnen är jobbiga eller inte, har adhd eller inte. Men kanske kan det vara något annat som du fick information om och som du kan sätta i perspektiv?

Kan ej träffa barnbarnen

INNEHÅLL