Kan ej träffa barnbarnen

Jag förstår att du inte vill träffa barnens pappa och han nuvarande. Det hade inte jag heller velat göra. Det är en svår situation du befinner dig i, men samtidigt känns det som att du har försökt att sträcka ut många händer. Kanske är det daga att förlika sig med att situationen ser ut som den gör - just nu. Testa att ge lite utrymme och se om det sker någon förändring. Jag förstår att det kan vara läskigt, speciellt när det finns ett barnbarn som du så gärna vill ha kontakt med, men man kan inte tvinga andra att ses. 

Har du fler barn än sonen? kanske kan du be någon annan närstående att försöka luska ut vad det kan vara. Kanske någon som kan fråga honom vad som händer eftersom du känner sig ledsen och undanskuffad?

Till #11 
Allt har varit så konstigt ända från början. Barnens mormor var med på forlossningarna och tog över som någon slags extramamma. Hon hade nycklar hem till min son och sin dotter och sprang där stup i kvarten. Jag kunde nästan aldrig få träffa mitt/mina barnbarn för mig själv. De liksom slukade både min son och barnbarnen med hull och hår. Gammelmormor sa att - i den släkten håller de ihop minsann. Det sa hon till mig första gången hon träffade mig?! Bsrnens morfar tyckte JAG skulle släppa taget om min son och själv ränner han hemma hos dom hela tiden. Hans senaste son, med en annan mamma, är i samma åkder som min sons första dotter. Min sons barn var inte planerade. Det har mamman själv sagt. 

För mig känns det som att allt detta var planerat från min svärdotterns familjs sida. Svärdottern köpte även en hund utan min sons vetskap när han var på jobbresa. Tycker inte man gör så utan att diskutera igenom saken. 

Försökte få hjälp och stöd från min svärdotters pappa, men han är bara tyst. Den familjen är så överlycklig för att deras dotter har min son. Svärdottern, hennes pappa och bror har alla adhd, så det känns inte heller så roligt med tanke på barnbarnen.

Min äldste som har pratat med sin bror, men han är bara tyst och har ingen förklaring. Han har förändrats jättemycket sen han blev ihop med sin tjej och tyvärr inte till det bättre. 

Att flera i familjen har adhd är inget som du behöver lägga större vikt på. Det är inte alls säkert att det går vidare till barnbarnet och idag finns det massor med bra hjälpmedel för de barn som behöver extra stöd i skolan. Många med adhd blir chefer, läkare, advokater, konstnärer, IT tekniker och allt mellan himmel och jord. Adhd är ingen begränsning länge, utan mer ett hinder man måste komma över. 

Jag kanske inte alls har rätt i det jag säger men jag tycker mig ändå se så många likheter med min egen bror, hans fru och deras barn. Hon är den drivande, vill ha med sin sida av familjen i allt. Det är, logiskt trots allt, där hon känner sig trygg och bekväm. Våra föräldrar har alltid kommit långt bak i ledet på personer att prioritera. Det är min brors fel, inte hans fru att skylla. Länge anklagade vi henne för att han gled ifrån oss mer och mer, men med tiden kom han tillbaka. Idag är kontakten helt okej. Hennes familj är fortfarande 85% och våra föräldrar resterande 15%. 

Jag tror att mycket känns extra hårt eftersom du inte får något svar på varför det har blivit som det har blivit. Jag vet att du Säger att han bara är tyst, men är han verkligen helt tyst. Och hur besvarar ni tystnaden? Kan du försöka Omformulera frågan ? 

istället För - varför får jag aldrig träffa barnbarnen?

säg - Jag vet att du säger att ni har mycket på bordet, men jag känner mig bortglömd och det gör mig ont. Finns det något jag kan göra för att förbättra situationen? 

Jag har sagt och skrivt allt möjligt, men det är tyst. Det spelar ingen roll om jag erbjuder min hjälp på olika sätt. Det är bara hennes familj som gäller och han tycker väl det är jättebekvämt. 

Men jag får väl tänka att jag gjort mitt och jag tänker inte böna och be om att träffa mina barnbarn. Det känns förödmjukande och kränkande. 

Det känns ändå som en ganska klok och genomtänkt tanke. Du ska nog inte böna och be och du ska nog inte fortsätta fråga. en kan bara göra så mycket en kan. 

Se tiden an. När barnbarnen blir äldre kanske de själva söker sig till dig, frågar pappa om farmor eller vill ta kontakt. Var då öppen för de. Barnen är lika drabbade som du och har ingen makt i vad din son väljer att göra. Om de inte tar kontakt får du fundera på det där och då. 

Dina inlägg dryper av bitterhet om att du inte har kontakt med dina barnbarn utifrån att andra människor gjort omoraliska saker, medan du ju haft trevligt de gånger ni setts.

Med stor sannolikhet är det något som faktiskt inte är speciellt trevligt. Antingen att din sons livspartner faktiskt är missunnsam, men mer troligt att din son av oklar anledning faktiskt inte tycker att du är speciellt givande.

Jag tänker att du absolut gör rätt i att prata med psykolog i frågan. Självklart är det en sorg, men själva sorgen kan göra det ännu svårare. Att varje gång man träffas bli påmind om att farmor/mormor vill mer, eller är ledsen gör inte under för relationen.

Till #16
Vi har allrid haft trevligt när jag träffat barnbarnen med min son eller med min svärdotter. Jag har ALDRIG suttit och beklagat mig eller gnällt utan fokuserat 100 % på att vi ska ha det trevligt.
Men när tiden går och jag inte kunnat träffa barnbarnen på ett helt år, vilka bara bor tre mil ifrån mig, känns det otroligt ledsamt. Speciellt när jag vet att svärdotterns familj träffar de jätteofta. Och som sagt, jag får ingen vettig förklaring till varför det är så.
Men jag har diskuterat detta med min äldre son och funnit lite tröst i vad han upplevt och sagt. Han tycker att svärdotterns familj är väldigt speciell och att barnbarnen är ganska vilda och jobbiga och min son tycker inte det vore ett dugg konstigt om de har/får adhd. 
Jag ger upp och tänker inte göra nåt mer. Ingen ide. Tycker dock väldigt synd om barnen. Jag älskar dom och vill dom allt gott och jag vet att de mår inte bättre utan mig. De har alltid varit jätteglada när vi träffats. Men det går inte att komma ifrån att det gör ont i hjärtat på mig som farmor. Men det är deras förlust och synd att föräldrarna inte förstår hur fel det här är mot barnen. De har inte valt detta. Det vet jag. 

Jag inflikar här även om det inte var jag som skrev #16.

Huruvida barnen får adhd eller inte är inget du ska lägga någon vikt i. Det är helt irrelevant för sammanhanget och har inget att göra med hur din son väljer bort en nära kontakt med dig just nu. 

Om din äldre son hade förklaringar som gav klarhet kanske du kan finna lite tröst där? Du behöver naturligtvis inte tycka eller känna likadant I frågan, men det kanske blir lite lättare att förstå varför de gjort de val de gjort. Det beror nog inte på om barnen är jobbiga eller inte, har adhd eller inte. Men kanske kan det vara något annat som du fick information om och som du kan sätta i perspektiv?

Till # 18
Vad jag förstod från min äldre son var att han tycker att min svärdotters familj är väldigt speciell och ?knasig? och att barnen är ?jobbiga?. Jag var inte med när mitt äldsta barnbarn fyllde 7, men det var visst en ganska kaotisk tillställning. Så jag kände att då gick jag väl inte miste om så mycket. Dessutom överöses barnen med presenter, som de sen ändå inte bryr sig särskilt mycket om.
Det här är lite från ämnet men jag köpte en fin dyr märkessminkpåse till mamman, men den hamnade i barnens leksakslåda. Sen har jag köpt dyra fina saker till barnen också och de har bara försvunnit. Inte kul att köpa saker som ändå inte uppskattas och som inte verkar betyda nåt.
Har skickat fina böcker till barnen, där man bytt ut namnen till deras namn, men mamman påstår att böckerna inte kommit fram. Mycket märkligt. 
Det sorgliga är också att mina barns pappa brydde sig aldrig om min mamma, barnens mormor. Hon sa till mig att hon kände att barnens pappa inte gillade henne. Min mamma var en fantastiskt kärleksfull och varm människa och folk tyckte jättemycket om henne. Så det är så konstigt att min svärdotter och min son beter sig som de gör, utan någon vettig förklaring. 
De ska få vara ifred. Jag vet när jag är önskad eller inte och då får det vara så. 

Du tar upp en hel del saker som för mig som utomstående verkar helt ovidkommande (ditt ex relation till din mamma tex). Du ger intryck av att blanda ihop dina känslor i dina olika relationer i ett enda negativt sammelsurium. Jag förstår att du nog är upprörd nu, men du är väldigt ofokuserad och blandar ihop saker som jag inte kan se hör samman, men som uppenbarligen gör det för dig. Om det du skrivit till din son är likt det du skriver här kan jag förstå om han inte orkar svara. Det är svårt att veta vad man ska bemöta.