Roa och leka med sina barn

Hur gör man för att de ska bli mer självständiga eller hur mam säga? 

Förklara för sonen att man turas om att leva hemma hos varandra. Sen kan ju vissa barn vara mer hemkära än andra, men du kanske måste vara lite "hård". Säga tex att idag när du ska till Kalle och leka så ska mamma iväg och göra ärenden".

Dvs ingen är hemma och barnet kan inte vara själv hemma. 

Du får också börja säga till barnen att du inte kan leka med dem varje gång de vill det. När ni ska leka något kan fru säga "mamma är med en stund, men sedan får du/ni leka lite själva. Ge förslag på sådant de klarar av att göra själva. Vill de inte så får de väl ha lite tråkigt? Inga barn dör av det. Du får ta detta i korta stunder så att barnen kan hantera det, sen utökar du tiden. De blir ju äldre också. 

Eftersom dina varn är så pass gamla och van att du roar dem, skulla jag köra en "radikalkur" och jag var du: dvs. sätta ut tider där ni gör något tillsammans och utanför de tiderna vägrar du. Sätt kanske även fasta tider där du får lugn och ro och där de måste vistas någon annanstans (alltså inte i samma rum som du). 
Jag tror inte att de lär sig att roa sig på egen hand med mjuka metoder om de har inte lärt sig det i den åldern.

Ibland är barn bara så.
Ända sedan de föds så får man gå med en känsla av att kanske inte få gjort det man hade tänkt under en dag.
När de var bebisar så kunde de bajsa ner sig precis när man skulle gå = tiden gick och det var dags för mat = man missade den där lunchen pga man blev sittande kvar hemma i soffan med bebis vid bröstet.
Numera kan en kompis boka av en playdate, eller barnet vaknar på fel sida och man känner att den där utflykten eller turen till ICA är dödsdömd från början så man blir kvar hemma = hinner inte baka den där äppelpajen man tänkt. Och att baka MED sur sexåring är lika dödsdömt det.

Mina barn behöver mycket närhet och tid i perioder, särskilt nu när det varit skolstart i nya miljöer och med nya människor runtomkring. Ibland kan det funka att liksom "få igång" dem, att vara med en stund och sen när man märker att spelet/ leken rullar på så kan jag avlägsna mig själv en halvtimme kanske. Men inte mer än så och då vill de ändå vara med mig sen. 

Men jag kan inte säga så mycket om det, det är så att ha barn. Självständigheten kommer. Vissa dagar kan de roa sig själva, de plockar i sina rum, de går ut tillsammans i trädgården, den ena tar fram nåt pyssel som den andra hakar på osv. Andra dagar märker man att det är mer oro och sånt kring dem vilket jag känner även påverkar kreativiteten hos dem. Men de är mina barn och jag har liksom skaffat dem så att köra nåt slags "kur" på dem när de är så pass små (yngsta är sex år) känns inte rätt heller.

Är de läskunniga så kan man kanske skriva ner en massa saker som man rent teoretiskt skulle kunna göra så att de har något att gå tillbaka till när de blir gnälliga och inte har nåt att göra? Stort som smått. 

Jag håller med om att ni har gjort "fel" någonstans. Man börjar redan i tidig ålder med att vänja barnen vid att leka självständigt. Det betyder till att börja med korta stunder av lek på egen hand, som utökas med tiden. I den åldern ska de lätt klara en timme själva, särskilt om de leker med varandra.

Säg till att mamma behöver ta paus, skyll på att du är trött eller något. Säg att du kommer tillbaka om en liten stund, börja med tio minuter.

De behöver inte alls ha gjort fel, av mina fyra barn så är det ett (nr 2) som är som ts'. Förutom att inte vilja leka hemma hos någon annan, fast det ville inte jag när jag var liten. Nej, människor är olika helt enkelt! Och behöver olika saker. Men att de skulle ha gjort "fel"? Nej, det köper jag inte. Utan att veta någonting utom det som står i ts givetvis.

Jag tror på att guida barnen, att visa att det inte är världens undergång att ha lite tråkigt. Att ge odelad uppmärksamhet en stund varje dag för att sedan typ ta tidningen och en kopp kaffe. Och när de sedan kommer bara förklara att nu är det min tur att göra det jag vill göra och då kommer jag inte vara så himla irriterad sedan. 
Kommer det då "Men vad ska jag göööra??" så ha ett par förslag och går det inte hem så brukar jag köra med "Men du vet ju vad vi har för regler och vad du får göra. Fundera och välj något!"

Det är ts själv som kallar det för ett fel, det var därför jag skrev "fel" inom citationstecken. Klaga lagom när man försöker komma med goda råd.

Tack för goda råd! Ska försöka använda dem framöver.

Så svårt med 9 åringen. Flera gånger har vi bestämt med kompisar å sen typ 30 min innan vägrar han åka å leka. Så då får vi skicka å säga att han typ mår dåligt eller nåt. Hände senast igår. Å ändå räknar han kallt med att då blir det spela dator eller åka å spela golf eller nåt. Eller att jag eller pappan ska komma på nåt vi kan göra. Han kan inte tänka ut nånting själv. Väljer man att inte leka med sin kompis kan man ju inte räkna med att bli road hemma sen. 

Å jag känner själv att vi gjort fel. Vi har två barn som är som två plåster på oss vuxna. Å så känns det inte riktigt som att många andra barn är. Men jag kan ha helt fel.

Å jag älskar mina barn å ångrar dem inte en sekund om det låter så. 

Det där är klassiskt. Idag så umgås man mer med sina barn än man gjorde förr.

kommer inte ihåg att mina föräldrar lekte med oss. Vi var med dem men vi lekte alltid med varandra eller med kompisar. Idag är man livrädd att ens barn ska ha tråkigt.

Är själv en sådan förälder som hittar på massa kul med barnen. Sen står vi där, irriterade, över att barnen inte själv leker. 

Tror man som förälder måste ta ett steg tillbaka och låta barnen få ha just tråkigt så de startar själva med egna aktiviteter. Men för oss är det svårt eftersom min man inte klarar av att vara sysslolös eller att se barnen oaktiver
ade.