Sambo söker inte jobb
Sambon har ekonomiskt bistånd och där är ett undantag gjort att de inte räknar in mina inkomster eller utgifter i beräkningen. Detta på grund av min unga ålder i kombination med att jag är student.Så de räknar enbart hans inkomster och utgifter (utgifterna är halva hyran + halva elen + halva elnätet + halva internet + halva hemförsäkringen).
Han täcker sin del men har inga pengar över till mat eller hobbys därefter på grund av en skuld till sin mamma.
Då han ligger på 0 efter betalningen till mamman så täcker jag upp för hans matkostnad och även en del hobbysaker.
Nu börjar jag tappa lusten att lägga pengar på hans hobby och vill typ enbart betala hans del av maten men inget mer. (Detta då jag känner att han inte söker jobb i den mån han hade kunnat samt att det inte har hänt något på de 3 år vi varit tillsammans. Det bara pratas om framtidsdrömmar men inget görs för att tjäna pengar så vi kan nå dit tillsammans. Bara sitter hemma vid tvn eller hobbysaker.)
- Är det orimligt av mig?
Ska tilläggas att han inte söker alla jobb han kan. Till exempel inget inom vården och han söker inte tjänsten som just nu finns tillgänglig som städare via kommunen. Han har jobbat som städare tidigare men "det var ju ett bra, privat företag" och kommunens städjobb kommer att vara skit enligt honom.
Han söker bara jobb som tilltalar honom och/eller jobb son har med hans utbildningar att göra. Men har får inget trots utbildning.
Han har flera år tomt i sitt CV då han levt på ekonomisk bistånd ("soc-bidrag") i flera år samt utbildat sig en del av det.
Jag har sett hans personliga brev en gång och det var väldigt opersonligt och kort. Han visade att han använde en hemsida där man väljer alternativ I en lista vad man vill lyfta fram hos sig själv samt skriver in företagets namn - resten skriver hemsidan åt dig.
Jag har erbjudit mig att hjälpas åt med personligt brev och även CV, men det vill han inte alls för det är hans ensak. Han vill helst inte att jag tipsar om jobb heller för han hittar ju samma när han letar själv.
Jag pluggar och jobbar timmar inom vården på sidan av. Kämpar på i min takt med studierna där jag nästan blivit utbränd därav gått ner studietid. Men krigar på för att ta mig framåt och kunna nå en utbildning jag vill ha & som leder till bättre lön, samt jobbar på sidan av för att kunna spara pengar till min och sambons gemensamma framtid tänker jag, då vi har stora drömmar tillsammans om att ha gård med djur osv.
Fråga nr 1: Just nu når jag väldigt dåligt och han också. Jag har konstant ångest/oro i kroppen. Han har gått och lagt sig 20:00 för att "slippa detta skitliv" ett tag. Pga att han tycker det var fel av mig att handla saker på marknad medans han fick inte köpa något (han frågade heller inte rakt ut direkt till mig, men märkte ju att han ville ha vissa saker). Då drogs det även upp till ytan ordentligt hur fel han tycker det är av mig att tänka att hans pengar är hans och mina är mina.
På grund av detta har det nu uppstått "silent treatment" från hans håll i kombination med dåligt humör och "verbala attacker" alltså nedlåtande saker om hur fan jag kan tänka som jag gör.
Med tanke på hans reaktion så är det kanske jag som är ute och cyklar och har skeva värderingar? Eller?
Jag påstår inte att jag har rätt utan vill verkligen veta HELT ÄRLIGT vad du tycker denna frågan.
Fråga nr 2: Är det orimligt av mig att inte längre vilja lägga ut pengar för annat än mat? Alltså fortsätta betala "hans mat" men inte köpa hobbysaker eller annat och alltså inte låta honom köpa saker med "mina" pengar.
Fråga nr 3: Är det orimligt av mig att förvänta mig att han ska söka alla jobb och ta "första bästa"? Och inte bara jobb som är intressanta för honom. (Så att han får något på CVt och får bra referenser så att han kan söka annat jobb senare.)
Han säger att om han söker och därefter får & tar ett jobb som han inte vill ha så kommer han jobba i några månader och sedan må så dåligt att han inte orkar leva mera.
Att han "inte har det i sig" att ta vilket jobb som helst.
Fråga nr 4: Det han vill egentligen är att vi ska ha gemensam ekonomi på så vis att alla räkningar betalas, det som sedan är kvar delas lika mellan bådas konton att göra vad man vill med. Är det så orimligt att jag inte vill detta? (Hade antagligen kunna tänka mig det om både hade en stadig inkomst oavsett inkomstskillnad, att den ena stöttar den andra i en period på så vis att man ju delar lika på dem pengarna - men pga hur det ser ut i mitt fall så vet jag inte hur lång "period" det kommer vara såhär.)
Tack på förhand för ärliga åsikter oavsett om det är att "stryka mig medhårs" eller ej.
