Sambo söker inte jobb

Hur får han pengar/ersättning om han inte söker jobb? Både socialen och arbetsförmedlingen har krav på att aktivitetsrapportera sedan många år tillbaka? Eller söker han typ 2 st jobb per månad? Låter som van borde blivit utkastat ur systemet för länge sedan isådantfall.  Om det pågått i flera år som du säger. Dessutom måste de flesta idag ingå i någon aktivitet. Typ Rusta/Matcha etc. Så är det något du inte berättat? Har han någon diagnos eller något psykiskt bakom? För de flesta som har någon form av bidrag eller akassa idag. Kan inte maska så där som du beskriver att din sambo gör. 

För övrigt, har en del här rätt sunkig människosyn i denna tråd.Finns många som gör allt för att få ett arbete. Många har dessutom arbetat innan och betalat skatt. Arbetsmarknaden är inte tillför alla. En del kommer alltid ha det svårare. Då är det viktigt att dessa individer får rätt insats. Vilket går sisådär i många fall. Har sett mycket sånt i mitt tidigare arbete . Döm inte en hel grupp. Kanske människor som själva haft det lätt. De brukar ha svårare sätta sig in i svårigheter för en de människor. Okunskapen är stor bland många.

Vad som är rimligt för dig och inte kan du bara svara på själv, men hela resonemanget känns väldigt omoget. Har man valt att gå igenom livet tillsammans med nån annan så innebär det (enligt mig i alla fall) att den enes problem även är den andres. Äkta kärlek ställer inte krav och villkor. Det är arbetsförmedlingens jobb att ställa krav på hans jobbsökande - inte ditt. Det är uppenbart att han mår dåligt över sin situation och har hamnat i en svacka som är svår att ta sig ur. Du borde stötta honom istället för att grubbla över vilka ultimatum du ska ställa. Om ni på allvar har tänkt leva resten av era liv ihop så bör ni vara beredd på att göra det i med OCH motgång, för livet är sällan problemfritt. Hur du formulerar hela situationen, med ledande frågor, tyder också på att du bara är ute efter att få svar från folk som bekräftar att du har rätt och din sambo har fel, vilket i sig är ett tecken på att så inte är fallet.

Du ska börja planera för din framtid. Inte er.

Jag var där du var, jag fick till slut höga skulder pga hans hobby och mina försök att hålla honom glad.
Han lever 25 år senare likadant.

Jag tackar gudarna att vi inte fick barn ihop och jag önskar att jag hade hoppat av tåget tidigare. För mig tog det ytterligare 3 år av dåligt samliv där jag inte kunde göra något av mina intressen innan jag gjorde slut.

Livet tillsammans med någon ska inte vara som ett. Det finns mycket bättre sätt där man stöttar varandra till att bli bättre. Alla min efterkommande partners har varit sådana.

Jag förstår att du älskar honom, men det jag lärt mig genom livet är att älska är inte lika med vi ska dela liv. Älska honom som en vän på håll och finn en älskad person som lever mer likt dig själv. 

Så här: vad andra tycker, om de anser att du gör "rätt" eller ej spelar ingen roll. Frågan är om DU vill leva så här. Han kommer inte ändras helt plötsligt. Nu har han ju vant sig vid ett sysslolöst liv, så även om han fick sitt drömjobb skulle det nog bli svårt för honom att ställa om. Vill du ha det såhär i 20 år till? Det måste du fråga dig.

Jag har en vän vars man varit arbetslös i 30+ år. Han har en humanistisk utbildning, fick inget jobb inom det och ville inte ta andra jobb. De har inga bidrag. Hon har jobbat heltid, plus extrajobb hela deras liv tillsammans, och varit huvudansvarig för barnen. Hon har gått in i väggen, men hade inget annat val än att kravla till arbetsmarknaden igen (och bli utbränd igen), men  ta sig tillbaka till arbetsmarknaden igen. 

Maken har hjälpt henne en del med mindre uppgifter när hon jobbat på distans, men annars inte gjort något. Han har sedan länge slutat söka jobb, och går hemma. De har gemensam ekonomi så han har flera dyra hobbies. Länge bodde de i ett dåligt område med usla skolor, men nu har de kunnat flytta till ett bra område tack vare ett arv från hennes familj.

De har två barn, en dotter som läser på universitetet och verkar fungera bra, och en son som blivit hemmasittare och inte vill gå till skolan ( kanske för att han medvetet eller omedvetet "lärt sig" att mannens roll är att inte göra något, och bli omhändertagen ändå, men det är svårt att veta).

Deras liv fungerar alltså, men hustrun i familjen har fått betala dyrt för det. Vad jag vet har de inga trassel i äktenskapet, men min väninna är alltid trött när vi träffas