Ni som har barn med adhd, har de sociala relationerna förbättras med medicin?

Jag har två killar med adhd. De medicinerar bara på skoldagar. Utanför skolan fungerar det sociala bra, men för ena sonen funkade det sociala inte så bra i skolan innan han inte började med medicin. Började nu i sexan. Han var oschysst även mot de som han är kompis med. 

Jag tror att det berodde på att hela skolsituationen var för svår utan medicin, han klarade inte av kraven och då spårade allt ur. Han hakar också upp sig på småsaker och det går inte att resonera med honom kring detta. 

Så förhoppningsvis kommer det bli lättare för ditt barn att må bättre i skolan och därmed inte bli lika arg mot kompisarna. 

Som dag och natt. Sonen hamnade i bråk och blev ledsen nästan varje dag innan. Nu har han gått på medicin i ett år och bråkar aldrig och är en av de som presterar bäst i klassen. Min son börjar 2an nu.

min son säger att det äntligen blev tyst i huvudet med medicinen. Han är jätteglad över att han medicinerar då han själv tycker att allt blir bättre

T ex handlar det ju mycket om inställningen till saker och ting, att vissa saker är sånt som man inte behöver bli upprörd över, saker som lätt går att ordna, man provar igen osv. En del barn (många) blir retade av andra, då är det viktigt att tänka på att inte visa reaktioner för detta eftersom det då blir ännu roligare att retas, så klart. Bättre då att säga ifrån, gå därifrån, ignorera, säga till en vuxen om det är mobbning självfallet. Tänka på att de som gör så beter sig illa men att man själv beter sig bättre och inte behöver bry sig om vad de gör, att det är ens egna tankar som spelar roll osv. Beror lite på vad som sägs och görs från de andra så klart. Naturligtvis framhålla att det inte är ok att göra vissa saker som de andra barnen gör också, bekräfta känslorna. En del barn som blir väldigt arga tycker att det är bra att räkna till fem och lugna ner sig lite, det är viktigt att sätta ord på känslorna och varför man känner så. Även där, inte alla känslor ligger i nivå med själva händelsen, att man måste lära sig hantera tankarna som jag skrev längre upp om osv. Det var en del iaf.

Jo, och att om man är upprörd så är det bra att gå undan. Det är INTE ok att slå på saker, sparkas eller andra aggressiva handlingar, för det förstärker beteendet.

Jag tycker att man ska lära barn att inte retas. Det är lika viktigt som att inte slåss eller brusa upp för småsaker.

Det är inte ok att vissa barn gärna retar andra barn för att de blir så otroligt arga, det är kul att se "npf-barnet" få utbrott. För ja, det förekommer.

Men här pratar jag om att retas medvetet. Att vissa barn reagerar starkt på vad andra barn säger eller gör, trots att det andra barnet kanske inte menade något illa, är en annan sak. Vissa barn blir så stressade av skolsituationen att det kan räcka att andra barn går förbi eller låter, för att de ska explodera. Det är givetvis inte ok nånstans.

I TS fall låter det inte som att dotterns kamrater retas, utan som att dottern brusar upp för småsaker samt skyller allt på kamraterna. Det låter som hon har bristande inlevelseförmåga, vilket tillsammans med bristande impulskontroll givetvis försvårar sociala relationer avsevärt.

För en 8-åring är det dock för tidigt att säga om det är en mognadsfråga eller beror på något annat, mer än adhd. Kanske är hela skolsituationen så stressande för henne, med olika krav osv, att det inte krävs mycket för att hon ska explodera på andra barn.

Ja, men nu är det inte ts sak att uppfostra andras barn till att inte retas utan hjälpa sitt barn hitta strategier för hur man kan hantera att bli retad av andra. Och jag utgår inte heller från att ts barn blir retat utan försöker ge ts förslag på hur man kan hantera olika slags situationer.

Ja skulle är tuff både med de sociala och att hon känner sig sämst i hela klassen på precis allt 
Då blir hon väldigt ledsen o osäker o han har väl fått ngt kommentar om att hon inte löser lika bra.

Sen är hon ju högklänskiig också så hon märker av allas sinnesstämningar. Någon hade tex ljugit för henne att hon får gå hem själv då blir dottern vanninne. Slutade alltid med at den kompisen gick hem redan efter en stund för då hade de blivit ovänner igen, en del ggr för de inte ville leka samma saker. Ja den vännen verkar vara borta 

Skillnaden på ett barn med adhd/add och ett barn som inte har det är enorm.

Jag har två barn som båda haft stora problem med ilskeutbrott. Det ena har inte adhd och där kunde vi tillsammans med förskolan arbeta för att lära henne att hantera känslorna med olika metoder liknande de som anges ovan och från skolstart så har allting funkat utmärkt, även nu i tonåren.

Den andra har add och där funkar inte det för känslorna har ett helt annat ursprung och när utbrotten kommer är hjärnan så utmattad att den inte klarar något annat än att bli arg. Där har medicinen hjälpt väldigt mycket.

En viktig sak att komma ihåg när man tycker att hon reagerar på småsaker är att dethon reagerar på är antagligen den sista saken som händer som gör att bägaren rinner över. Innan reaktionen har det nog varit mängder av andra småsaker och intryck som redan tröttat ut hennes hjärna så när reaktionen kommer blir den för stor sett till den enskilda händelsen, men det är antagligen en reaktion på hela dagen.

JA!

Jag var väldigt tveksam för medicinering av min sjuåring, men när vi väl började så kändes det som det enda rätta och det blev en sån enorm skillnad.

Från att han bråkade och slogs hela dagarna så ingen ville vara med honom, så började han vara lugnare, fick kompisar, kunde fungera i sitt eget huvud. Han fick också mycket skäll innan medicinen, vilket gjorde honom ledsen och att han kände sig dålig och värdelös. Med medicinen var hans beteende bättre, med mindre skäll och bättre självkänsla. Han är snart vuxen nu och om han inte fått medicin som liten hade han nog inte varit där han är nu. Välanpassad, har massor av vänner, reflekterande och mogen i sitt tänkande, vet sina styrkor och svagheter. Går en svår linje på gymnasiet och klarar det bra just för att han vet hur han fungerar och hr han ska hantera sig själv och skolan. 

Det är jobbigt med medicinen också, biverkningar som aptitlöshet, viktnedgång, sömnproblem. Men på det stora hela, såhär i efterhand skulle jag säga att det var 100% värt det.

Har en vän som fått ADHD-diagnos som vuxen och han har uttryckt att han först nu med medicin fått känna hur andra känner sig, att hans tankar som varit kaos och utmattande innan nu fått struktur och lugn. Han önskar att han fått sin diagnos och medicin som barn, för då hade kanske hela resten av hans liv varit bättre, istället för att gå halva livet med svårigheter och känt sig värdelös. 

Tack för ditt inlägg så tänkvärt!
Ja det är det som gör det ännu svårare hur man ska lära henne.
Du har rätt att det nog ät bägaren som rinner över. För just den vännen hon brukar bråka med har sårat henne många ggr.
Vill bara att hennes självkänsla ska bli bättre

Tack det ger mig hopp

Som tillägg, innan min son fick medicin så var det som att vi inte kunde fostra honom. All tid och energi gick åt till att släcka bränder, hindra honom att få utbrott, hindra honom att riva stället, springa ut i vägen etc. Och alla former av tillsägelser eller när vi hindrade honom, gav garanterat utbrott som kunde vara länge.

Med medicinen kunde han stanna upp i sin impulsivitet, hejda sig, och framför alla lyssna lite mer. Och en tillsägelse kanske gav ett irriterat stampande istället för utbrott, och mindre och mindre av det också. Så först med medicinen kunde vi liksom nå fram med det här vanliga man gör med barn, som rutiner, kolla innan man går över vägen, sätta undan tallriken, leka utan att börja kasta allt omkring sig. Då blev också vi föräldrar lugnare, kunde vara mer i stunden utan att hela tiden vara på helspänn för vad han skulle ställa till med eller när nästa utbrott skulle komma, vara mer glada och uppskattande i samvaron med honom. 

Han är som sagt nästan vuxen nu, och numera är all form av aggressivitet och bristande impulskontroll borta. Han är lugn och trevlig, reflekterar om man säger till honom om nåt, klarar att hantera sin impulser, inte längre hyperaktiv (men det minskar ju oftast med åldern ändå). Och han använder bara medicinen i skolan och om han skulle behöva göra nåt extra krävande som ett prov eller nåt.

I övrigt fungerar han helt normalt i alla situationer. Och det tror jag inte han hade gjort om inte medicinen gett honom en bättre uppväxt och att vi föräldrar fått chans att ge honom ett bättre föräldraskap. 

Låter underbart! Hög igenkänningsfaktor på det mesta
Bara tufft att veta att det kommer ta lång tid innan hon får medicin. Vet ju hur dåligt hon mår av sin situation 

Gällande medicin så kan det ta lite tid att hitta rätt. Vad gäller positiv effekt så funkade det direkt med equasym hos oss, men biverkningarna var för stora. Bytte då till elvanse som ger samma positiva effekt men mindre biverkningar.

Fick kopia på equasym på apoteket en gång också och då sa sonen direkt att den kändes konstig och att han mådde sämre av den så även apotekets utbytesmedicin kan ge annan effekt även fast det ska vara samma.