• Anonym (T)

    Ni som har barn med adhd, har de sociala relationerna förbättras med medicin?

    Utredningen för mitt barn är snart klar, och med högsta sannolikhet är det ADHD. Mitt barn har störts problem med sitt humör, blir lätt arg. Därför är relationerNa de som tar störs skada.
    Behöver lite hopp, är det här ngt som kan förbättras med medicin?

  • Svar på tråden Ni som har barn med adhd, har de sociala relationerna förbättras med medicin?
  • Anonym (T)

    Jo du har rätt men mitt barn lider något enormt av avsaknaden av kompisar. Det har varit så i över två år


    Anonym (r) skrev 2023-08-09 19:12:26 följande:

    Ett barn har många år på sig att förbättra sina relationer. Med eller utan ADHD och medicin.


  • Anonym (T)

    8 år. Vi har pratat mycket om att det är ok att bli ledsen och arg men inte att skrika på sina kompisar. Att det kan vara bra att gå ifrån istället be en vuxen om hjälp.m.m
    vi har gått på familjeservice för att få råd och barnet har gått hos en kurat 


    Anonym (Hmm) skrev 2023-08-09 19:22:33 följande:

    Vilka verktyg har ni gett barnet för att hantera sina känslor? Hur gammal är hen?


  • Anonym (T)

    Hen går inte till kuratorn längre för hon ansåg vi skulle få hjälp nu när vi var på utredningen.
    Det jag gör är att lyssna och bekräftar hennes känslor. Har du några förslag hur man kan göra så lyssnar jag gärna?


    Anonym (Hmm) skrev 2023-08-09 19:31:54 följande:
    Och vad är detta m.m.? Det du beskriver handlar om att inte ta ut känslor på andra, men inget om hur man faktiskt hanterar dem och kan tänka i olika situationer. Om ni bara lär ut att hen ska trycka ner sina känslor så kommer det bara bli destruktivt med tiden. Hoppas hen får bättre hjälp av kuratorn.
  • Anonym (T)

    Hon säger bara att de är dumma, för det ena eller det andra. Jag tycker ju det är smågrejer men hon reagerar starkt m.Hon kan inte se sin egen del i det även om jag försöker hjälpa henne.


    fornminne skrev 2023-08-09 20:12:43 följande:
    Vad säger hon själv är orsaken till att hon inte kan behärska sig? Hur gör kamraterna henne arg? 

    Du skriver att hon lider av att inte ha kompisar. Jag tolkar det som att hon "skrämmer bort" dem med sitt humör. Med tanke på att hon är 8 år gammal, måste hon vara ganska medveten om att det är där problemet ligger? Men för ung för att själv hitta fungerande verktyg och strategier.

    I en aktuella situationen kan jag inte se någon annan strategi än att gå undan. Att inte ta ut sin ilska och frustration på omgivningen. Därefter måste hon få hjälp att hantera sina känslor. Kan fysisk aktivitet hjälpa? Eller att hon får prata av sig med någon vuxen?

    Förhoppningsvis kan utredning och eventuell medicin hjälpa henne med känsloreglering.
  • Anonym (T)

    Ja skulle är tuff både med de sociala och att hon känner sig sämst i hela klassen på precis allt 
    Då blir hon väldigt ledsen o osäker o han har väl fått ngt kommentar om att hon inte löser lika bra.

    Sen är hon ju högklänskiig också så hon märker av allas sinnesstämningar. Någon hade tex ljugit för henne att hon får gå hem själv då blir dottern vanninne. Slutade alltid med at den kompisen gick hem redan efter en stund för då hade de blivit ovänner igen, en del ggr för de inte ville leka samma saker. Ja den vännen verkar vara borta 


    fornminne skrev 2023-08-09 21:14:33 följande:
    Jag tycker att man ska lära barn att inte retas. Det är lika viktigt som att inte slåss eller brusa upp för småsaker.

    Det är inte ok att vissa barn gärna retar andra barn för att de blir så otroligt arga, det är kul att se "npf-barnet" få utbrott. För ja, det förekommer.

    Men här pratar jag om att retas medvetet. Att vissa barn reagerar starkt på vad andra barn säger eller gör, trots att det andra barnet kanske inte menade något illa, är en annan sak. Vissa barn blir så stressade av skolsituationen att det kan räcka att andra barn går förbi eller låter, för att de ska explodera. Det är givetvis inte ok nånstans.

    I TS fall låter det inte som att dotterns kamrater retas, utan som att dottern brusar upp för småsaker samt skyller allt på kamraterna. Det låter som hon har bristande inlevelseförmåga, vilket tillsammans med bristande impulskontroll givetvis försvårar sociala relationer avsevärt.

    För en 8-åring är det dock för tidigt att säga om det är en mognadsfråga eller beror på något annat, mer än adhd. Kanske är hela skolsituationen så stressande för henne, med olika krav osv, att det inte krävs mycket för att hon ska explodera på andra barn.
  • Anonym (T)

    Tack för ditt inlägg så tänkvärt!
    Ja det är det som gör det ännu svårare hur man ska lära henne.
    Du har rätt att det nog ät bägaren som rinner över. För just den vännen hon brukar bråka med har sårat henne många ggr.
    Vill bara att hennes självkänsla ska bli bättre


    Anonym (123) skrev 2023-08-10 08:14:37 följande:

    Skillnaden på ett barn med adhd/add och ett barn som inte har det är enorm.

    Jag har två barn som båda haft stora problem med ilskeutbrott. Det ena har inte adhd och där kunde vi tillsammans med förskolan arbeta för att lära henne att hantera känslorna med olika metoder liknande de som anges ovan och från skolstart så har allting funkat utmärkt, även nu i tonåren.

    Den andra har add och där funkar inte det för känslorna har ett helt annat ursprung och när utbrotten kommer är hjärnan så utmattad att den inte klarar något annat än att bli arg. Där har medicinen hjälpt väldigt mycket.

    En viktig sak att komma ihåg när man tycker att hon reagerar på småsaker är att dethon reagerar på är antagligen den sista saken som händer som gör att bägaren rinner över. Innan reaktionen har det nog varit mängder av andra småsaker och intryck som redan tröttat ut hennes hjärna så när reaktionen kommer blir den för stor sett till den enskilda händelsen, men det är antagligen en reaktion på hela dagen.


  • Anonym (T)

    Tack det ger mig hoppGlad


    Anonym (goforit) skrev 2023-08-10 08:21:10 följande:
    JA!

    Jag var väldigt tveksam för medicinering av min sjuåring, men när vi väl började så kändes det som det enda rätta och det blev en sån enorm skillnad.

    Från att han bråkade och slogs hela dagarna så ingen ville vara med honom, så började han vara lugnare, fick kompisar, kunde fungera i sitt eget huvud. Han fick också mycket skäll innan medicinen, vilket gjorde honom ledsen och att han kände sig dålig och värdelös. Med medicinen var hans beteende bättre, med mindre skäll och bättre självkänsla. Han är snart vuxen nu och om han inte fått medicin som liten hade han nog inte varit där han är nu. Välanpassad, har massor av vänner, reflekterande och mogen i sitt tänkande, vet sina styrkor och svagheter. Går en svår linje på gymnasiet och klarar det bra just för att han vet hur han fungerar och hr han ska hantera sig själv och skolan. 

    Det är jobbigt med medicinen också, biverkningar som aptitlöshet, viktnedgång, sömnproblem. Men på det stora hela, såhär i efterhand skulle jag säga att det var 100% värt det.

    Har en vän som fått ADHD-diagnos som vuxen och han har uttryckt att han först nu med medicin fått känna hur andra känner sig, att hans tankar som varit kaos och utmattande innan nu fått struktur och lugn. Han önskar att han fått sin diagnos och medicin som barn, för då hade kanske hela resten av hans liv varit bättre, istället för att gå halva livet med svårigheter och känt sig värdelös. 
  • Anonym (T)

    Låter underbart! Hög igenkänningsfaktor på det mesta
    Bara tufft att veta att det kommer ta lång tid innan hon får medicin. Vet ju hur dåligt hon mår av sin situation 


    Anonym (goforit) skrev 2023-08-10 09:56:37 följande:
    Som tillägg, innan min son fick medicin så var det som att vi inte kunde fostra honom. All tid och energi gick åt till att släcka bränder, hindra honom att få utbrott, hindra honom att riva stället, springa ut i vägen etc. Och alla former av tillsägelser eller när vi hindrade honom, gav garanterat utbrott som kunde vara länge.

    Med medicinen kunde han stanna upp i sin impulsivitet, hejda sig, och framför alla lyssna lite mer. Och en tillsägelse kanske gav ett irriterat stampande istället för utbrott, och mindre och mindre av det också. Så först med medicinen kunde vi liksom nå fram med det här vanliga man gör med barn, som rutiner, kolla innan man går över vägen, sätta undan tallriken, leka utan att börja kasta allt omkring sig. Då blev också vi föräldrar lugnare, kunde vara mer i stunden utan att hela tiden vara på helspänn för vad han skulle ställa till med eller när nästa utbrott skulle komma, vara mer glada och uppskattande i samvaron med honom. 

    Han är som sagt nästan vuxen nu, och numera är all form av aggressivitet och bristande impulskontroll borta. Han är lugn och trevlig, reflekterar om man säger till honom om nåt, klarar att hantera sin impulser, inte längre hyperaktiv (men det minskar ju oftast med åldern ändå). Och han använder bara medicinen i skolan och om han skulle behöva göra nåt extra krävande som ett prov eller nåt.

    I övrigt fungerar han helt normalt i alla situationer. Och det tror jag inte han hade gjort om inte medicinen gett honom en bättre uppväxt och att vi föräldrar fått chans att ge honom ett bättre föräldraskap. 
Svar på tråden Ni som har barn med adhd, har de sociala relationerna förbättras med medicin?