Ni som har barn med adhd, har de sociala relationerna förbättras med medicin?

JA!

Jag var väldigt tveksam för medicinering av min sjuåring, men när vi väl började så kändes det som det enda rätta och det blev en sån enorm skillnad.

Från att han bråkade och slogs hela dagarna så ingen ville vara med honom, så började han vara lugnare, fick kompisar, kunde fungera i sitt eget huvud. Han fick också mycket skäll innan medicinen, vilket gjorde honom ledsen och att han kände sig dålig och värdelös. Med medicinen var hans beteende bättre, med mindre skäll och bättre självkänsla. Han är snart vuxen nu och om han inte fått medicin som liten hade han nog inte varit där han är nu. Välanpassad, har massor av vänner, reflekterande och mogen i sitt tänkande, vet sina styrkor och svagheter. Går en svår linje på gymnasiet och klarar det bra just för att han vet hur han fungerar och hr han ska hantera sig själv och skolan. 

Det är jobbigt med medicinen också, biverkningar som aptitlöshet, viktnedgång, sömnproblem. Men på det stora hela, såhär i efterhand skulle jag säga att det var 100% värt det.

Har en vän som fått ADHD-diagnos som vuxen och han har uttryckt att han först nu med medicin fått känna hur andra känner sig, att hans tankar som varit kaos och utmattande innan nu fått struktur och lugn. Han önskar att han fått sin diagnos och medicin som barn, för då hade kanske hela resten av hans liv varit bättre, istället för att gå halva livet med svårigheter och känt sig värdelös. 

Som tillägg, innan min son fick medicin så var det som att vi inte kunde fostra honom. All tid och energi gick åt till att släcka bränder, hindra honom att få utbrott, hindra honom att riva stället, springa ut i vägen etc. Och alla former av tillsägelser eller när vi hindrade honom, gav garanterat utbrott som kunde vara länge.

Med medicinen kunde han stanna upp i sin impulsivitet, hejda sig, och framför alla lyssna lite mer. Och en tillsägelse kanske gav ett irriterat stampande istället för utbrott, och mindre och mindre av det också. Så först med medicinen kunde vi liksom nå fram med det här vanliga man gör med barn, som rutiner, kolla innan man går över vägen, sätta undan tallriken, leka utan att börja kasta allt omkring sig. Då blev också vi föräldrar lugnare, kunde vara mer i stunden utan att hela tiden vara på helspänn för vad han skulle ställa till med eller när nästa utbrott skulle komma, vara mer glada och uppskattande i samvaron med honom. 

Han är som sagt nästan vuxen nu, och numera är all form av aggressivitet och bristande impulskontroll borta. Han är lugn och trevlig, reflekterar om man säger till honom om nåt, klarar att hantera sin impulser, inte längre hyperaktiv (men det minskar ju oftast med åldern ändå). Och han använder bara medicinen i skolan och om han skulle behöva göra nåt extra krävande som ett prov eller nåt.

I övrigt fungerar han helt normalt i alla situationer. Och det tror jag inte han hade gjort om inte medicinen gett honom en bättre uppväxt och att vi föräldrar fått chans att ge honom ett bättre föräldraskap.